2017-06-09

Skapande för skapandets skull

De senaste dagarna har jag pratat med flera personer om att skapa för skapandets skull. Det handlar om att framställa någonting varje dag, inte för att det ska visas upp för någon eller användas i något sammanhang, utan för att skapandet i sig på något sätt förhöjer ens livskvalitet.

Det är något särskilt med att skapa varje dag. Jag kommer in i en rutin och är kvar i min konstnärliga process hela tiden. Startsträckan blir kortare och kortare. Prestationsångesten släpper taget: skulle det bli "dåligt" idag har jag en ny chans imorgon. Att vara i rörelse, bokstavligt och bildligt, leder till att nya idéer kläcks. Plötsligt bara ploppar någonting upp, som triggar min entusiasm och känns värt att bygga vidare på.

How do you live creatively? How do you create freely?
Klistermärke från musikfestivalen STFU 2014.

Min rekommendation idag är: bestäm dig för att skapa någonting varje dag. Börja med att sätta ramarna, att skapa en rutin för dig själv, gör det till en daglig ritual. Gör det. Lägg märke till vad som händer.

2017-06-02

Antidans är inte särskilt anti längre och ny media är inte särskilt ny

På sistone har jag tänkt på fenomen, som en gång varit just fenomen, men med tiden blir så etablerade att de inte längre ens behöver benämnas. En sådan sak är antidans. I mitten av 00-talet var antidans spännande och normbrytande. Unga uppkäftiga koreografer undersökte detta filosofiska koncept, att göra dans som inte är dans. En touch av 1960-tal kan anas. Hursomhelst, när jag går och ser en föreställning så här 10-15 år senare blir jag mer förvånad om det faktiskt dansas på scen än om det inte gör det. I 80 min sitter jag och tittar på en person som hoppar studsmatta och tycker varken det är spännande eller särskilt normbrytande, men helt rimligt att sitta och titta på.

Ett annat exempel är ny-media-konst. 2006 kom jag i kontakt med TransMedieAkademie Hellerau och deras interaktiva paviljong i centrala Dresden, som Christian Björklund och jag senare gjorde en egen variant på och turnerade med. 2007-2009 samarbetade jag med TMA Hellerau i det multinationella projektet European Tele-Plateaus, där dansarna inte bara triggade ljud och ljus med hjälp av motion tracking på sin egen scen, utan också på varandras scener i tre länder samtidigt. Frieder Weiss, då ledande på området, hade skrivit de program som användes. Projektet var omfattande och ganska imponerande, men inte unikt. Ny-media-konst var en stor grej. Bara i lilla Sverige fanns flera festivaler/mässor/mötesplatser för ny-media-konstnärer. Nu finns ingen av dem kvar. Samtidigt har väl varenda hotellobby ett ny-media-konstverk och en på stadsfestivaler är det mer eller mindre obligatoriskt med något spexigt interaktivt verk, som folk kan leka i. Ny-media-konst har helt enkelt blivit en helt vanligt konstriktning bland andra.

Inget fel i det. Historiens gång bara.

2017-05-26

Blomstertiden; avskedstiden

Terminsslut. Relationsslut. Efter uppvisningen eller skolavslutningen är det dags. I bästa fall får jag några kramar. Jag försöker känna mig stolt och glad, när jag ser eleverna (om de är små) skutta iväg bredvid mormor eller (om de är större) drälla iväg med sina kompisar, med blommor i händerna, i håret eller runt halsen. Jag försöker känna mig stolt och glad, men på insidan gråter jag. Ännu värre är det förstås med de elever, som har varken mormor, vänner eller blommor. De som med hängande huvud lufsar hem till ett sommarlov i ensamhet. På insidan gråter jag och när eleverna har försvunnit går jag hem och gråter på utsidan också.

Detta är det absolut värsta med att vara lärare. Värre än elever som slåss, föräldrar som ringer hem till en kl 22.15 en lördag, skolk, vandalism, betygsättning och att tvingas äta undermålig skolmat för att föregå med gott exempel. Detta är det värsta: att varje läsår eller till och med varje termin slita som ett djur för att bygga fungerande, helst till och med förtroliga, relationer med eleverna, för att sedan bli lämnad.

Relationer är A och O i undervisning. Är relationen mellan lärare och elev dålig uteblir lärandet (och kanske även eleven). Därför måste relationen komma i första rummet. Relationerna. En unik relation till varje elev. I bästa fall har en lärare en klass, 20-30 elever. I värsta fall, vilket gäller för de flesta som undervisar i kulturämnen, har en lärare flera hundra elever, som hen träffar varje vecka. Allt ansvar ligger på läraren. Jag måste lära känna varenda en - och jag fäster mig vid varenda en.

Många gånger har jag och mina kollegor sagt till varandra: "Tänk om eleverna visste hur mycket kärlek vi hyser för dem." Tänk om de visste! Tur att de inte vet, för då hade de kanske inte klarat av att lämna oss på skolavslutningen.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det här på lärarutbildningen. Självklart pratade vi om vikten av att bygga fungerande relationer med eleverna, men jag tror inte någon någonsin nämnde att konsekvensen av det också är att en blir tvungen att göra slut hela tiden. Några elever kommer tillbaka nästa termin men ofta, och det gäller särskilt kulturämneslärare, är det en helt ny uppsättning ansikten som möter en efter lovet.

Detta sliter sönder mig.

2016-12-21

Vegetarisk mat i skolan

Allt fler kommuner och enskilda skolor inför helvegetariska dagar i skolmatsalarna. Det upprör förvånansvärt många. Både elever och föräldrar rasar och vissa sträcker sig till att det skulle vara odemokratiskt att inte servera kött i skolan. Jag ser det som ett tecken på hur saker som politiskt aktiva kämpat för nuförtiden i mångt och mycket tas för givet i Sverige.

Först och främst: att få gratis mat i skolan är ingen självklarhet. En behöver inte gå längre än till Norge, för att få bevis på det. Där och i många andra länder får barnen själva ha med sig mat eller köpa lunch i en kafeteria. Så var det i Sverige också, vilket jag lärde mig som nioåring, då min skola firade folkskolans 150-årsjubileum med att försöka iscensätta en skoldag som den kan ha sett ut 1842. Jag hade med mig smörgåsar och bar mina böcker i ett skärp. Se där, vilka spår kroppslig gestaltning kan sätta. Nåväl, min poäng just nu är att gratis (dvs skattefinansierad) skolmat inte är självklart, utan någonting vi kan vara glada, stolta och tacksamma över i Sverige. Tack för det, folkhemsbyggare och fattigdomsbekämpare!

Dessutom: även om friskolereformen har fått oss att uppfatta skolan som någon slags tjänsteföretag är det faktiskt en myndighet. Alla barn mellan sju och sexton år har skolplikt och skolan har i uppgift att fostra dem och ge dem kunskap kring bland annat miljö och hälsa, vilket anges i styrdokumenten. ALL skolans verksamhet omfattas av dessa påbud, inklusive skollunchen. Maten som serveras i skolan ska självklart vara god, vacker och på andra sätt tilltalande, så att barnen lär sig uppskatta mat, men skolmatsalen är ingen restaurang där barn och föräldrar kan beställa sina favoriträtter. Skolan som myndighet bestämmer vad som ska serveras och varför. Som myndighet har skolan också ett ansvar att uppfylla kommunens miljökrav med mera.

Sådär, nu kan ni fortsätta sucka över Myndighetssverige - eller så kan ni känna lite stolthet över att den svenska skolan tar ett sådant stort ansvar.

Läs mer på http://www.skolmatsverige.se/

2016-12-12

Om att filma på dansklass - och varför du bör låta bli

Film är ett jättebra medium för att dokumentera och spara dans. Många filmar därför på dansklasser, både dem de själva undervisar på och dem där de deltar som elever. Att filma kan dock skapa en otrygg miljö för andra deltagare. På Waileth & Bardons lektioner och workshops råder film- och fotoförbud. Jag ska förklara varför.

Det finns många anledningar till att personer inte vill bli filmade. För det första blir många mer självmedvetna, när kameran är igång, vilket kan hindra dem från att koncentrera sig på sin dansupplevelse och sin lärprocess. Att filmen kommer sparas och kan ses flera gånger, till skillnad från lektionen som händer i stunden och sedan är förbi, kan ge prestationsångest, vilket försvårar lärandet. En film kan dessutom snabbt och lätt laddas upp på internet och ses av personer, som själva inte deltagit i lektionen. Även om den som filmar säger att så inte kommer ske är det inte säkert att alla vågar lita på det. Det är också lätt att lova och sedan ändå göra det, eftersom det kanske inte verkar så farligt. Dock kan det faktiskt verkligen vara farligt! Någon kanske inte får dansa för sina föräldrar, sin partner eller någon annan. Personen kan riskera att utsättas för fysiskt eller psykiskt våld i sin/a nära relation/er, om det kommer ut att hen dansar. Andra kan riskera att utsättas för trakasserier från skol- eller arbetskamrater eller andra kringvarande, som på något sätt anser att personen inte har rätt att utöva vilken aktivitet hen vill. Någon kanske lever med skyddad identitet, utan att du vet om det, och löper risk att bli "hittad" av den eller dem hen tvingas gömma sig för. I värsta fall löper dessa personer risk att bli dödade.

Någon kanske skolkar från skolan eller jobbet, för att kunna delta i danskursen, och kan bli avskedad eller drabbas av andra sanktioner. Någon annan kanske bara inte vill finnas på internet av principskäl eller för att det känns obehagligt av någon annan anledning. Det kan till och med vara sådana ofarliga saker som att ha en dålig hårdag eller ett par fula brallor för att alla andra var i tvätten, som gör att det känns obekvämt. Alla dessa anledningar bör respekteras och ingen borde behöva förklara varför hen inte vill bli filmad.

Om du ändå vill filma bör du tänka på följande:

  1. Om det inte är din lektion: FRÅGA undervisaren om det är okej att du filmar. Respektera ett nej. Du kanske är på en rolig fritidsaktivitet, men undervisaren är på sitt jobb. Vill du bli filmad, när du arbetar? En del kanske inte har något emot det, andra kanske tycker det är otänkbart. Om det är övningar eller kombinationer, som undervisaren har skapat, som du vill filma är det dessutom upphovsrättsskyddad material, som tillhör undervisaren. Skaparen av materialet har inte bara etisk utan även laglig rätt att säga nej till att du filmar.
  2. Om det är din lektion: gör tydligt i förväg att lektionen kommer att filmas, så att deltagare kan ta ställning till om de vill vara med eller inte. Om du inte har annonserat i förväg att du (eller någon annan) kommer filma, FRÅGA deltagarna och var noga med att få samtycke från var och en, innan du startar kameran. Ställ en separat fråga om det är okej att lägga ut det filmade materialet på internet och var noga med att få samtycke från var och en även om det.