Betyg från skolår 1

Från 2008-01-17

"Det är viktigt att lyssna på expertisen," sa Jan Björklund innan han blev skolminister. "Trovligt," säger jag*. Det finns ingen forskning som tyder på att betyg leder till ökat lärande - snarare tvärtom. Båda lärarfacken är emot betyg från år 1. Ändå är det nu dags. Nej, just det. Inte betyg. Skriftligt omdöme. Skolministern tror han är smart, men den som har ordboken som kvällslektyr är smartare.

BETYG /.../ 2) om (vanl. skriftligt) uttalande l. omdöme l. intyg (i allm. af öfverordnad, ss. arbetsgifvare, lärare o. d., l. af myndighet l. med officiell myndighet utrustad person l. korporation o. d.) om ngns egenskaper l. kunskaper l. förhållanden, i allm. afsedt att meddela honom viss kompetens, vissa rättigheter o. d.

Så står det i SAOB på nätet. Jag upprepar det viktigaste: Vanligen skriftligt uttalande eller omdöme. Jojo, Janne. Du kan ju låtsas att betyg och skriftligt omdöme inte är synonymer, men vi vet bättre. Och vi vet oxå att skriftliga betyg inte innebär den "kommunikation" mellan skola och hem, som du vill påskina.

KOMMUNICERA 3 a: förhållande(t) l. möjlighet(en) att utbyta meningar...

Utbyta meningar. Inte erhålla information.

Man kan ju undra vad vi har haft utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner till, när vi kan ha betyg.

-------------
*Jag har vuxit upp i Jönköping.

Krönika i Fotnoten

Igår kom nya numret av Fotnoten med min krönika på en hel sida. Kändes grymt bra. Jag länkar så snart den finns upplagd på nätet.

För er som har läst krönikan måste jag förstås påpeka att jag inte jobbar på kulturskolan utan på medborgarskolan.

Upprepar sej historien?

Idag drog jag snabbversionen av jazzens historia för en av mina jazzgrupper. Anledningen var att vi gjorde ett väldigt gammalt move, ni vet det där när man slår ihop knäna och byter plats på händerna, så det ser ut som om knäna byter plats. Snabbversionen av jazzens historia i Emeliestil låter ungefär så här: "Ni vet, det var ju så här att en massa européer seglade över till Nord- och Sydamerika och jagade bort alla indianer eller dödade dem. Sen åkte de till Afrika, till västkusten, och rövade bort en massa folk, som de tog med till Amerika och gjorde till slavar. De här afrikanska människorna, som blev slavar, hade förstås med sej en massa musik och dans och andra kulturyttringar från Afrika. I mötet med... hm... det var en del olika turer, men i alla fall, i Nordamerika utvecklades den här afrikanska dansen och musiken till det vi idag kallar jazz och stepp och även hiphop är en del av den grenen inom dans. Den väldigt tidiga jazzen, på 1800-talet, gick ut på att de svarta slavarna spexade och gjorde sej löjliga inför de vita slavägarna, den vita överklassen, som kunde skratta och tycka det var jätteroligt." Ungefär där började en massa tankar snurra i huvudet. Det är ju så hemskt med den där rasismen. Nu måste jag nog säga nånting om att jazz inte är rasistiskt längre. Fast det här är ju faktiskt en del av jazzens historia och den innehåller ju rasism, förstås, eftersom det är hela grunden till alltihop. "Så att... eh... så är det ju som väl är inte längre. Som tur är har allting förändrats både i USA och resten av världen..." Har det verkligen det? Vad är det vi ser i Europa just nu? "I alla fall... Så småningom uppstod en genre som heter locking. Har ni hört talas om den? (några nickar, några skakar på huvudet) Ok, några. Har ni sett det, ni som vet vad det är? (jakande hummanden) Det är också en väldigt spexig och liksom clownig stil och där finns också det här steget, så de tog liksom upp den traditionen igen, precis som vi gör nu, när vi gör det här steget i vår lilla dans." Och så en sån där hastig tanke igen: är det så bra egentligen? Är det här en rasistdans då? Nä, det är det ju inte, för den har ju helt andra syften. Men hur placeras den i ett sammanhang som det här, några dagar efter första valet då ett rasistiskt parti har kommit in i Sveriges riksdag?

Jaha...

...då blir det fyra år till med Jan Björklund. Hur ska det gå?

Positiva förebilder (en hyllning till mina kollegor)

När jag tittar och lyssnar på mina kollegor blir jag helt lycklig. Vilken tur, tänker jag, vilken tur att så många tonårstjejer kommer till oss! Och förstås yngre tjejer också. Vilken tur att de får chans att möta och inspireras av alla de här modiga, kompetenta, spexiga och kloka unga kvinnorna. Vilken skillnad vi gör!

Elin tillsammans med några av sina elever

Emma

Och så jag då

Nyklassisk dans - en killgrej?

Jag håller på att bygga en utställning på jobbet. Det är en tidslinje, som visar dansens utveckling under 1900-talet. Igår läste jag vad jag hade skrivit om nyklassisk dans eller nutida balett. "Stora namn inom genren är George Balanchine, Jiri Kyliàn, Angelin Preljocaj och Mats Ek." Men det är ju bara män! tänkte jag. Typiskt. Men hur jag än funderade kom jag inte på några berömda kvinnliga koreografer inom nyklassicismen och då tänkte jag: Är det kanske så att det är en killgrej?

Egentligen är det logiskt, om man tänker på saken. Den nyklassiska dansen omhuldar samma kroppsideal för kvinnor som den klassiska baletten. Och det är fortfarande kvinnor som i första hand lyfts fram. Allra tydligast är det förstås hos Balanchine, som uttalat bara jobbade med "vackra" dansare, eftersom de inspirerade honom. Även om Balanchines kvinnor är hårdare än den klassiska balettens dito är de lika övernaturliga, upphöjda, overkliga, ouppnåeliga. Det är ett ideal som inte har någonting med verkliga kvinnor och deras kroppar att göra.



Detsamma gäller Kyliàn, Preljocaj och Ek.



När kvinnor skildrar kvinnor kan det istället se ut så här (Dorte Olesen):

Frivillig verksamhet vs skolan IV b - Relationen lärare-elev igen

Som jag skrev sist händer det ibland att läraren/cirkelledaren i frivillig verksamhet blir elevernas idol. Det här meddelandet från okänd elev mötte min kollega Elin i fredags, när hon steg in i sin lektionssal. Hur ofta händer det i skolan?*

*Å andra sidan måste jag erkänna att det inte händer så jätteofta i frivillig verksamhet heller, men ändå.

Bilden är tagen av en annan av våra kollegor, Emma (nej, man måste inte ha ett förnamn på E för att få jobb hos oss).

Floskler

"Dans är själens språk," sa en obekant till mej igår. Hon hade läst det någonstans eller hört någon annan säga det, jag minns inte vem. Jag tog inte riktigt tillfället i akt att bemöta det påståendet, men jag har funderat på det då och då under dagen idag.

Är dans verkligen själens språk? Vad innebär det egentligen? Alla tusentals timmar jag har tillbringat i danssalar, har det varit för att låta min själ komma till tals? Alla oräkneliga tenduer och pliéer jag har utfört, har det varit min själ som talat? Nää, det har det faktiskt inte. Ibland har jag känt inspiration, det som kallas flow, nästan rusighet. Kanske för att en fri kropp rymmer en fri själ. Men väldigt stor del av tiden har varit ren träning. Ibland har jag känt mej tvungen, ibland har jag dansat av vana, ibland har det till och med varit tråkigt, slitsamt och frustrerande. Har de timmarna varit bortkastade? Har jag inte dansat då? Jo, jag skulle säga att de flesta av de timmarna har varit nödvändiga för att leda mej hit där jag är idag, just nu. På något sätt har varje tendu, varje plié varit med och format mej till den dansare jag är. Men inte har min själ talat genom varenda rörelse.

"Och du brinner förstås verkligen för dansen?" frågade en potentiell arbetsgivare mej på en anställningsintervju. Det är inte enda gången jag fått den eller liknande frågor. Jag tvekade och till slut sa jag nej - eller åtminstone njae. Jag skyndade mej förstås att tillägga att det var länge sen dans slutade vara min hobby. Sen ganska många år är det min dagliga sysselsättning, nu är det mitt jobb. Det är det absolut bästa jobb jag kan tänka mej, men det är ändå ett jobb. Det är inte varje dag det känns jätteroligt, men även de dagarna gör jag mitt bästa för att lektionerna ska vara bra och givande för eleverna. Jag fick inte det jobbet - heller.

Imorgon, innan mina lektioner börjar, kommer jag behöva skapa en ny kombination till mina 6-8-åringar och åtminstone ett par, tre åttor till på mina prep-elevers* koreografi. Har jag tur drabbas jag av inspiration och kan skapa fritt och prestigelöst, men inte ens då är jag säker på att min själ faktiskt kommer tala. Säkert är dock att jag, med hjälp av inspiration eller transpiration, kommer skapa de där små styckena och att både min och elevernas kroppar kommer tala frasen, var och en med sin egen dialekt.

*Prep är den högsta nivån vi har och ska vara förberedande för högre utbildning. Vi har audition till prep-grupperna och krav på hur många och vilka klasser eleverna i de grupperna ska ta varje vecka.

Nya arbetssätt

Inspirerad av Kristina Alexandersson har jag startat en blogg för ledarutbildningen jag ska hålla i höst med start nästa vecka. Även innan jag hörde och läste om Kristinas idéer och metoder funderade jag på hur man skulle kunna använda till exempel bloggar i undervisningen, men visste inte riktigt hur jag skulle göra. Nu ska jag testa för första gången. Jag har just bjudit in de fem kursdeltagarna till att bli skribenter och väntar med spänning på att de ska dyka upp på bloggen. All info som alla behöver ska sedan läggas upp på bloggen istället för att mejlas ut. Alla uppgifter ska också lämnas in via bloggen, så att alla deltagare kan ta del av varandras upptäckter, funderingar och nyförvärvade kunskaper. Alla kommer också kunna kommentera varandras inlägg. Jag hoppas på så sätt kunna maximera lärandet och ha fem nya superduktiga ledare framåt jul.

Jag återkommer med rapporter om hur det går.

Uppmuntran från elever

Första veckan på terminen är till ända och andra veckan har börjat. Som vanligt vid terminsstart är det kaotiskt. Elever hoppar av efter första lektionen, andra elever anmäler sej fast vi redan börjat och kommer in i gruppen en vecka senare. Och så alla som ska flytta från en grupp till en annan. Vissa för att de kommer på att de kanske hellre vill dansa lyrisk jazz än balett eller att hiphop nog är roligare än modern/nutida ändå, och vissa för att deras lärare (till exempel jag) tycker att de har hamnat på fel nivå. Alla nya namn man ska lära sej (som tur är inte lika många i år som förra året då jag var helt ny). Och ovanpå detta 14 lektioner att hålla i huvudet.

Som tur är har jag kommit på smartare sätt att använda datorn än förra läsåret. Jag har till exempel upptäckt hur man kan spara spellistor i winamp, vilket är mycket praktiskt. Istället för att behöva leta upp varje låt och göra nya listor varje dag behöver jag nu bara välja "open playlist" och välja dagens lektioner. Och så har jag alla mina lektionsplaneringar i datorn istället för på papper, vilket gör att jag kan ändra, byta plats på övningar, skriva upp fler musikalternativ, och så vidare, utan att det blir kladdigt.

Till allra störst hjälp är dock mina uppmuntrande elever. Igår, när jag ursäktade mej inför mina minsta elever för att jag fortfarande (andra lektionen) inte kunde deras namn, ropade en 6-åring: "Du kommer lära dej!" Och idag, när jag totalt virrade till en fotövning för mina stackars modern-elever och bad om ursäkt fick jag: "Det gör inget" som svar. Med värme. Å, jag tycker så mycket om mina elever! <3

Vad händer med processen i en standardiserad skola?

Centern och Kristdemokraterna vill att elever ska kunna överklaga sina betyg. (GP, Sydsvenskan, svt) De menar att det handlar om rättssäkerhet, men jag skulle snarare säga att det tyder på bristande förtoende för lärares kompetens och professionalism - igen. Centern vill utmana folkpartiet i skoldebatten (varför det? de sitter ju i samma block och en röst på det ena är också en röst på det andra) och flytta fokus från mobiler och kepsar till elevernas rättssäkerhet.

Björn förutspår en alltmer standardiserad undervisning med objektiva bedömningar och jag tror att han har rätt. Tyvärr, måste jag säga, för vad händer med de estetiska ämnena om de ska bedömas genom nationella prov och externa betygssättare? Tre saker, tror jag. Det ena är att fokus flyttas än mer från process till produkt. Det är redan ett problem både i grundskolan och gymnasiet att ämnen som dans och musik ses som underhållningsämnen, där eleverna kan öva in sånger och koreografier att framföra på skolavslutningar, luciafiranden och föräldramöten. Det andra är att ämnena teoretiseras (det som alla partier vill undvika när det gäller idrott&hälsa). Hur många balettermer eller Labananalytiska begrepp man kan är lätt att mäta på ett prov. Det tredje är att vi måste koncentrera oss på teknikträning snarare än uttryck och tolkning.

Allt det innebär att kursplanerna måste skrivas om helt och hållet. Några formuleringar kan förstås finnas kvar. Redan nu ingår det i Dans och gestaltning A, B och C att kunna viss terminologi och att dansa med viss teknisk färdighet, men fokus ligger på "det egna rörelsespråket", på framförande, koncentration och inlevelse. Inget av detta kan bedömas objektivt. Istället skulle kanske betygskriterierna handla om konkreta tekniska färdigheter som att sträcka igenom benen och fötterna vid tendu och battement eller att hålla korrekt placering i plié.

Och resultatet? Att vi skulle producera rörliga dockor, små Pinocchior helt utan konstnärliga kvaliteter. Vari ligger poängen med det? Alla vet ju att Pinocchio hellre skulle vilja vara en riktig, levande, dansande pojke.

Läs också kursplanerna för Dansimprovisation och komposition, där det möjligen är ännu svårare att hitta kriterier för objektiv bedömning, samt för Dansträning som är den danskurs som har störst möjlighet att passa in i den nya mallen.

Demokrati i skolan

Från 2009-03-19

Ibland tänker jag på hur dålig skolan är på att ta vara på möjligheter att utföra sitt uppdrag. I skolans uppdrag ingår exempelvis att fostra eleverna i demokratisk anda. Enligt läroplanen räcker det inte med att undervisa om demokrati, utan undervisningen måste vara demokratiskt utformad.

Igår kom jag att tänka på en sak som hände på min skola när jag gick i nian. Den hösten var det riksdagsval och ett så kallat skolval anordnades på min skola. Jag tror att skolans ambition var att utföra den del av uppdraget som nämns ovan. Skolvalet gjordes så likt ett riktigt val som möjligt. Vi fick gå in i små bås och man kunde förstås rösta på alla partier som kandiderade till riksdagen. Nyttigt och lärorikt, inte sant?

Det var bara det att något hände som organisatörerna av skolvalet (förmodligen so-lärarna) inte hade förutsett. En hel klass tog blanka lappar och skrev upp namnet på en av sina klasskamrater. Det innebar alltså att den här eleven fick 19 av de ca 700 rösterna, dvs ca 2,5%. Inte tillräckligt för att komma in i riksdagen men tillräckligt för att synas i den statistik som några ambitiösa elever fick i uppgift att sammanställa i stapeldiagram och hänga upp utanför matsalen.

Vad hände? Jo, lärarna (jag vet så klart inte om det gäller alla, men jag minns särskilt skolans speciallärare) blev fly förbannade för att klassen hade saboterat skolvalet! Nu när jag själv är lärare kan jag bara tänka: Vilka klantskallar. Om lärarna alltså. Det var ju världens chans att diskutera vad demokrati är! En perfekt utgångspunkt för att förklara hur den svenska representativa demokratin fungerar! Kan man rösta på vem som helst? Vad krävs för att man ska få kandidera till riksdagen? Hur gör man för att bilda ett parti?

Ibland blir jag så trött.

Är elevernas hälsa skolans ansvar?

Ha! Jag är så i tiden. Samma dag som jag repriserade mitt inlägg om alternativ till idrott togs ämnet upp inte bara i P1 utan också i DN och på Lärarnas Nyheter. På båda ställena fokuseras idrottens positiva inverkan på barns hälsa. En tysk studie har nämligen visat att när man ökade antalet idrottstimmar från två till fem i veckan minskade barnens vikt och deras "hälsovärden" förbättrades. Därför öppnar nu båda de politiska blocken för ett ökat antal idrottstimmar i den svenska skolan. Nåväl, beroende på innehållet är det inget fel i det. När de ändå håller på får de gärna göra dans till ett separat och obligatoriskt ämne också (det är idag en del av idrottsämnet). Det jag vänder mej mot är argumenten.

Den idrottslärare som intervjuas i Kropp&själ, som jag länkade till igår, påpekar att idrott&hälsa numera är ett kunskapsämne, men att de flesta fortfarande ser det som ett aktivitetsämne. "Å, vad bra att de har idrott där," kan han få höra sina kollegor säga, "så att de är pigga när de kommer tillbaka till skolan." Jag har full förståelse för den underton av bitterhet som går att ana i hans röst. Jag har många gånger hört samma sak sägas om dans i skolan. Idrotten - och dansen på de skolor som har valt att ha det - är en del av skolan! Det är ingen liten sidoverksamhet eller paus från skolarbetet. Idrotten - och dansen - måste finnas i skolan av samma skäl som alla andra ämnen, nämligen att vi ser det som en del av den viktiga allmänbildning alla behöver för att fungera som vuxna människor och medborgare i det svenska samhället. Det kan inte vara så att det enda argumentet för att ha idrott&hälsa i skolan skulle vara att minska barnfetman. I så fall måste kursplanen ändras radikalt och inga under- eller normalviktiga barn skulle delta i undervisningen.

Dessvärre har till och med våra politiker uppfattningen om idrott&hälsa som ett aktivitetsämne. Det gäller politiker från båda sidor och inte minst skolministern och hans parti, som säger till Kropp&själ att "när det står idrott på schemat ska barnen röra på sej." Jaha, så man ska återigen få en boll kastad på sej med uppmaningen: "Spela fotboll!" utan att få lära sej reglerna? Eller simma på tid utan att få lära sej någon teknik? Eller hur ska det funka egentligen? När kommer den nya kursplanen som förhoppningsvis ger svar på mina frågor?

Framför allt undrar jag: Är det skolans ansvar att minska barnfetman? Och är det i så fall skolans fel om barn är feta?

Läs också om Michael Sjöströms kritik mot utökad idrottsundervisning.