Klart vi ska dansa i snön!

På modern/nutida dans ikväll började vi på en juldans, som handlar om små tomtenissar som tumlar runt i snön. Efter att ha övat några gånger utbrast en av eleverna: "Tänk vad roligt det vore att dansa i snö på riktigt!" Alla skrattade, men var helt med på idéen, så nästa vecka drar vi på oss termobrallorna och ger oss ut. Så himla roligt! Jag gillar verkligen att dansa ute och att initiativet kommer från eleverna gör bara saken bättre.

Så rädda var de alltså

Nu har socialdemokraterna och regeringen kommit överens om att de förstnämnda ska rösta för de sistnämndas förslag om ny betygsskala (LN). "En ansvarsfull opposition kan inte i det läget kräva att hela arbetet med nya kursplaner ska börja från början," säger Mikael Damberg (s). Dålig ursäkt, säger jag. Man hade inte behövt börja om från början bara för att man behövde formulera kriterier för betygsstegen B och D. Jag tror fortfarande det handlar om rädsla för att skyllas för samarbete med sd. Vad annars har s vunnit på den här uppgörelsen? Fegisar.

Regeringspartierna är tydligen inte lika rädda.

Skolan dödar kreativitet

Den här mannen säger egentligen allt som behöver sägas (man får bortse från hans könsstereotypa skämt). Jag önskar att vi hade honom som skolminister.

Flumpedagogikens försvarare

Christermagister intervjuas av Skolvärlden.se. Läs det! Han säger bland anant:

"Enligt min erfarenhet leder piskans väg till att eleverna lär sig finurliga sätt att lura den som håller i piskan, och att de tar varje chans att motarbeta målen som lärare har satt upp. Morotens väg skapar i sin tur elever som gör vad som helst för att få en belöning. Eleverna spenderar värdefull tid och kraft till att lista ut vad läraren vill höra och se."

Jag kan inte låta bli att tänka att Jan Björklund tror på moroten och piskan även när det gäller lärarna. Gång efter annan hör vi honom säga att duktiga lärare ska bättre betalt än dåliga lärare. Men hur mäter man om en lärare är duktig eller inte? Utifrån elevernas betyg? Utifrån vad eleverna lär sej? Den fantastiska läraren som lärde mej läsa var... jag själv, 5 år gammal. Eller var det mina föräldrar, som fyllde mina första levnadsår med böcker och stimulerade min språkliga intelligens genom sitt eget intresse? Jo, så var det nog. De borde ta mej tusan ha bättre betalt för det.

"Det är viktigt att lära sej rätt"

Lärarnas Riksförbund vill förlänga grundskolan med ett år genom att införliva förskoleklassen i grundskolan (GP, DN, SvD). "Låt barnen börja skola från sex år och lära sig rätt från början med utbildade lågstadielärare som har rätt utbildning i skriv- och läsinlärning," skriver Metta Fjelkner i GP. Låt barnen gå kvar i förskolan med utbildade förskollärare som vet om att barn utvecklas på all områden samtidigt genom att upptäcka världen i sin egen takt, säger jag. Jag förstod inte poängen med förskoleklassen från början och jag förstår ännu mindre varför barnen ska tvingas börja skolan ännu tidigare än de redan gör. "Fem—sex-åringar vill börja skolan, de längtar efter det. De vill lära sig mer och är nyfikna på livet. Det är när de blir 15 år som de inte vill gå i skolan längre," säger Jan Björklund till DN. Just därför, säger jag. Låt dem slippa få sin nyfikenhet släckt av den monotona grundskolan. Låt dem fortsätta vilja lära sej mer. Att de har tröttnat när de är femton kan eventuellt bero på att de tvingats sitta still och räcka upp handen i nio år. Kanske.

Minns förnedringen att behöva räcka upp handen så länge att man måste stötta upp den med andra handen.

Det värsta är att LR och fp inte är ensamma om den här befängda idéen. Sossarna, moderaterna och centern håller med. Det innebär majoritet i riksdagen (att de ändå skjuter på beslutet kan jag bara hoppas beror på att de ändå inte är helt övertygade). Socialdemokraten Robert Noord skriver dock något intressant på sin blogg. Han föreslår flexibel skolavslutning, vilket innebär att en elev går i grundskolan tills hen har nåt samtliga kunskapsmål. Det låter mer som en skola i min smak, eftersom jag tänker mej att det måste innebära mer ämnesintegrering, längre arbetspass och mer holistiskt lärande. Det innebär också att man kan få hoppa över de moment man redan kan. Lite som i frivillig verksamhet, där vi placerar eleverna i de grupper där vi tror att de kommer utvecklas bäst oavsett om det innebär att man flyttar direkt från nybörjare till fortsättning 3 eller stannar kvar i fortsättning 1 i fyra år.

Fredrik Härén om kunskap vs nyskap

Är sossarna så rädda för sd?

I den nya betygsskalan A-F (där F = underkänd) finns nationella betygskriterier endast för tre av de fem godkända stegen, A, C och E. För att uppfylla D ska man ha uppfyllt alla E-kriterier och några av C-kriterierna. B fungerar på motsvarande sätt. Samtliga oppositionspartier vill ha nationella kriterier för alla fem stegen A-E. En självklarhet, om ni frågar mej. Och eftersom alla oppositionspartierna är överens är saken avgjord, skulle man kunna tänka sej, men icke. Istället för att rösta omkull regeringen yrkar socialdemokraternas skolpolitiska talesperson Mikael Damberg att utbildningsutskottets sammanträde ska bordlägga frågan, eftersom det behövs mer tid att utreda den (LN). What?? Vad är det som ska utredas? Hur mycket det kommer påverka sossarnas popularitet att rösta likadant som sverigedemokraterna? Om sossarna är så rädda för att bli anklagade att samarbeta med sd att de tycker det är värt att offra sin politik och låta borgarna gå fram som bulldozers över skolan är det värre ställt än jag trodde (och då trodde jag ändå att det var ganska illa).

Regeringen lättar lite på reglerna

Enligt en notis i SvD  och en kort artikel på LN idag kommer även lärare som inte har jobbat i skolan på några år att kunna få legitimation. Förhoppningsvis är det en lösning för mej (jag känner mej dock inte helt övertygad än, eftersom den mesta tiden jag har jobbat i skolan var innan jag hade examen. Räknas det?), men det hjälper ju ändå inte de stackars nyutexaminerade, som bara kan hoppas på att ingen med legitimation söker samma tjänster som de.

Värsta braiga leken

Mina 6-7-åriga elever kan jättemånga lekar och varje lektion får jag en handfull förslag på saker vi kan göra, som jag har svårt att koppla ihop med målen för kursen. Idag lärde de mej dock en superlek, som jag kommer använda massor i framtiden. Det var ett musikmemory, som jag raskt gjorde om till ett rörelsememory, vilket eleverna gick med på med viss tvekan. När vi väl lekte blev de dock övertygade om att det funkade. Leken går till så här:

Två barn går ut och väntar utanför. De andra parar ihop sej två och två och bestämmer en gemensam rörelse för varje par. Sedan blandar de sej och lägger sej på mage på golvet. De två som väntat utanför kommer in och spelar memory med de andra barnen som kort. De väljer ett "kort" genom att datta (lägga handen på) någon. Hen visar sin rörelse. Sedan väljer spelaren ett annat "kort" som visar sin rörelse. Om det är samma får spelaren det paret till sitt hörn. Turen går dock alltid vidare till den andra spelaren oavsett om man hittar ett par eller inte.

Fatta vad bra! Leken innehåller samarbete (eftersom man väljer en ny kompis varje spelomgång kommer alla så småningom ha jobbat med alla), att hitta på rörelser, att komma ihåg och känna igen rörelser samt ett spänningsmoment. Grymt, grymt, grymt.

Lite till om legitimation

Likheterna mellan den föreslagna lärarlegitimationen och den redan existerande för läkare är uppenbara (se artiklarna jag nämnde i förra inlägget för mer om det), men det finns faktiskt andra yrken som också har legitimation. Sjuksköterskor till exempel. En viktig skillnad är att sjuksköterskor får ut sin legitimation i samband med examen. Deras utbildning anses alltså vara tillräcklig för att de ska vara fullfjädrade yrkesutövare. Borde det inte vara likadant för lärare? Lärarutbildningen innehåller redan 30 hp verksamhetsförlagd utbildning (vfu). Det går ju bra att utöka, om man tror att det behövs erfarenhet motsvarande ett helt år.

Präster har ingen legitimation, men väl ett obligatoriskt introduktionsår. Skillnaden mot förslaget om introår för lärare är att de nyvigda prästerna (som för övrigt vigs innan introåret) är garanterade en introduktionstjänst i det stift de vigs för. Efter det första året är de sedan fria att söka prästtjänst var de vill. Att ha garanterad plats för sitt introduktionsår är, när jag tänker närmare på saken, så självklart att det inte ens kan kallas smart.

Jaha, så innan man börjar låtsas att lärare och läkare är samma sak kan man ju börja snegla på andra yrkesgrupper. Och vill man höja lärares status till läkarnas nivå kan man ju börja med att ge oss lika mycket betalt.

Lärarförbundet har förresten precis kommit med en rapport som visar att det i dagsläget är en ekonomisk förlust att plugga till lärare. Grattis, Emelie.

Läs också gärna Thérèses blogg Tankestormar. Det är hon som har upplyst mej om både sjuksköterskors och prästers utbildningar, introår och legitimationer.

Lärarlegitimation

Jag är lite orolig för det här med lärarlegitimationen. Kommer jag nånsin få en? För bara ett par veckor sen var jag övertygad om att förslaget innebar att jag aldrig mer skulle komma att jobba i skolan. Nu har det visat sej att jag kommer göra det med start redan i vår, men jag är fortfarande orolig. För vad händer med såna som mej?

Min lärarexamen är daterad i början av mars 2009. Under den vårterminen vickade jag i flera olika grundskolor, men fick absolut inte ihop till heltid. Sen förra hösten jobbar jag heltid - men i frivillig verksamhet. Jag är inte anställd som lärare, utan som cirkelledare. I praktiken är det ingen större skillnad, utom att anställningsavtalen ser lite annorlunda ut och vi inte använder skolans styrdokument. Kärnan i yrket är dock densamma: jag undervisar.

Från och med nästa höst samarbetar min arbetsgivare med ett fristående gymnasium om en dansinriktning på deras program. Redan under nästa termin kommer nämnda gymnasium köpa en del av mina timmar. Men jag är ju fortfarande anställd av studieförbundet och inte av skolan. Vad innebär det? Hur mycket måste man jobba i obligatorisk verksamhet för att få lärarlegitimation? Och måste man vara anställd av skolan eller räcker det med att de hyr in en?

Just nu är det förstås inget större problem. Det som oroar mej är det som eventuellt kommer hända senare. Hur blir det om jag, om några år, bestämmer mej för att söka jobb i skolan igen? Förutsatt att förslaget om lärarlegitimation går igenom kommer jag inte längre vara behörig att "ansvara för undervisning". Jag kommer bli tvungen att söka en introduktionstjänst, trots att jag kommer ha flera års erfarenhet av undervisning både i grundskola, gymnasium och frivillig verksamhet. Om jag nu hittar och får en sån tjänst kommer jag med största sannolikhet behöva gå ner flera tusen i lön. Det känns, ärligt talat, inte jättelockande. Jag kan alltså bara hålla tummarna för att min inhyrning på gymnasiet ska räcka för legitimation. Om inte... ja, då vet jag faktiskt inte.

Läs den här intressanta debattartikeln i ämnet. Notera att det inte är en lärare utan en nationalekonom som skrivit den.
Läs också det här och det här på Lärarnas Nyheter.

Livskunskap

Var kom ämnet Livskunskap ifrån? Plötsligt* verkar varenda skola göra det obligatoriskt för alla elever. För fem år sen hade jag aldrig hört talas om det. Sen hörde jag om att det fanns som elevens val (grundskolan) eller individuella valet (gymnasiet). Och nu, som sagt, obligatoriskt överallt - åtminstone i grundskolans senare del.** Och jag är skeptisk. Inte för att jag tycker att det är fel att diskutera känslor och livsval med eleverna - jag gör det varje dag - men för att det är så oklart vad ämnet går ut på egentligen. "Man får bara sitta i ring och säga vad man är bra på. Vad är det för vits med det?" sa min själsliga lillasyster, som vid tiden för uttalandet just gått ut nian. Det kan naturligtvis finnas både en och flera vitsar med det, men problemet är att det var otydligt för eleverna. Och om inte läraren har lyckats klargöra det för eleverna - kan vi då vara säkra på att det inte var lika otydligt för läraren? Skulle det kunna vara så att hen har tittat på svt:s dokusåpa 9A och tagit efter det som visades från lektionerna i livskunskap där?*** Det är å andra sidan inte så konstigt. Hur ska läraren kunna veta vad ämnet ska innehålla, när det inte finns någon kursplan?

Jag har fått vatten på min skeptiska kvarn. I oktober skrev Lärarnas Nyheter om kritik som riktats mot SET-metoden, som används i livskunskapsundervisningen på många skolor. SET står för Social Emotionell Träning och verkar mer än något annat likna gruppterapi. Metoden är framtagen av en psykoterapeut och innehåller både samtalsövningar och fysiska övningar, till exempel massage. Jag har varken utbildning eller tillräcklig insikt i SET-metoden för att avgöra om den är hälsosam, när den bedrivs av en terapeut, men jag är mycket tveksam till om lärare i allmänhet har kompetensen att göra något bra av metoden. Jag har tillräcklig kunskap om kroppen för att ifrågasätta om de flesta lärare har nog med anatomiska kunskaper för att lära eleverna att massera varandra på ett säkert sätt. Och ännu mer riskabelt verkar det att vara inne och peta i elevernas hjärnor och själar.

Idag visade det sej att mina misstankar varit befogade. I p1-programmet Kaliber imorse vittnade högstadie- och gymnasieelever om hur de blivit ombedda att berätta för klassen om de blivit våldtagna eller om de har någon alkoholist i familjen. De berättade också om så kallade sänkningsmetoder som använts. Sänkningsmetoderna går ut på att man berättar för sina klasskamrater att man tycker illa om dem och på alla sätt visar sin illvilja, för att sedan diskutera det och "lösa konflikten". Eleverna verkade inte tycka att det hade varit särskilt givande eller utvecklande. Och lärarna? Kan de hantera de berättelser som kan komma fram? Kan de hantera de känslor som kan väckas? Mitt svar är: Med största sannolikhet inte. Det är inte det vi är utbildade för. Lärare är superkompetenta när det gäller undervisning. Det är det som är vår profession. Vi undervisar. Vi behandlar inte trauman.

Det argument som används för livskunskap på schemat är värdegrundsarbetet som påbjuds i läroplanerna från 1994 (som gäller till och med det här läsåret) och det är nästan lika upprörande som berättelserna om metoderna som används i undervisningen. Tror man att man kan plocka ut värdegrunden och förlägga den till ett särskilt ämne en timme i veckan har man missuppfattat poängerna med både värdegrund och läroplan. Värderingarna som anges i läroplanerna ska genomsyra hela skolans arbete. Men istället verkar skolorna dra allt mer åt att bedriva gruppterapi som kompensation för slentrianmässig undervisning i övriga skolämnen.

*Plötsligt verkar det åtminstone för mej, som inte jobbar i skolan.

**Fråga: Heter det officiellt högstadiet igen nu? I så fall måste jag lära mej säga det.

***Jag har aldrig varit i kontakt med läraren i fråga och har ingen som helst aning om hens mål, syften och metoder, men jag ser det som ett exempel på hur ämnet livskunskap hanteras.

Ung och bortskämd

Som icke-innehavare av tv är jag lite efter igen, men nu har jag i alla fall sett ett avsnitt av svt:s nya dokusåpa Ung & bortskämd. Jag måste säga att programmet är ett nytt lågvattenmärke för svensk public service-tv. Förutom att programmet är ganska fånigt i sej (börjar vi inte tröttna lite på att se folk från överklassen dröna omkring och exotiseras?) blir jag förvånad över vilka krav som ställs på barnen. I programmet jag såg skulle ungdomarna jobba i en stor charkkyl. Man hade bytt ut ett vanligt arbetslag mot gruppen tonåringar från dokusåpan - och sen fick de klagomål för att de tramsade för mycket. Jag undrar: 1)Vilken tonåring eller vuxen som vanligtvis inte jobbar med stora djurdelar skulle inte tycka det var lite äckligt/obehagligt/läskigt att flytta omkring koben och liknande? 2)Vilken grupp på 10 tonåringar skulle inte tramsa omkring, om de fick en uppgift som var dem övermäktig?

Men värst av allt var ändå utröstningen. Ungdomarnas föräldrar fick välja ut vilka tre ungdomar de tyckte hade skött sej sämst och till sist rösta bort den som varit slarvigast eller inte visat vilja till att bättra sej eller samarbeta med de andra. Sedan fick föräldrarna själva meddela barnen vem som åkte ut. För det första är det inte särskilt schysst mot vare sej föräldrarna eller barnen. För det andra är logiken ganska märklig. Den som har skött sej sämst är väl den som allra mest skulle behöva vara kvar i den här nya varianten av nanny-program? Istället för att rösta bort slarvpellarna skulle man ha kunnat belöna den som skött sej bäst. Det hade förmodligen gjort ungdomarna mer taggade och man hade sluppit sätta stämpeln HOPPLÖS i hjärtat på den stackars tonåring som misslyckats den senaste veckan. Eller så kunde man mobbat föräldrarna istället, om man nu ska mobba nån. Det är väl de som har uppfostrat barnen? Å andra sidan biter inte alltid uppfostran. Jag var tvungen att städa mitt rum under hela min uppväxt, men jag låter fortfarande saker ligga och drälla överallt. Och inte diskar jag heller. *suck* Jag är helt enkelt hopplös.