2010-06-24

Andra skaparprocesser

Det jag skrev igår fick mej att tänka på mina elever (vad får mej inte att tänka på dem?) och hur de reagerar när jag ger dem kompositionsuppgifter. Det finns förstås de som bara sätter igång och jobbar tills de är klara, men det finns de, vars reaktioner inte är helt olika min egen. De kvider, kryper ihop på golvet, stirrar tomt framför sej, skrattar ironiskt, trycker sej mot väggen, suckar, säger: "Jag kommer inte på nåt!" och verkar allmänt uppgivna, plågade och ångestfyllda. Jag brukar försöka peppa dem, uppmuntra dem och hjälpa dem på traven med idéer och rörelser att utgå från. Efter gårdagens funderingar tror jag dock jag ska prova en annan strategi nästa termin. Jag ska försöka att helt enkelt låta dem vara. När de inte kommer på nåt ska jag svara: "Det är ok, men du ska visa nåt för mej om 10 minuter." Jag undrar vad som kommer hända. Förhoppningsvis får de en lika förvånande och upplyftande erfarenhet som mina skaparprocesser brukar vara i slutändan. Förhoppningsvis leder frustrationen, förlossningen och den därpå följande tillfredsställelsen till att de utvecklas som människor och som konstnärer.

2010-06-22

En skaparprocess

Innan jag börjar får jag nästan alltid någon slags ångest. "Neeej, jag vill verkligen inte göra det här!" säger jag till dem som finns i närheten. "Det känns inte alls roligt. Jag har ingen inspiration. Jag vet inte vad jag ska göra. Det kommer bara bli skit av alltihop." Jag skjuter på det så länge som möjligt. Har jag någonsin koreograferat utan att ha en deadline? Jag vet inte, men det kan inte ha hänt särskilt många gånger i så fall. Hela tiden från att jag får eller ger mej själv uppgiften till att jag faktiskt sätter igång är ett mer eller mindre ständigt magont. Frustration, frustration, frustration. Till slut tvingar jag mej. Då har jag inte längre några förhoppningar om att det ska kunna bli nånting bra. Förmodligen kommer jag få skämmas när jag visar upp det, men nu måste jag bara få det gjort om jag ska ha något alls att visa upp.

Och så plopp! har jag gjort det. Oftast går det fort. Jag gör allt på en gång, från början till slut - precis som när jag skriver. Det där med att göra ett litet stycke här och ett litet stycke där och sen pussla ihop dem har aldrig riktigt funkat för mej. Jag stickar. En maska i taget tills hela halsduken är klar. Lite bearbetning krävs så klart. Några broderier, lite fransar. Det kan man förstås pyssla med hur länge som helst, men eftersom jag vid det laget sällan har mer än ett par timmar kvar till deadline blir det inte så mycket.

Idén är avgörande för mej. Jag har börjat inse att det är det jag gör under den där långa ångestprocessen, jag har slipat på idén. När jag väl har en idé som jag fastnar för (jag är lite inne på Daniel Nagrins tanke där, man måste utgå från en tanke man inte kan släppa) håller jag mej till den. Vid flera tillfällen under min utbildning har jag fått som tips av mina lärare att släppa lite grann på formen, mönstret, tanken, ursprunget, men dit har jag fortfarande en ganska lång bit kvar.

Den här gången var det en kort process. Igår fick vi i uppgift att göra ett litet solo, som vi ska visa upp imorgon. Jag var skitförbannad från att vi fick uppgiften till för ungefär en timme sen. Då visste jag att jag skulle göra en liten blommas liv. Från frö till förmultning. Sen tog det ungefär 10 min att få ihop själva dansen och nu känns det helt lugnt. Vi får se vad jag får för kritik imorgon. Jag gör hela dansen på stället (ingen förflyttning) och jag har ingen som helst räkning. Det kommer bli intressant.

Bilden kommer härifrån.

Fram för mera flum i skolan!

Från 2009-02-15

Imorse läste jag en intervju med skolminister Jan Björklund i den eminenta tidsskriften Lärarstudenten. Han menar att det viktigaste i de reformer som nu införs i skola och lärarutbildning är att "flummet" från tidigare reformer försvinner.

Om man tar sig en titt i Svenska Akademiens Ordlista kan man läsa följande:

flumpedagogik utan krav på fasta kunskaper

flummig påverkad av narkotika; virrig; oredig; suddig

Personligen skulle jag vilja ha mer av detta i skolan - om man då bortser från knarket. Jag tror nämligen inte att det finns fasta kunskaper. Jag har förstått att skolministern tror det, men vi andra vet att kunskap förändras över tid och ser olika ut i olika samhällen. Faktakunskap är dessutom lätt att komma åt överallt hela tiden. Hur nostalgisk Björklund än blir har skolan slutgiltigt spelat ut sin roll som förmedlare av faktakunskap. Det som är viktigt att lära sej i skolan är snarare hur man söker reda på fakta, hur man förhåller sej kritiskt och rensar bort orimligheter samt hur man tillämpar det man vet i sitt liv. Skolan har också en viktig funktion att fylla när det gäller att bearbeta så lösa kunskaper som hur man kan och bör bemöta andra människor, hur man ser på sej själv och hur man tar reda på vad som är viktigt för en.

Det är inte ur ordning och reda genialitet föds - vare sej det gäller konst eller vetenskap. Det är inte de lydiga människorna som driver samhället framåt. Nej, ge oss större utrymme för kaos och kreativitet i skolan! Och det nu.

2010-06-17

Musikvalsnervositet

Uppgift till på söndag: Välj musik som skulle vara bra att använda till en kombination för nybörjare.

En sån uppgift ger mej mycket mer ont i magen än den borde. En till synes så enkel uppgift! Det är ju bara att ta vad som helst! Eller?

Nej, det är det inte, för Lynn och alla på kursen kommer bedöma den och kriterierna är otydliga. I alla fall för mej. Ja, det ska vara 4/4-takt och tydlig puls, så det är enkelt att följa för eleverna. Men sen då?

I hela mitt liv har folk haft synpunkter på mina musikval. Min bror, mina kompisar, mina lärare, mina elever. Alla synpunkter har gett mej dåligt självförtroende när det gäller musik. En period "tyckte" jag själv att jag hade dålig musiksmak. En senare period trodde jag att jag inte tyckte om musik alls. Jag har visserligen kommit på bättre tankar, men oron i magen finns kvar. Tänk om jag väljer fel. Tänk om musiken inte alls är bra för nybörjare, tänk om den är för konstig, för lättsmält, för svår, för ojazzig, för dålig. Tänk om jag är en tönt med dålig musiksmak. Tänk om jag är en dålig lärare, som inte ens kan bedöma vilken typ av musik som passar för nybörjare i jazz.

Jag brukar inte ens jobba i den här ordningen. Väldigt sällan väljer jag musik innan jag har börjat med kombinationen. För om jag inte vet vilka rörelser jag ska göra, hur ska jag då kunna veta vilken musik jag vill använda?

Krönikör i Fotnoten!

Efter mitt lilla tal på Dans i skola-biennalen i oktober fick jag frågan om jag skulle vilja skriva krönikor i Fotnoten. Självklart tackade jag ja på direkten. Så, för en knapp månad sedan fick jag besked om deadline och antal tecken och nu är det dags att skriva. Så håll utkik i nästa nummer! Jag kommer skriva något roligt och lite tänkvärt, hoppas jag. Äsch, jag kommer länka här också förstås.

2010-06-14

En ny infallsvinkel på betyg

Jag har alltid varit mot betyg. 2008-10-23 uttryckte jag min åsikt så här:

Idag har jag haft enskilda samtal med mina elever på vfu:n. Det hade kunnat vara konstruktiva samtal om elevernas arbete under det här projektet och deras fortsatta utveckling. Vissa samtal drog också åt det hållet. Det finns dock ett stort hinder för att den typen av samtal ska kunna komma till skott och det hindret stavas betyg. I och med att betygen finns och att ett betyg har satts på elevens arbete är det bara betyget som räknas. Det blir bara kvantitet. Det gäller både för dem som får höga betyg och dem som får låga. Några fick i det här fallet inte något betyg alls. Jag tänker särskilt på en av dem. Om skolarbetet inte hade betygsatts hade hon kanske kunnat lyssna på vad vi sa om hennes arbete och utveckling. Kanske vi hade kunnat föra ett samtal med henne om hur hon skulle kunna gå vidare härifrån. Jag såg på hennes ansikte att hon gärna ville komma och ha det här samtalet med oss, men så fort hon såg sitt papper slocknade ansiktet och blicken vändes bort, öronen stängdes och tankarna försvann iväg.

Bedömning kan vara ett bra verktyg för att driva elevernas lärande framåt. En bedömning som är formativ och syftar till att se vilka steg som är möjliga att ta utifrån nuläget är en mycket bra grund för fortsatt lärande, som jag ser det. Men betyg är summativa och definitiva. Betygen säger om du har lyckats eller misslyckats. I ett betyg sägs ingenting om var du befinner dej i lärrummet (betygen får ju lärandet att likna en stege) och vilka håll du kan vända dej åt för att gå vidare eller vilka konsekvenser det får. Därför är betygen snarare ett hinder i elevernas lärande. Bort med dem! Bort!


Men så läste jag det här inlägget på Flumpebloggen häromdagen. Idéen med knappar eller märken för varje uppnått mål tycker jag är helt briljant! Trots att jag i stort håller fast vid min ståndpunkt kan jag inte låta bli att hålla med om allt det Janne skriver i inlägget. Jag tror att systemet med märken skulle ha gjort att fokus hamnat helt annorlunda i situationen jag har beskrivit ovan. Även om det fortfarande hade blivit kvantitativt snarare än kvalitativt skulle eleven ändå i första hand se vad hon hade klarat av och inte vad hon inte hade klarat. Jag tror jag måste börja utveckla den här idéen på ett sätt som skulle göra den användbar för mej. På något sätt skulle jag vilja kombinera med Montessoripedagogikens sätt att fylla i en karta över avklarade moment.

Kära läsare, fyll gärna på med era tankar och idéer om detta. Det är en ny tanke hos mej och den behöver fler infallsvinklar.

2010-06-10

Är det idrotten vi slåss mot?

"'Dans är mycket mer användbart senare i livet än att hänga i rep' i debatt om dans vs idrott i skolan - klockrent!" har en av mina bekanta, en danslärarstudent, som facebookstatus idag. 14 personer gillar detta. Av dem vet jag att minst 12 är danslärare eller blivande danslärare. Citatet kommer från en debatt i tv4. Jag har inte sett debatten och kan därför inte uttala mej om den i stort, men citatet ovan är en del av den till synes ständigt pågående konflikten mellan idrott och dans.

Bakgrund: Idrott och hälsa är obligatoriskt ämne i skolan, vilket dans inte är. Däremot är dans en del av idrottsämnet. I kursplanen för idrott och hälsa i grundskolan nämns sex obligatoriska moment: arbetsmiljö, friluftsliv, livräddning, simning, orientering och dans. Resten av ämnet buntas ihop som "vanliga idrottsaktiviteter", som det räcker att eleverna har fått erfarenhet av och känner till något om skaderisken inom.

Nåväl. Det finns idrottslärare som tar sin kursplan på allvar och gör vad de kan för att eleverna ska lära sej dansa, men det finns också de som tydligen ser dansen som ett stort hot. Jag har hört många historier från vfu- och arbetsplatser där idrottslärare har förlöjligat dansen och ibland totalt raserat det förtroende danslärarna har byggt upp i förhållande till eleverna. Och precis som det inledande citatet visar är illviljan inte sällan ömsesidig. Jag hyste själv länge ett förakt mot idrottsämnet, grundat på mina egna erfarenheter från grundskolan och gymnasiet. Men vad vinner vi på detta? Mitt svar är: Ingenting.

Tvärtom är det teorifanatikerna som vinner mark genom att vi upprätthåller konflikten mellan dans och idrott eller andra praktiska och estetiska ämnen. En debatt borde inte handla om dans eller idrott i skolan. Den borde handla om dans som obligatoriskt ämne eller inte. Genom att framställa det som att dansen skulle putta ut idrotten, om den kom in i skolan, tror jag enbart är till dansens nackdel. Det vi borde jobba för är istället att utöka antalet timmar för praktiska och estetiska kunskapsområden. I en ämnesintegrerad skola, där alla kunskapsområden fick möjlighet att samexistera och berika varandra skulle konflikten mellan teori, praktik och estetik inte heller vara nödvändig, men i nuläget har vi inte en sådan skola. I skolan som den ser ut idag får de praktiska och estetiska kunskapsområdena konkurrera med varandra om tid, lokaler och resurser. För att förändra det måste vi gå samman, stötta varandra och inse att vi har samma intressen. Lärare i praktiska och estetiska ämnen, förenen eder!

Elitgymnasier

I höstas diskuterades elitgymnasier ganska mycket. Den åttonde september skrev jag det här:

För eller emot. Det är det debatten verkar handla om. Jag är för. Helt klart. Men jag tycker att diskussionen (som så ofta) fokuserar på helt fel sak. De flesta gymnasieprogram bygger på att man vill fördjupa sina kunskaper inom ett område man är extra intresserad av. Vissa program har dessutom intagningsprov. Jag gick ett sånt program. Och det var inte alla som kom in där. Men det var förstås ingen "elitutbildning", eftersom det var estetiska programmet. Det är en "flumutbildning" - trots att eleverna ofta har mycket högt meritvärde (snittbetyg) från grundskolan OCH har gjort färdighetsprov för att visa att de håller tillräckligt hög nivå inom karaktärsämnena.

Det är förstås det jag tycker att debatten borde handla om. Frågan Varför är ett matte- eller humanioraprogram en spets- eller elitutbildning när estetiska eller idrottsprogram flumutbildning? är ju det intressanta.

"Om jag blir rädd för dörrar bara för att jag inte kan gå in genom dem måste jag väl kanske jobba med min självkänsla istället för att sätta lås på de dörrarna." (Bob Hansson)

2010-06-08

En del av det jag hade tänkt säga på Dans i skola-biennalen

En sak jag inte insåg när jag började på utbildningen var hur mycket mer än själva undervisningen läraryrket innehåller. Att lära ut dans är ju den lättaste biten! Sen tillkommer att tolka styrdokument, sätta betyg, skriva omdömen, samarbeta med andra lärare, uppmärksamma alla elever och lära känna dem, föräldrakontakter, att försvara sitt ämnes existens, att utveckla skolans verksamhet, osv. Det är svårt! Och det är därför jag tycker det är så himla viktigt att de som undervisar dans i skolan – oavsett om det är i förskolan, grundskolan, fritidshemmet eller gymnasiet – har lärarutbildning.

Självklart har jag användning för det jag lärde mig på utbildningen även nu när jag undervisar i frivillig verksamhet. Allt från konkreta tips på hur man lär ut en övning till varför olika grupper fungerar så olika, från att förklara för föräldrarna vad det är vi håller på med på lektionerna till att motivera trötta trettonåringar. Men kraven när man undervisar i skolan är helt andra. Först och främst har vi naturligtvis behörighetskraven. Vi måste helt enkelt ha lärarexamen för att få lov att undervisa i skolan – åtminstone i teorin. Sedan har vi samarbetet med andra lärare. För att det ska fungera smidigt är det viktigt att vi har samma baskunskaper och referensramar. Kommunikationen underlättas om man pratar samma språk – och det är ett språk man lär sig på lärarutbildningen. I relationen till våra kollegor är det också en fråga om status. Om dansen och de andra estetiska ämnena någonsin ska komma att tas på allvar i skolan måste samma krav ställas på dessa ämnen som på de teoretiska – och samma krav måste förstås ställas på lärarna i estetiska ämnen som på dem som undervisar teori.

Allt det där är jätteviktigt, men det viktigaste argumentet är ändå att vi måste ge eleverna den utbildning de har rätt till och för att kunna göra det måste vi vara superduktiga på att läsa och tolka styrdokument som läroplan, kursplaner, lokala skolplaner, likabehandlingsplaner, betygskriterier och så vidare. Som jag sa tidigare är det jättesvårt, men lärarutbildningen ger träning i det. Vad som står i läroplanen bearbetas dessutom så mycket under utbildningen att det verkligen sätter sej i ryggraden, vilket är nödvändigt, eftersom det ska genomsyra hela skolans verksamhet – inklusive dansundervisningen.

Dans i skola-biennalen hölls på Aucusticum, Musikhögskolan i Piteå, 8-9 oktober 2009. Jag höll ett kort anförande, som representant för de nyutexaminerade danslärarna, vid de inledande presentationerna.

Okunskap eller konspiration?

Från 2009-12-20

”I Sverige verkar många goda krafter för att dansen ska bli ett skolämne. I många kommuner är den redan det. Men politiker och förvaltningsfolk har ofta begränsade erfarenheter och begränsade kunskaper. Att betrakta dansen som enbart en träningsform och en möjlighet att minska ohälsa bland ungdom är ett hån mot konstformen och dess stora potential,” skriver Ann-Marie Wrange i Danstidningen nr 6/2009.

Ledaren handlar om franska Danse au Coeur och dess svenska motsvarighet Dans i skolan. Någonstans där bakom ekar Cecilia Dahlgrens* röst. Ganska betydande delar av min utbildning har handlat om dansfrämjeri. Vi hade kurser i presentationsteknik, för att kunna hålla föredrag om dans i skolan, och förutom att undervisa eleverna förväntades vi också fortbilda lärarna under våra vfu-perioder.** Numera finns dessutom en valbar kurs på 30 hp i dansfrämjeri. Den bakomliggande ideologin är att bara folk får reda på vad dans som konstform innebär och insikt i hur bra det är för alla människor på alla plan kommer de genast gå med i kampen för dans som ett eget kunskapsområde i skolan. Det gäller förstås inte bara lärare, utan också rektorer, politiker och föräldrar.

Jag börjar tyvärr misstänka att så inte är fallet. Det handlar inte bara om okunskap och det handlar inte bara om dans. Det handlar om alla estetiska ämnen och det handlar om ett medvetet förminskande och undanträngande. Det visar sej tydligt till exempel i det invigningstal dåvarande statssekreteraren på Utbildnings- och Kulturdepartementet Johnny Nilsson höll vid Konferensen för utomhuspedagogik och dans i skolan i Piteå, februari 2006. Nilsson citeras i Dansens plats i skolan av Anna Lindqvist, Umeå Universitet:

”Nilsson menade vidare att dansen kombinerade två viktiga perspektiv, 'det kulturellt skapande, de estetiska uttrycken som alla barn och ungdomar har rätt till i den svenska skolan men också den fysiska aktiviteten, rörelsen och hälsan'. Nilsson uttryckte att dans handlar om att 'komma underfund med sin kropp, att koordinera tanke och rörelse, att arbeta med kroppen intellektuellt och få känslan för rytmiska strukturer'. I invigningstalet vidhölls att dansen är ett språk med vilket man kommunicerar. Även den sociala aspekten lyftes fram då dansen beskrevs bidra till gemenskap och delaktighet, likväl som dans innefattas av 'uttryck för en känsla' och 'stämning'. Nilsson betraktade dansen i skolan som en mötesplats över språkbarriärerna och menade att utövandet utvecklar kreativitet och är viktig för den personliga utvecklingen. Vidare uttalade Nilsson att dansen tydligt manifesterar kopplingen som finns mellan kropp, själ och intellekt.”

Politikerna vet, uppenbarligen, så varför händer det inte? Varför har inte dansen den enorma plats den borde ha i skolan, om vi vill utbilda fria, socialt kompetenta, fysiskt starka, emotionellt stabila, tänkande och harmoniska medborgare? För att de inte vill att det ska hända, såklart. Makthavare har aldrig uppskattat den typ av undersåtar som beskrivs ovan. I diktaturer är det alltid dessa starka, klarsynta och vältaliga människor som ryker först. I demokratier utrotas de på andra sätt: genom monotona mattetal sida upp och sida ner, uppräkning av årtal utan sammanhang och meningslösa grammatikövningar (ma soeur est fana de télécartes usagés), genom hämmade kroppar, orörliga leder och krumma ryggar, genom längtan efter prylar, normer omöjliga att leva upp till och en önskan om att förverkliga sej själv, genom konsumtionshets och stress, stress, stress.

Men en motståndsrörelse har börjat gro. På fler och fler väskor, kylskåp och rockslag dyker de upp, de små knapparna med texten: Fuck politics, let's dance! Ett ställningstagande så politiskt som något.

-----------------------
*Riksdanskonsulent, verksamhetschef för Nationella Institutet Dans i Skolan och grundare av dansinriktningen på lärarutbildningen vid Luleå Tekniska Universitet.
**Verksamhetsförlagd utbildning.

2010-06-07

Estetlärare måste alltid vara på topp

Oavsett vilket ämne man undervisar är läraryrket krävande. Estetlärare har dock ett krav på sej som inga andra lärare har - lektionerna måste vara roliga. Det står visserligen inte i våra kursplaner (i den mån det finns alls finns sådana), men eleverna förväntar sej det, våra kollegor förväntar sej det och vi själva förväntar oss det. När jag gick på lärarutbildningen påpekade en av mina lärare i dans i skola-didaktik att "det viktigaste är att barnen har roligt" på danslektionerna, inte att de lär sej något särskilt. En av vfu-handledarna berättade att en av hennes kollegor, som jobbade som klasslärare i grundskolans tidigare år och följaktligen bara träffade en ny klass sisådär vart tredje år, en gång hade sagt: "Men det är ju så enkelt för dej, för barnen har ju så roligt på dina lektioner!"

Som jag ser det finns det två stora problem med den här inställningen. Det ena är att det förminskar de estetiska ämnenas betydelse och status. Istället för att ses som kunskapsområden behandlas lektionerna som lekstunder, där glädje och lust är det viktigaste. Missförstå mej inte. Glädje och lust är viktiga komponenter i lärandet, men de måste ses som medel och inte som mål.

Det andra är, som jag berörde i inledningen, att en sådan inställning ställer orimligt höga krav på lärarna i estetiska ämnen. I Fotnoten 2009/12 fick vi följa rytmikpedagogen Eva Kronwall på en vanlig arbetsdag, då hon kan träffa fem olika grupper i rad. "Även sista gruppen har rätt till en glad och pigg lärare," säger Eva till tidningen. Var regleras den rätten, undrar jag? Barn och elever har rätt till en massa saker, till exempel utbildning av hög kvalitet, vilket regleras i skollagen. Vad jag vet finns dock varken lagar, internationella konventioner eller andra styrdokument som säger att eleverna har rätt till glada och pigga lärare. Precis som med lusten och glädjen kan en glad och pigg lärare underlätta lärandet, men vem orkar vara glad och pigg hela, hela tiden?

Kanske är det för att vi träffar eleverna så sällan, som vi känner sånt behov av att visa oss från vår bästa sida? I grundskolan hör det till ovanligheterna att estetlärare träffar eleverna mer än en gång i veckan. Klasslärare och lärare i ämnen som svenska och matte träffar eleverna betydligt oftare och har därför tid att visa fler sidor av sej själva. Om en estetlärare är nere, trött, grinig eller disträ en dag dröjer det en vecka (eller mer om det dyker upp lov- frilufts- eller studiedagar) innan hen får en ny chans. "Att komma en dag i veckan som jag gjorde i det här projektet kräver ganska mycket. Man tappar det värdefulla, spontana snacket i mötet med eleverna i korridoren, möjligheterna att lösa små problem på vägen. Dessutom måste jag vara Fröken Energi till 180 procent när jag väl är här," säger musikläraren Karin Håkansson till Fotnoten 2010/05. Är det bara jag som tycker det låter ganska jobbigt?

En annan anledning kan vara att våra ämnen har så låg status och ofta förvisade till elevens val och/eller fritiden. Frivilligheten gör att vi måste locka eleverna att välja våra ämnen och sedan få dem att stanna kvar. Om inte tillräckligt många vill dansa eller spela teater försvinner kanske ämnet från skolan helt och hållet. Och hur får vi eleverna att vilja ägna sej åt dessa kunskapsområden? Genom fördjupning och analys? Genom hög kvalitet på undervisningen? Genom att de upplever de estetiska ämnena som meningsfulla, eftersom de förfinar sin förmåga att uttrycka sej och förstå sin omvärld? Nej, genom att de har roligt. Det kan aldrig vara bra vare sej för de estetiska kunskapsområdena, för eleverna eller för oss själva. Nej, det måste finnas andra strategier - men det ska jag skriva om en annan dag.

2010-06-06

Ingrid Carlgren slår huvudet på spiken

Hon hörde verkligen inte till mina favoriter under utbildningen, för hennes texter är bland det mest svårlästa jag stött på. Jag kämpade mej igenom hennes artikel i Miljöer för lärande, men jag måste erkänna att jag knappt förstod ett ord av vad jag läste. Dock råder ingen som helst tvekan om att Ingrid Carlgren är en mycket intelligent person och att hennes tankar och åsikter är värda att ta till sej. I tidningen LÄRA nr 5 2009 har hon intervjuats om bedömning och sjunkande kunskapsresultat i den svenska skolan. Anna har återgett intervjun på bloggen Ny i svenska skolan. Läs och bli upplyst.

Ännu ett uttryck för regeringens snedvridna syn på kunskap och lärande

Från 2010-03-13

Att den sittande regeringen anser att viss kunskap är viktigare än annan är inget nytt. Att skolminister Jan Björklund tror att man lär sej mer och bättre om man sitter still än om man rör på sej är heller inget nytt. Att moderaternas skolpolitiske talesperson Mats Gerdau anser att politik inte bör bygga på forskning utan på ideologi har vi också fastslagit. Ändå upphör jag aldrig att förvånas - och förargas. För ungefär en månad sen kom propositionen om den nya lärarutbildningen. Sigbritt Frankes utredning - som var nog så illavarslande - har i proppen försämrats ytterligare. Utbildningsdepartementet har gjort en kovändning och ska ge lärarna ytligare ämneskunskaper istället för djupare. Och så förkortas utbildningen för lärare i fritidshem. När hörde ni senast talas om att en utbildning har förkortats?

Så här är det: Tidigare har det sagts att även lärare i fritidshem ska ha ämneskompetens. Nu vill regeringen begränsa den ämneskompetensen till att gälla praktiska och estetiska ämnen. Jamen dåså! Då behövs det ju nästan ingen utbildning alls! Eller? Själv har jag pluggat dans i tre år för att få behörighet att undervisa i det, men nog skulle man egentligen kunna bli kompetent i bild, musik, rytmik, textilslöjd, trä- och metallslöjd, drama, teknik, idrott OCH dans på halva tiden? Och att alla som jobbar med skolans tidigare år ska ha kompetens i läs- skriv- och matematikundervisning, den tanken har tydligen helt försvunnit. För om vi ska vara ärliga så är väl inte fritids så himla viktigt? Det är väl mest en avstjälpningsplats för föräldrar som inte vill ta hand om sina barn själva? Eller nähä, just det. Fritidshemmet är ju en pedagogisk verksamhet som lyder under skollagen och omfattas av Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94). Det kanske inte utbildningsdepartementet har tänkt på.

2010-06-04

Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen

De flesta estetiska inriktningar på lärarutbildningen verkar kräva intagningsprov. När jag sökte till dansinriktningen i Piteå hade vi prov i två dagar. Vi testades i fyra danstekniker; klassisk balett, modern/nutida dans, jazz och improvisation samt musikteori. Dessutom visade vi ett solo och hade ett pedagogiskt prov, där vi lärde ut var sin övning till en barngrupp.

Idag läste jag i Fotnoten om intagningsproven till musikinriktningen i Göteborg. Utöver de musikaliska tester, teoretiska och praktiska, som de sökande utsätts för har de ett pedagogiskt prov liknande det i Piteå. De sökande undervisar varandra istället för inlånade barn och bedöms i kategorierna Musikalisk ledning, Organisation och Kommunikation.

De som söker till de konstnärliga inriktningarna förväntas alltså vara mycket kvalificerade redan innan de börjar på utbildningen. De bör ha både djupa och breda ämneskunskaper (man ska behärska flera olika tekniker och kunna skapa eget material), stå ensam inför en jury och hantera en elevgrupp, stå för sitt material och lära ut det till andra.

Är de kraven verkligen rimliga? Måste man kunna allt detta för att kunna tillgodogöra sej lärarutbildningen? Kan man inte bli en duktig lärare även om man inte kan undervisa innan man börjar utbilda sej? Ambjörn Hugardt, lektor i musikpedagogik och jurymedlem vid intagningsproven i Göteborg, påpekar i Fotnoten att störst vikt läggs vid den kommunikativa förmågan. "Den kommunikativa är den förmåga som nog är den som är svårast att utbilda fram," säger han. Svår? Ja. Men omöjlig? Nej. Kommunikation handlar om gemensamma koder och strategier. Det är absolut något man kan lära sej. Jag har lärt mej massor om det under min utbildning. Det handlar mycket om att bli medveten om hur man själv och andra bemöter olika grupper och individer. Det kan man träna på. Och jag tycker att lärarutbildningen bör ge möjlighet till det. Alla kanske inte håller med mej. Uppenbarligen inte, eftersom det tydligen anses viktigt att kunna förmedla en uppgift till en grupp redan när man söker in.

Jan Björklund vill skärpa antagningskraven till lärarutbildningen i stort. Det innebär att liknande krav som de ovan nämnda kommer ställas på alla sökande oavsett inriktning. När lärarlegitimation införs kommer de nyutexaminerade dessutom behöva göra ett provår för att sedan kunna få ut sin legitimation. Det jag undrar då är: Vad ska vi med lärarutbildningen till? De som söker måste ju vara i princip färdiga, om än något oerfarna, lärare och den bristande erfarenheten tas ju igen under praktikåret. Hepp! Så har vi rejält minskat statens utgifter och studenternas lånesummor.

2010-06-03

På tal om vad jag skrev igår

Tänk om Fredric Skälstad skulle läsa min blogg. Då skulle han säkert ändra sej. Så här skrev jag 2008-04-26:

Att den borgerliga alliansen inte är särskilt intresserade av kultur är ingen nyhet. Att de tycker att konstnärliga uttryck är hobbyverksamhet som inte bör subventioneras av allmänna medel är också allmänt känt. Tyvärr har de också tagit fasta på det i det förslag på gymnasiereform som nu är framlagt av regeringens utredare (=en enda person). I den nya gymnasieskolan ska det, liksom nu, finnas åtta kärnämnen. Sju av dem - svenska, engelska, matematik, idrott och hälsa, naturkunskap, samhällskunskap och regligionskunskap - är desamma som förut, men ett ämne byts ut. Estetisk verksamhet ersätts av historia.

Jag tycker absolut att historia är ett ämne som platsar som kärnämne. Jag tycker det är ganska förvånande att det inte har varit det tidigare. Jag tycker också det är förvånande att till exempel religion har varit prioriterat högre än historia. Historia är viktigt för alla människor - men det är också estetisk verksamhet.

Enligt grundskolans, förskoleklassens och fritidshemmens läroplan Lpo94 är skolans uppdrag bland annat följande:
- Skapande arbete och lek är vesäntliga delar i det aktiva lärandet.
- I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas.
- Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter.
- Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig.


Allt det här saknas i gymnasieskolans läroplan Lpf94. Där nämns kreativt skapande och/eller konstarter inte en enda gång. Det närmaste man kommer är att skolan ska utveckla elevernas kommunikativa kompetens. Det gör att det är ännu viktigare att låta ett ämne som estetisk verksamhet vara kärnämne. Den lilla pluttiga kursen (50p) lägger en så viktig pusselbit i elevernas allmänbildning.

Eleven skall
- kunna uttrycka tankar eller idéer med något estetiskt uttrycksmedel
- kunna reflektera över och diskutera sitt eget skapande
- ha kunskap om olika konstnärliga uttryck och företeelser
- kunna se anknytningen mellan estetisk verksamhet och den egna studieinriktningen
(uppnåendemål för kursen estetisk verksamhet)

Viktigt, men hur viktigt?

"Jag förstår att alla ämnen är viktiga," säger Fredric Skälstad, sakkunnig på utbildningsdepartementet, till tidningen Fotnoten. "Men det finns inte tid till allt."

Naturligtvis har Skälstad rätt. Det finns inte tid till allt. Eleverna ska inte vara i skolan dygnet runt. Men vilka ämnen väljer man då att prioritera? För Skälstad verkar det självklart. De teoretiska ämnena måste komma i första hand. Alla ämnen är viktiga, men vissa ämnen är viktigare än andra.

Ja, vad mer kan man säga?

2010-06-01

Första dagen på Simonson-kursen

Idag var första dagen på kursen. Det mest slående var nog ovanan vid att vara kollad. Det är ett par år sen någon som vet bättre än jag hade synpunkter på vilka ord jag använder, hur min röst låter, vad jag gör för gester, hur jag synkar rörelse och röst... Idag kändes det mest genant. Jag hoppas jag vänjer mej fort, så jag kan ta till mej kritiken bättre och lära mej så mycket jag bara kan.

Fokus idag var B.A.C. - body part, action, count. Väldigt viktigt och värt att tänka på, tycker jag. Body part, action, count. Vilken kroppsdel använder jag? Vad gör den? När händer det? Det kan tyckas självklart, men vi märkte direkt när vi skulle jobba praktiskt att all information inte alltid kommer och inte alltid i rätt ordning eller med rätt tajming. Sättet att jobba känns en aning detaljstyrt, men det viktiga är ju att det ska bli så logiskt och tydligt som möjligt för eleverna. Det ska bli väldigt intressant att se hur mitt sätt att undervisa har förändrats när jag kommer hem och hur det påverkar eleverna. Bara positivt, hoppas jag!