2016-12-03

Les moutons

Idag vill jag berätta om Corpus performance Les moutons (fåren), som jag såg på Abundance i höstas. Les moutons var det knäppaste, mest oväntade, fulaste och bästa jag sett på länge. Det är sällan jag skrattar högt, när jag ser scenkonst, men fåren fick mig att skratta gång på gång. Performancet går ut på att ett antal får vandrar omkring och beter sig som får. De följs och organiseras av en herde, som också mjölkar och klipper dem. Låter det tråkigt. Icke! Fåren är så otroligt skickligt gestaltade och det är just det som gör det hela så fantastiskt och så absurt. Jag undrar hur länge de har iakttagit får. Har de bott i en fårhage? Det är antidans och specific image i sin bästa skrud!

Se ett smakprov här:

2016-11-28

När en skola går i konkurs

Skolan där jag arbetar har gått i konkurs. Vi fick beskedet strax innan höstlovet. Sedan dess har det varit oroligt. En konkursförvaltare (en jurist) har tagit över och fick först tillstånd av Skolinspektionen att driva skolan i fyra veckor, slutdatum 27 november. Det var den tiden de fick på sig att hitta någon som skulle vilja köpa skolan och i bästa fall fortsätta verksamheten. Samtliga lärare och all övrig personal blev uppsagda. Ingen visste hur många som skulle bli återanställda av en ny ägare.

Efter två veckor fanns två potentiella köpare. Den ena meddelade att de ville driva skolan vidare med samma inriktning som tidigare, den andra att de ville förändra inriktningen. Konkursförvaltaren fick tillstånd att driva skolan fram till terminslut, för att underlätta övertagandet och kontinuiteten i verksamheten.

Ytterligare en och en halv vecka senare hade båda de potentiella köparna dragit sig ur. Därmed finns ingen som kan eller vill ta över skolan och verksamheten måste alltså läggas ner. Under de veckor som gått sedan konkursbeskedet har ca 25 % av eleverna flyttat till andra skolor och konkursförvaltaren har därmed inte ekonomi till att driva skolan de sista veckorna fram till jul. Med två veckors varsel fick eleverna och deras föräldrar veta att skolan kommer stänga en vecka in i december. De kommunala skolorna är skyldiga att ta emot eleverna, men för dem som höll hoppet uppe om att skolan skulle finnas kvar även efter jul är det en stor och ganska plötslig omställning.

Det stora elevbortfallet tillsammans med all osäkerhet kring framtiden har dessutom gjort det i princip omöjligt att undervisa de senaste veckorna. De elever som är kvar ser sina klasskompisar försvinna en efter en, utan ordentliga avsked. En dag är någon eller några bara borta. Elevgrupperna blir mindre och mindre. Det kryper i kroppen på de kvarvarande. Det blir omöjligt att koncentrera sig. En del springer runt, river ner, förstör inventarier och stökar ner. Andra kryper in i var sitt hörn och gråter. Många klagar över ont i magen. Alla är lättirriterade och det uppstår fler konflikter än vanligt. 

Också lärarna är trötta, håglösa och oroliga. Även om de flesta kan vara lugna med att de får nytt jobb (pga stor lärarbrist) är det svårt att hålla motivationen och humöret uppe, när allt är osäkert. Det är svårt att planera, när en inte vet hur många elever en har kvar nästa dag. Det är svårt att fokusera på lärstoffet, när eleverna är så oroliga.

I ett marknadsliberalt perspektiv är det positivt att en skola går i konkurs och tvingas lägga ner. Det eliminerar "dåliga" skolor från marknaden och eleverna kan vara glada att de får börja på en "bättre" skola. Ett sådant perspektiv ser dock inte vilken stress det innebär för barn att under flera veckor inte veta vad som ska hända med deras skola eller var de ska hamna istället. I Sverige anses utbildningen i grundskolan så viktig att alla barn har lagstadgad plikt att genomgå den. Barnen på min konkursdrabbade arbetsplats kommer att ha förlorat en halv termins undervisning. I värsta fall kommer de alltid ligga en halv termin efter sina nya klasskompisar. En halv termin kan låta lite i ett marknadsliberalt perspektiv, men för en grundskoleelev är det en väsentlig tid och en väsentlig mängd lärstoff.

Nu har vi drygt en vecka kvar. Jag kan bara hoppas på att det går bra för alla våra elever efter det.

2016-11-21

Avvikelserna definierar normen

Igår hade jag följande konversation med en för mig okänd man på internet:
Han: Du är inte helt svensk va?
Jag: Det beror väl på vad det betyder?
Han: Vart kommer dina föräldrar ifrån?
Jag: Borås och Stockholm.
Han: Ok hahaha. Skulle inte ha gissat på helsvensk med tanke på hur du ser ut.
Jag: Hur ser jag ut?
Han: Det är inte en svensk look.
Jag: Jaså? Hur skulle en svensk look se ut då?
Han: Inte fan vet jag.
I ett kapitel i min kommande bok Koppla bort autopiloten skriver jag om hur normen främst definieras av vad den inte är, det vill säga av undantagen och avvikelserna. Samtalet ovan är ett exempel på det. Trots att det står helt klart för personen i fråga att jag inte ser svensk ut är det omöjligt för honom att beskriva vad han förväntar sig av ett svenskt utseende. 

För att få syn på och kunna prata om normerna är det viktigt att vi börjar benämna och definiera dem. Att enbart benämna och prata om avvikelserna befäster snarare än kullkastar normerna.

Nu har förresten boken fått ett utseende! Den kommer se typiskt svensk ut med en färgsättning som går i rosa och lila. 6 februari kommer den!

2016-10-16

Obekväma balettskor

Jag fick den här frågan:
"Hej! Jag har börjat dansa nybörjarbalett som vuxen (40 +) och går i en grupp där det är helt ok för läraren att man dansar i strumpor, vilket de flesta också gör. Jag har köpt och ibland försökt använda balettskor (mjuka, tvådelade i tyg) men mitt problem är att jag tycker jag blir ännu vingligare med dem än utan?! Det faktum att det är nån slags extra stoppning mellan mig och golvet gör att jag får ännu sämre balans, så har nu mer eller mindre slutat ha dem. Har försökt googla om det "ska vara så", men hittar inte att nån annan skulle ha detta problem. Hjälp - är det fel på mig, mina tossor eller är det bara en vanesak?"
Du är inte ensam om att tycka det är obekvämt eller svårt att hålla balansen i balettskor. Faktum är att jag har hört många nybörjare säga samma sak. Själv var jag tvungen att använda balettskor från början, så jag minns inte hur det var. Nu tycker jag inte alls om att dansa i strumpor, eftersom jag upplever det som instabilt och halt och som om strumporna ofta "stannar kvar" när jag vänder runt på trampdynan i piruetter och vändningar. Jag upplever att skorna, trots att de verkar så mjuka, ger mig ett stöd, som jag aldrig kan få i strumpor. Dessutom får fötterna jobba lite hårdare för att pointa, vilket gör att de blir starkare. Hel sula ger ännu mer motstånd. Förr användes ännu hårdare skor än idag och en del använder så kallade demi-pointe-skor eller utslitna tåskor att träna teknik (detta är dock inte aktuellt för nybörjare).

I motsats till det finns de som förespråkar att träna teknik utan skor. Till dem hör fysioterapeuten Lisa Howell, som jag har stort förtroende för. Hon menar att skorna hjälper till att dölja tekniska missar som krökta tår och liknande. I strumpor kan både eleven själv och undervisaren lättare se att eleven arbetar korrekt.

Jag brukar dock rekommendera mina elever att använda skor. Det handlar både om teknik, estetik och känsla. För mig har det alltid betydelse vilken sorts kläder och skor jag har i relation till den genre jag tränar.

För att svara på dina frågor: är det fel på dig? Nej, det har jag mycket svårt att tänka mig. Är det fel på dina skor? Nej, förmodligen inte. Däremot är det kanske inte rätt skor för dig. Det finns mängder av olika modeller på balettskor och var och en måste testa sig fram för att hitta de bästa för just dem själva. I välsorterade dansbutiker brukar personalen kunna ge bra råd om vilka skor som brukar passa din typ av fötter. Är det en vanesak? Ja, förmodligen, åtminstone delvis. Det går att jämföra med exempelvis så kallade barfotaskor, som många upplever att det tar ett tag att vänja sig vid, men som sedan är förträffliga. Allt nytt är ovant. Dock är det som sagt viktigt att hitta ett par skor som passar just dina fötter.

För att läsa mer om balettskor, klicka på etiketten kläder och skor.

Lycka till!

2016-10-09

Demokratiskt ledarskap i praktiken

Enligt läroplanerna för de olika skolformerna ska all undervisning bedrivas under demokratiska former. Det är inte tillräckligt att undervisa om demokrati, utan undervisningen i sig måste vara demokratisk. Alla lärare måste alltså hitta strategier för att frångå den traditionella auktoritära lärarrollen, som vi matats och matas med från alla möjliga håll. Kanske har vi själva undervisats på ett auktoritärt sätt, men inte minst framställs den auktoritära läraren som den enda möjliga i såväl politiken som populärkulturen. Det verkar helt enkelt väldigt svårt för någon att föreställa sig något annat. Med andra ord måste vi anstränga oss för att berätta en annan berättelse om vad en lärare är och vilken hens roll och uppgift är i klassrummet.

Om den auktoritära läraren har till uppgift att styra har den demokratiska läraren till uppgift att leda och samordna. Den auktoritära läraren vill kontrollera lärprocessen medan den demokratiska läraren vill följa med elevernas process och vara ett stöd i den. Demokratiskt ledarskap handlar inte om att släppa allting fritt, utan tvärtom om att utöva ett tydligt ordförandeskap, som säkerställer att lärprocessen verkligen blir demokratisk. Det är till exempel den demokratiska lärarens uppgift att se till att alla får komma till tals och pröva sina tankar samt att motverka att det uppkommer informella auktoritära ledare bland eleverna.

Så hur kan en arbeta demokratiskt i praktiken? För att svara på det vill jag utgå från mitt arbete i en åldersblandad grupp i grundskolans tidigare del. I gruppen finns flera elever, som gärna skulle påta sig ledarrollen och som blir så frustrerade när de inte får bestämma att de ibland inte klarar av att delta i undervisningen alls, om det inte blir precis som de vill. I övningar med turordning har det, i den här gruppen, högst status att vara sist. Näst högst status har det att vara först. Ju närmare mitten desto mer intetsägande är ens roll. Många i gruppen vill också leda lekar/övningar. 

Eleverna i den nämnda gruppen har olika strategier för att få ledarroll/högstatusplats. En av dem är att vara snabb. Det gäller att vara den första som frågar mig: "Får jag vara sist?" Då ökar chansen att få den platsen. En annan strategi är att vara snäll, både mot sina kamrater och mot mig. Det kan handla om att låta bli att tjata (jag insåg detta när en elev påpekade att hen borde få vara först eftersom hen inte hade tjatat) eller om att tilldela andra högstatuspositioner. Snällstrategin är lurig att komma underfund med, eftersom snällhet vanligen ses som ett positivt drag. Som lärare gäller det därför att genomskåda när det handlar om en strategi för att tillskansa sig makt - inte för att vi ska sätta dit eleverna, utan för att vi ska hjälpa dem att delta i en demokratisk process. Ytterligare strategier är att vara söt, duktig, påhittig, rik (i barnens fall handlar det till exempel om att ha många husdjur eller accessoarer), tjurig eller våldsam.

Konkreta demokratistrategier
I praktiska övningar med turordning är det min uppgift att se till att alla får vara först, sist och i mitten. Alla behöver öva sig på att leda, följa och vänta på sin tur. Efter varje lektion skriver jag ner vem som var först respektive sist i varje övning, för att jag ska komma ihåg och inte råka utse samma person nästa gång. Jag håller också igång ett samtal med eleverna om vikten av att det är rättvist och att alla får leda. Jag tvingar dock ingen, utan uppmuntrar bara.

Samma sak gäller för att leda övningar. Barnen i min grupp vill som sagt gärna hitta på lekar i vilka de kan instruera de andra. Jag tycker det är positivt och har överraskats av hur bra de är på att hitta på varianter på lekar de redan kan och ibland till och med hitta på helt nya regelstrukturer. Dock har flera av dem svårt att acceptera att inte just de kan få instruera varje gång. Därför är det viktigt att jag håller stenhårt på turordningslistan, hur mycket någon än fjäskar eller tjurar för att få sin vilja igenom. I det här fallet har jag bestämt att max ett barn får instruera varje lektion. Anledningarna är att vi oftast inte hinner mer på de 40 min vi har till vårt förfogande samt att flera av barnen inte orkar mer av den röra som kan uppstå när en sjuåring ska instruera en lek. För att de ska kunna hålla koncentrationen och humöret upp behöver de mina något tydligare instruktioner.

I samtal/diskussion är det min uppgift att se till att alla får höras. Ett verktyg för det är parreflektion.* Parreflektion går ut på att istället för att diskutera i storgrupp får eleverna prata två och två. Då får alla möjlighet att pröva sina tankar. Sedan kan varje par sammanfatta sin reflektion för hela gruppen, om det är relevant för den lektion ni har just då.

Ett annat verktyg är runda. En runda innebär att var och en får tid att prata i den ordning som vi sitter i ringen. Ingen får avbryta. Detta sätt att prata liknar flera praktiska övningar, som jag gör, där vi till exempel skickar runt en rörelse i ringen eller varje person får leda en liten stund medan de andra härmar.

I mer informella samtal brukar jag försöka se till att både bekräfta de barn som pratar spontant och ställa frågor till de som inte gör det. Till exempel: A berättar att hen har en katt, vad den heter och hur busig den brukar vara. Jag visar att jag lyssnar och säger kanske ojdå eller nämen för att bekräfta hur busig katten är. B hakar på och berättar om sin hamster. Jag bekräftar på samma sätt. C kastar sig in i samtalet och berättar om sin morfars pytonorm. Jag bekräftar. Sedan vänder jag mig till D, som dittills suttit tyst, och säger: "Du då, D, har du något husdjur?" Nu kan det hända att D har lite svårt att komma igång med att berätta, så de ivrigare A, B och C hinner sticka in fler upplysningar om sina respektive djur. Då säger jag: "Vänta lite! Nu vill jag höra vad D har för djur!"

Det här blogginlägget kom till genom frågor jag fick tidigare i veckan, då jag gästföreläste om normkritik på grundlärarutbildningen vid Jönköping University.

-----------------------
*Se vidare Ulla Wiklund, Föra tanken vidare, Lärarförlaget 2013