2010-07-31

Föreställningsarbete

Återigen slår det mej vilken lång process en föreställning innebär. Just nu jobbar jag med två olika saker. Det ena är en föreställning två av mina kollegor ska göra. Jag har blivit ombedd att göra en koreografi och nu håller jag på att fnula på idéen. Det kan ta ett tag och jag låter det ta tid. Ångesten dämpas den här gången av att jag vet det övergripande temat för föreställningen och dessutom har fått ett motiv att jobba med i min koreografi. Inte ett rörelsemotiv, men så att säga ett idémotiv, som jag nu håller på att utveckla. Min research har hittills gått ut på att samla berättelser genom att läsa på internetforum, titta på film (igår såg jag Lost Highway, som gav mej en del bra utgångspunkter) och ta emot sånt folk vill berätta för mej om motivet. Samtidigt börjar idéer för improvisationer ta form. Nästa steg kommer vara att testa dem med dansarna. Föreställningen är i mars och jag inser att processen kommer pågå ända till dess.



Parallellt med det håller jag på att läsa in mej på boken, som kommer ligga till grund för vår föreställning med Kulturama i maj nästa år. Större föreställning = ännu längre process. Idén att utgå från den här boken kom för nästan ett år sen. Under slutet av vårterminen började jag jobba mer på den och nu läser jag alltså boken och sammanfattar händelserna i den, skriver ner vilka roller som kan behövas och vilka gruppscener som kan vara möjliga. Nästa steg blir att delge mina kollegor allt det och börja bena ut vem som vill jobba med vilken del och med vilka grupper. Under tiden formar sej också idéer om hur jag skulle vilja jobba med mina grupper. Alltihop känns väldigt spännande.

Se det här för mer idéer om hur man kan jobba med motiv och utveckling.

2010-07-22

En annan skola är möjlig

Från 2009-12-17

Jag läser i årets sista nummer av Fotnoten:

"När barnen i Falkenberg går ut årskurs 2 har de haft rytmik, dans, drama och bild i skolan. En termin av varje. Det främjar lärandet i alla ämnen, skapar upplevelser och stimulerar både fantasin och känslolivet, förklarar Eva Kronwall, rytmiklärare på kulturskolan. Följ med henne en dag på jobbet!"

Och jag kan inte låta bli att fantisera:

"När barnen i Emköping går ut skolår 2 har de haft svenska, matematik, so och no i skolan. En termin av varje. Det främjar lärandet i alla ämnen, skapar upplevelser och stimulerar fantasin och det intellektuella tänkandet, förklarar Eskil Kronärtskocka, svensklärare på teoriskolan. Följ med honom en dag på jobbet!"

Och längre ner i artikeln:

"Väl framme på Vintageskolan springer han [Eskil] snabbt ner i 'sin' lokal på källarplanet och gör sig beredd att ta emot första klassen.
- Fritidshemmet håller till här annars. Det är en bra lokal, inget behöver plockas undan utan det är bara att köra igång. Så är det inte på alla skolor, säger han. /.../
- Jo, jag både känner dem och inte. Men jag möter 200 barn i veckan och då gäller det att ha lite tricks för att komma ihåg namnen och hitta möjligheter att få kontakt. /.../
I sex år har Eskil Kronärtskocka åkt runt till samtliga skolor i Emköpings kommun och haft svenska med eleverna i skolår 1 och 2. En lektion i veckan under en hel termin. Dessutom får eleverna en termin i vardera ämnet matematik, so och no med Eskils kollegor på teoriskolan.
- Det har blivit en naturlig del av skolvardagen, säger Eskil.
- Det är nog ganska unikt att som vi nå alla elever med de fyra teoretiska områdena. Det förstärker lärandet i alla skolämnen, men det viktigaste är att det ger en upplevelse, förstärker intellektet, ökar medvetandet och stimulerar fantasin. Visst kan man bli bättre i musik av att hålla på med matte, men för att bli en harmonisk människa måste vi också räkna för räknandets skull.
Svenska är en pedagogisk metod att lära sig satsdelar, meningsbyggnad och rättstavning, förklarar Eskil, utan att behöva omsätta teorin i praktik. Praktiska kunskaper är onödiga på det här stadiet, anser han.
Klassens lärare är alltid med på svensklektionerna som aktiva deltagare - men det är Eskil som leder gruppen. Tanken är att läraren ska få upp ögonen för möjligheterna att använda en språkövning i sina lektioner i musik, rytmik eller dans.
- De är med för sin egen fortbildnings skull. Övningarna är på en basnivå så att de ska passa de flesta lärare, även dem som inte är vana att hålla i matematikstunder. Många övningar går bra att göra ute på gården eller på en gräsmatta.
Alla lärare får också svenskövningarna nedskrivna på papper och två gånger per termin har de samtal med Eskil och möjlighet att komma med synpunkter: Hur upplever de svenskan? Är det för många moment? Saknar de något? Vill de att Eskil ska ta upp något särskilt tema? /.../
När papprena samlats in och gruppen har sagt 'hej då' i kör pustar Eskil ut. Några minuters paus tills nästa klass kommer. Fyra grupper har han den här morgonen; det är ganska många. Som mest har han fem i sträck.
- Även sista gruppen har rätt till en glad och pigg lärare. Ibland säger barn att de 'hatar svenska', för att det är något nytt och man är osäker på vad som ska hända. Oftast räcker det att de får springa runt en stund så brukar de komma med sedan."

2010-07-19

Berättelser

Tidigare undervisade jag på ett gymnasium och en folkhögskola. Där fick flera av mina grupper i uppgift att analysera Angelin Preljocaj film Bebådelsen. När jag läste analyserna och lyssnade på vad eleverna sa (vissa grupper gjorde skriftlig analys och vissa muntlig) blev jag mycket imponerad av deras iakttagelseförmåga och slutsatserna de drog, framför allt när de beskrev "handlingen" och karaktärerna. Någon såg en kärleksrelation mellan en tjej och en kille, någon annan såg en kärleksrelation mellan två tjejer. Någon såg en mamma-dotter-relation och någon annan en maktrelation mellan en förtryckande man och en förtryckt kvinna. Någon såg en vänskapsrelation. Någon såg en mer eller mindre abstrakt dröm, som den vitklädda vaknade från i slutet.



Häromdagen diskuterade jag Twighlight-filmerna med en vän. Jag uttryckte min avsky inför sättet att skildra unga kvinnor och det ideal jag tycker filmerna anger (läs mer om det här). Min vän förstod inte alls min upprördhet. "Bara för att det är så i filmen betyder det inte att det ska vara så i verkligheten," sa hon. "Det är ju bara en berättelse!" "Inga berättelser är bara berättelser!" kontrade jag. "Alla berättelser lär oss någonting. Det är därför vi har berättelser, för att vi ska få ta del av andras liv (fiktiva eller verkliga) och lära oss någonting av det."

Så är det naturligtvis, men vad vi lär oss är förstås olika från person till person. Hur vi tolkar en berättelse och vad vi lär oss av den skiljer sig beroende på våra erfarenheter och referenser samt vad som är viktigt för oss just nu. Jag tycker att mina elevers analyser av Bebådelsen är ett tydligt exempel på det. För mig är titeln en tydlig indikator på vad stycket "handlar om", vad som skildras, men ingen av mina elever hade sett vare sig ängeln eller Maria eller något budskap om jungfrufödsel. För dem betydde titeln inte ett dugg. Många hade aldrig ens hört ordet. Vad de såg grundade sig istället på deras referenser kring relationer, könsroller, drömmar, verklighet och film.

Inga berättelser är "bara" berättelser, men det är inte säkert att berättelserna berättar samma sak för mej som för dej.

2010-07-14

Imponerande kulturpolitisk agenda med bristande argumentation

"Kultur har ett egenvärde," skriver miljöpartiets kulturpolitiska talesperson Esabelle Dingizian i tidningen Grönt. "Kultur - skapande, kreativitet, yttrandefrihet - har ett värde i sig för den enskilda människan likväl som för samhället i stort." Är detta miljöpartiets kulturpolitik? Skulle de stå för detta i en debatt? Ska vi sänka skatten eller satsa mer på kultur? Vi satsar på kultur, för det är viktigt i sig självt! Ska vi satsa pengar på kultur eller på infrastruktur? På kultur förstås, för det har ett egenvärde medan infrastruktur bara har ett nyttovärde! Skulle det kunna låta så? I wish.

Föga förvånande nöjer sej inte Dingizian med att konstatera att kultur har ett egenvärde. Hon menar vidare att kultur "får positiva effekter i snart sagt alla sektorer av vårt välfärdssamhälle." Imponerande! Hon ger tre exempel. Det första handlar om barn och unga: "Barn och ungdomar som har tillgång till eget skapande får möjlighet att upptäcka saker de gör bra, får tillfälle att ge utlopp för sin kreativitet och tillåts sätta sin egen dagordning." Särskilt det sista tycker jag är uppseendeväckande. "...tillåts sätta sin egen dagordning." Dingizian har en viktig poäng där. Att utöva kultur handlar inte enbart om att vara fantasifull och estetisk, utan om att ta kontroll över sitt liv och sin tillvaro, att vara den som styr. Med tanke på vilken betydelse det ger kulturen i barns och ungas utveckling torde det också avspegla sig i miljöpartiets skolpolitik. Gör det det? Jag hoppas.

Det andra exemplet handlar om vuxna. Här börjar tyvärr Dingizians argumentation vackla. "Många människor bidrar idag till samhället, drar sitt strå till stacken, genom att omvandla sitt skapande, sitt kunnande eller sina idéer till ett företag," skriver hon. "Entreprenörskapet bygger på kreativitet, så det är inte förvånande att så många som arbetar med kultur på olika sätt är egna företagare. Genom sina kreativa småföretag skapar de jobb samtidigt som de bidrar med varor, tjänster och idéer till samhället." Nu är det alltså slut på att upptäcka vad man är bra på och att sätta sin egen dagordning. Som vuxna måste vi, i allt vi gör, bidra till samhällsnyttan. I den här argumentationen har kulturen helt förlorat sitt egenvärde och istället blivit nyttig och inget annat. Jag önskar att Dingizian istället skulle ha påpekat hur många vuxna, precis som ungdomar, som upplever att någon annan styr deras liv. Hur många vuxna som inte vet vad de är bra på. Hur många vuxna som aldrig har roligt. Men nej, Dingizian fastnar i jobblinjen, som nu inte bara drivs av alliansen utan även av oppositionen. Det är bra att vuxna utövar kultur, för det kan skapa jobb.

Exempel nummer tre är dessvärre ännu svagare. Det handlar om vården: "Idag driver fler och fler kommuner och landsting projekt med kultur i vård och omsorg. Det kan handla om att bryta en monoton och trist tillvaro på ett äldreboende med ett konsertbesök, clowner på sjukhusets barnavdelning eller sångstund på gruppboendet. Projekten bidrar till att göra tillvaron för gamla och sjuka drägligare, och i vissa fall kan kulturen rentav hjälpa till att hålla oss friskare." Jag vet inte om det är Dingizians mening, men genom att säga så förminskar hon kulturen till tillfälliga jippon. Det liknar den roll kulturen har i skolan idag. Tillvaron på äldreboenden - liksom i skolan - förväntas vara monoton och trist. Avbryter man den vanliga verksamheten med något skoj då och då, livas de boende eller eleverna upp och man kan sedan med gott samvete återgå till monotonin. Detsamma gäller efter clownernas besök på barnsjukhuset och sångstunden på gruppboendet. Istället hade man kunnat ta det flera steg längre och säga: Tillvaron på äldreboenden, sjukhus och gruppboenden ska vara omväxlande, rolig, rik och kreativ. Verksamheten ska ha sin bas i upplevande och utövande av kulturella verksamheter! Undersökningar visar nämligen att människor som är aktiva, skapar och har roligt blir friskare, håller sej piggare och mår bättre än de som är passiva, konsumerar och har tråkigt.

Kontentan av Dingizians debattartikel kan jag dock bara hålla med om: Kulturen är viktig, bör ha en stor plats i samhällets alla delar och måste bli en valfråga!

2010-07-06

2010-07-04

Musik och politik

Jag lyssnar just på Godmorgon, världen! på P1, där Kristina Axén Ohlin och Wille Crafoord intervjuas om moderat musik. Något nytt jag fick veta var att Axén Ohlin är musiklärare och uppfattar musik som "en fantastisk konstart" och "ett språk". Trots detta tycker hon inte att musik och politik hör ihop. Axén Ohlin håller helst isär sitt uppdrag som politiker och sitt uppdrag som musiklärare. "När jag är politiker," säger hon, "ska jag fatta beslut." Det tycker hon inte går ihop med att sjunga partisånger. Bara på den till partikongressen tillhörande banketten bör det förekomma musik, enligt Axén Ohlin.

Är inte det märkligt? Det är som om jag skulle glömma bort allt som har med dans att göra när jag blir politiker (på riktigt). Som om jag skulle säga: "Jojo, dans är visserligen ett språk och en fantastisk konstart, men det har ingenting med politik att göra!" Det går ju inte. Nä, skulle jag hamna på en partikongress nån gång skulle jag gärna framföra eller åse ett litet politiskt dansstycke. Det är förresten något som Axén Ohlin inte heller uppskattar. Hon gillar inte politiska låttexter. Hur kan en låttext (eller en koreografi eller en bild eller ett stycke teater) inte vara politisk? undrar jag. I allt man gör avspeglas väl ens ideologi? Som Michael Wiehe sa i en helt annan intervju: "Om jag skriver en kärlekssång kan det ändå höras att jag är socialist."

Ärligt talat blev jag förvånad över att höra att det finns (minst) en musiklärare i moderaterna. När jag tänker rationellt inser jag ju att det måste göra det, men hur kan de föra en så kulturfientlig politik om det faktiskt finns estetlärare i partiet? Kanske just för att de kopplar bort estetiken, när de blir politiker?