2011-12-30

Hos en danslärare 2011

2011 lider mot sitt slut och det är dags att sammanfatta. Förra året avslutades med att jag försökte bli lite mer personlig på bloggen. Serien fortsatte i januari och faktiskt ännu längre, trots att den var tänkt att bara räcka i 30 dagar. Jag fortsatte också på sätt och vis den personliga linjen genom att berätta varför jag hoppade av inriktning svenska och framför allt om den period då jag övertränade samt vad det har lett till. Serien om överträning sträckte sej över 15 delar och skrevs framför allt i juli, då jag var ledig och hade chans att "dansa själv" som det kallas bland danslärare och pedagoger, men dessvärre kände av mina fysiska besvär mer än på hela resten av året. Serien kan också sägas vara en del av bloggens nya fokus på hälsa. Det är något jag varit intresserad av länge, men som har fått större plats i min undervisning såväl som mitt bloggande under det senaste året. Förutom överträningen har jag bland annat skrivit om nya lärdomar om att gå ner i spagat, att det inte går att stretcha utsidan av låret men att det finns andra saker att göra istället, de bästa yogaställningarna mot mensvärk, att träna dans hemma och menstruationens plats i träningsläran. I september skrev jag tre inlägg om prestationsångest och Thérèse inspirerade mej senare att fundera kring om vi hjälper eller stjälper unga tjejer genom vad vi säger till dem i all välmening. Några av inläggen om kropp och hälsa har blivit de mest lästa av mina besökare. Varje dag har minst en person, men ofta flera, hittat till min blogg genom att googla en fråga om hur man stretchar utsidan av låret. Det fascinerar mej att så många är intresserade av just det.

Foto: Charlene Pihl
Jag har förstås också skrivit mycket om undervisning och vad det innebär att vara danslärare. Jag har till exempel skrivit om beröm och korrigeringar, att flytta fokus från kroppen till föremål som till exempel balettskorna, att använda datorn för att öka de mänskliga kontakterna i klassrummet, om vad lärare kan vara beredda att göra för att hjälpa eleverna att nå målen, om ordning och kaos, om dansanalys och improvisation och till och med om språkundervisning. När Jan Björklund och senare Metta Fjelkner gjorde sina omdiskuterade uttalanden om katederundervisning var jag förstås tvungen att skriva något om det också. Till stor del handlade det om hur irrelevant begreppet kateder är i ett ämne som mitt. Trots att jag tidigare lovat att aldrig mer skriva om barndans har jag skrivit mer än någonsin om just det! Jag har skrivit om vad danslektioner för barn bör innehålla, hur man kan tänka när man planerar dem och jag har gett en hel rad tips på övningar man kan göra med små barn. Och detta trots att det har varit mitt första hela år utan en enda barngrupp! I övrigt har mina inlägg om yrket i första hand handlat om balans. Dels balansen mellan konstnärsskap och lärarskap och dels balansen mellan att ha världens bästa jobb och att ändå behöva vila, inspiration, cred och lön för att orka med det. Det har också handlat om kraven på multikompetens, att man till exempel både behöver kunna sy en tutu, föreläsa om upphovsrätt, tolka styrdokument och sätta betyg.

Det har varit ett år av skolreformer och den jag har skrivit mest om har helt klart varit lärarlegitimationen. Inläggen har i första hand handlat om vilka som får legitimation och vilka som inte får det, men också om reformen i allmänhet. Inläggen har genomgående haft en negativ ton, trots att jag från början var positiv till införandet av legitimation. Ju mer jag har lärt mej om reformen desto mer negativ har jag blivit. I övrigt har jag skrivit om elitsatsningar i grundskolan, elevdemokrati och vilket ansvar skolan har (eller inte har).

Jag gestaltar en gangsterdrottning i Martin Gallos koreografi.
Foto: Jonna Hovrell
Diskussioner kring kunskapssyn och de konstnärliga kunskapsområdenas plats i skolan har som vanligt tagit stor plats på bloggen. Det har både handlat om konst som metod i teoretiska ämnen och om de estetiska ämnenas egenvärde. I maj och juni skrev jag en del om Juholts uttalanden om kulturskolans och de estetiska ämnenas betydelse i skolan. Det verkade vara den socialdemokratiske partiledarens käpphäst i början, men sen försvann det bakom hyresskandaler och förlåtelseturnéer. I augusti läste jag en tidningsartikel om cannabisbruk och skrev om den, så den handlade om konstnärliga uttryck kontra teori. Länken från artikeln ledde flera hundra nya läsare till bloggen, men inte många av dem verkar ha fastnat, eftersom besökarantalet snabbt dalade till ett 30-tal om dagen igen. Jag har också funderat runt om duktiga elever kan bli framgångsrika utanför skolan, vems ansvar det är om eleverna misslyckas, hur tanken inte kan delas in i ämnen utan att vi tvärtom lär av allt omkring oss och framför allt av varandra, om elitism, originalitet och talang.

Jag har inte skrivit så mycket om de föreställningar jag har sett. Kanske beror det på att jag inte har uppskattat det jag har sett. Årets bästa föreställning var '0'Märkt med Mariposa. Förutom den har jag bara skrivit om The Forsythe Company's nya stycke och Klungans föreställning Se oss flyga genom luften, varav jag gillade den senare men inte den förra. Jag har sett flera andra föreställningar, till exempel två nycirkusar och en finsk diskokavalkad, men inte lyckats få ner någon text om dem. Istället har jag skrivit en del om böcker, som gett mej nya perspektiv på dansens historia. Jag har också funderat kring dans som en tjejgrej två gånger. Den viktigaste boken handlade dock inte om danshistoria, utan om hur unga kvinnor med självskadebeteende remitteras till rättspsyk och vanvårdas där tills de är helt knäckta.

Jag dansar med Marco i Örestad, Köpenhamn, under 100 Dancers.
Foto: Christian Björklund
Då och då under året har jag skrivit om mitt skapande vid sidan av jobbet och ibland visat exempel. Teman och stilar har skiftat. Det har varit en tung koreografi i tystnad om självskadebeteende och ätstörningar, en flera år gammal balettinspirerad konstfilm av Svea Duwe, ett krälande självporträtt, en teatral antidans om hallucinationer och ett stycke lyrisk jazz om förlorad kärlek. I motsats till min vilja att visa upp sådant som blivit klart står min starka ovilja att prata om nya idéer. Just nya idéer var dock något som behandlades under sommarens stora evenemang 100 Dancers i Köpenhamn, där jag fick anledning att fundera kring intentioner och terapi kontra konst.

Nu är det bara ett och ett halvt dygn kvar på 2011. Mycket har hänt, mycket har tänkts och skrivits ner, mycket har också glömts bort eller kommit i skymundan. Nu stundar ett nytt år, delvis redan planerat men ändå med många hemligheter. Inför det nya året önskar jag mej - och er alla - hälsa och inspiration!

2011-12-29

Varför varje konstprojekt behöver en lärare

I dansvärlden (och kanske konstvärlden i stort) har lärare och pedagoger låg status. Ofta upplever jag att vi ses som "något annat" i en värld där normen är att vara konstnär. Stereotypen är förstås att en estetlärare alltid är en misslyckad konstnär, någon som inte var tillräckligt skicklig eller intressant i sitt konstutövande för att kunna försörja sej på det. Kanske representerar också lärare och pedagoger struktur och ordning i en konstvärld där kreativitet och kaos råder. Oavsett vad det beror på är det ett faktum att valet att undervisa ses på med misstänksamhet, nedlåtenhet och ibland till och med förakt. Det har, av flera anledningar, alltid irriterat mej. Dels för att jag valde att inrikta mej på undervisning på grund av att jag finner det meningsfullt och intressant och dels för att duktiga lärare och pedagoger är en förutsättning för att nya konstnärer ska komma fram. Det är liksom vi som fyller på underifrån, kan man säga, som ser till att det finns nya potentiella kreativa genier med baskunskaper och grundläggande teknik.

Skrämmande struktur. Från kackabecka.se
Häromdagen slog mej dessutom en sak till. Jag pratade med några andra om ett stort konstprojekt där jag och en till av de närvarande var involverade under tre års tid. Projektet omfattade scenkonstnärer, ljudkonstnärer, visuella konstnärer, tekniker och producenter i fyra olika länder samt en massa ny, oprövad teknisk utrustning och en mängd olika idéer och viljor. Den konstnärliga ledaren var en stor visionär, men lämnade åt oss andra att försöka förverkliga visionerna - dessvärre med en bristande förmåga att kommunicera dem. Det fanns många spännande och inspirerande tillfällen under projektets gång, men som helhet innebar det vatten över huvudet för varenda en som var inblandad. Resultatet blev utmattning, irritation, konflikter, strulande teknik och halvkassa presentationer. Det som slog mej, när vi pratade om detta för några dagar sedan, var att varje dylikt projekt behöver en lärare. Om man hårddrar det som jag skrivit ovan är konstnärer visionärer och lärare realister. Om konstnärerna representerar kreativitet och kaos representerar lärarna ordning och struktur. Både det förra och det senare behövs för ett lyckat genomförande av en konstnärlig idé!

Konstnären Jim Dine bygger Pinocchio-skulpturen i Borås.
Foto: Tobias Sandblom, GT
När jag skapar material åt mina elever kan jag ha en stor konstnärlig vision, men för att genomföra den måste jag alltid tänka: Vad är rimligt eller ens möjligt för de här eleverna? Jag måste alltid ta hänsyn till deras ålder, erfarenhet, tekniska kunnande, konstnärliga mognad och övriga förförståelse för att det över huvud taget ska bli någonting alls av min fantastiska idé. Den tanken hade onekligen varit till stor nytta även i ett projekt som det jag beskrivit ovan. Om den konstnärliga ledaren hade haft sällskap av en lärare hade vi kanske rott iland ett lite mindre omfattande projekt, men med lyckat resultat. Kanske hade frustrationen och konflikterna inte varit den röda tråden i samarbetet, utan kanske hade vi haft lust att samarbeta någon annan gång igen. Ett problem som lyftes under arbetet var risken att tappa mottagarmedvetenheten, risken att glömma bort publiken i utforskandet av våra egna idéer. Jag hade också velat lägga till risken att tappa deltagarmedvetenheten, risken att bortse från våra egna begränsningar. Det är en del av min lärarkompetens.

2011-12-27

Smyckeskrin med ballerina sökes

Från kaxig.se
När jag var liten hade jag flera stycken, men nu finns de tyvärr inte kvar i min ägo längre. Därför är jag på desperat jakt efter ett sånt där smyckeskrin med en liten snurrande ballerina. Smyckeskrinet i sej är inte så viktigt, det är ballerinan jag är ute efter. Minst en av armarna ska vara lyft ovanför huvudet. Hur svårt kan det va? tänker ni - men då har ni ännu inte lagt märke till att i alla dylika smyckeskrin som verkar säljas nuförtiden har ballerinan armarna placerade i demi seconde. Vem tusan snurrar med armarna i demi seconde?! Förresten har man tur om det ens är en ballerina i lådan, när man lyfter på locket. Där kan lika gärna finnas en prinsessa, en fé, en blomma, en häst, en groda eller vilket annat djur som helst.

Om det är så att någon av mina läsare äger ett smyckeskrin av den typ jag efterfrågar - eller någon annan form av roterande liten ballerina - skulle jag vara djupt tacksam om vederbörande kunde tänka sej att skänka den till mej. Om ni inte vill ge bort era smyckeskrin skulle ni kanske kunna tänka er att låna ut dem istället? Jag kan dock inte lova att de kommer tillbaka i samma skick som jag fick dem. Ballerinan ska användas till ett konstprojekt och det kan hända att jag måste modifiera konstruktionen lite.

Skriv en kommentar om du har en ballerina du vill bli av med!

2011-12-26

När jobb och fritid flyter ihop

Jag ska på hälsoundersökning på jobbet. Inför hälsoundersökningen har jag fått fylla i en lång enkät om min livsstil och mitt mående. Första frågan lyder: "Hur mycket anstränger du dig kroppsligt på fritiden?" Alternativen är Stillasittande fritid, Lätt motion, Måttlig motion och Hård träning. Det är en väldigt svår fråga för mej att svara på. Enkäten är uppenbarligen inte utformad för danslärare.

För det första: Det finns ingen fråga om hur mycket jag rör mej på jobbet. Eftersom jag är i rörelse mer eller mindre konstant på jobbet är det kanske inte ett så stort problem om jag rör mej lite mindre på fritiden.

För det andra: Vad är jobb och vad är fritid? Jag behöver träna en del för att klara mitt jobb. Även om jag har en ganska "stillasittande fritid" under terminerna tar jag varje chans att träna under de längre perioderna av undervisningsfri tid, när eleverna har lov. Men trots att jag förmodligen hade dansat så mycket jag kunde under min semester ifall jag hade haft ett annat jobb borde denna semesterträning nu kallas fortbildning. Så är det jobb eller fritid? Svårt att säga.

Sista sidan i enkäten handlar om psykosocial arbetsmiljö och stress. Där kommer frågan: "Hur ofta händer det att du inte kan koppla av tankarna från arbetet när du är ledig?"Sanningen är den att jag nästan helt har suddat ut gränserna mellan jobb och fritid. Hittills har det aldrig känts som ett problem, även om det kommer se illa ut i min hälsoenkät att jag svarat Varje dag. Sedan jag började jobba heltid tror jag inte att det har gått en enda dag utan att jag har tänkt på mina elever, hur jag ska utforma övningar eller hur schemat borde se ut nästa termin. Ibland känns det lite tråkigt att mitt jobb är mitt största intresse, men borde det egentligen inte ses som roligt? Kommer sjuksköterskan, som ska genomföra hälsoundersökningen, säga: "Det var ju inte så bra, det här, Emelie" eller: "Men vad roligt för dej att du trivs så bra med ditt jobb att du vill hålla på med det hela tiden!"? Det återstår att se.

Läs också Att göra sin hobby till ett jobb.

2011-12-25

Finns talang?

Jag tror, av princip, inte på medfödda talanger. Alla kan lära sej allt, är min devis. Men ibland måste jag fundera. I min närhet finns en 8-åring, som jag känt sen hen var bebis. Redan första gången vi träffades slog det mej att det här barnet var en dansare. Trots att jag inte umgås jättemycket med småbarn var det uppenbart att 1-åringen hade ett ovanligt sätt att hantera kroppen och förhålla sej till andra kroppar. Även om alla bebisar är experter på lyftteknik (de vet exakt hur man gör sej så lätt som möjligt om man vill bli lyft - och så tung som möjligt om man inte vill bli det) har jag aldrig träffat på en annan 1-åring som verkar utforska lyft och annan kroppskontakt. Hur ofta ser man ett så litet barn experimentera med olika kroppsdelar som passar ihop, att klättra upp på vuxna och att hänga uppochner?

Under sju år har jag nu följt det här barnets utveckling och varje gång vi träffas slås jag återigen av vilken dansare hen är. Hen provar hela tiden att göra saker med kroppen, vifta med armarna på olika sätt, falla utan att slå sej, hoppa på ett ben... Hen har en stormande fysisk energi och kreativitet, som jag inte sett hos någon annan i hens familj. Det är just det som gör det extra intressant. Barnets föräldrar är inte intresserade av vare sej dans eller någon annan konstart. Barnet har aldrig tagit danslektioner eller dansat i någon annan organiserad form. Och ändå dansar hen hela tiden - med eller utan musik. Det får mej att tänka. Kanske finns talanger ändå. Kanske föds vi med en vilja, en längtan, en viss riktning i vår intelligens, en predestination. Kanske har vi fått med oss något till vårt liv på jorden, något som står oss fritt att använda eller inte använda, men som ändå finns i vår förpackade ryggsäck.

Hur skulle detta annars hänga ihop?

2011-12-14

Så tänkvärt om vad kroppen kan vara

Thérèse skriver idag om hur hennes syn på kroppen förändrades när hon i 12-årsåldern såg ett inslag på tv-programmet Bullen:
Det där korta inslaget blev en milstolpe för mig. Min kropp gick från att vara den fysiska delen av mig som bar mig genom livet, till att bli något jag kunde värdera. Det värsta av allt var att jag snart lärde mig att det var i negativa ordalag jag som ung tonårstjej förväntades värdera min kropp. Jag förväntades inte tycka om den, vara nöjd med min styrka och trivas i min fysiska skepnad. Bara något år efter att jag sett filmen i Bullen gick jag på högstadiet och hoppade över min första måltid.
Läs hela inlägget här. Det är det mest tänkvärda jag läst på länge. Vad säger vi egentligen i all välmening till unga tjejer? Prackar vi på dem självhat, när vi försöker visa att vi förstår hur de tänker? Knuffar vi omkull dem, när vi försöker stötta? Lär vi dem att värdera sina kroppar istället för att bara använda dem? Jag har ofta tänkt att frasen: "Det är du som bestämmer över din kropp. Gör aldrig något du inte vill!" som har sagts till mej för att stärka mej, har förstört mitt förhållande till min egen sexualitet. Thérèses inlägg pekar i samma riktning. Det är något jag tycker att vi verkligen ska fundera över.

2011-12-11

Den viktigaste boken

Första gången jag hörde talas om någon som gjorde illa sej själv med flit gick jag i sjuan. Det var ingen jag kände, men som gick på samma skola som min bästa kompis på förra stället jag bodde på. Jag tyckte inte det lät klokt. En gång sa jag om den här tjejen till en annan gemensam bekant: ”Hon är ju helt dum i huvudet! Hon typ skär sej i armarna med saxar och sånt!” Den gemensamma bekanta svarade allvarligt: ”Men det gör hon för att hon inte mår bra, kanske?” Den tanken fattade jag inte över huvud taget. Beteendet var helt enkelt obegripligt och jag placerade in en person som gjorde sånt i samma kategori som personer som frivilligt rökte eller drack sprit, det vill säga kategorin Personer med fullständigt obegripligt beteende – eller på tonårsspråk Folk som är helt dumma i huvudet.

Inte så långt därefter började jag inse att min nya bästis åt väldigt lite. Det var oroväckande, störande och förbryllande. Jag kunde inte avfärda min vän som dum i huvudet. När hon till slut, många månader senare, berättade för mej hur hon tänkte och kände kring mat, om sin ångest och sitt mörker, var det början på något helt nytt för mej. I min närhet upptäckte jag den ena efter den andra som spred ut maten på tallriken, bara drack en halv kopp te när vi andra fikade, smög iväg till toaletten efter varje måltid eller undvek varje samtalsämne som snuddade vid mat, kropp eller vikt. Min vanmakt visste inga gränser. När två spikraka, parallella skärsår dök upp på min bästa väns arm ett par år senare förstod jag att vi – min bästis, jag själv och hela min omvärld – hade klivit ner ytterligare ett trappsteg. Jag visste på en gång att hon hade tillfogat sej de där såren själv. Även den här gången visade det sej att hon inte var den enda.

Därefter tog historien många vändningar, men jag hoppar direkt till slutet. Min vän är idag fri från sitt självskadebeteende och sina ätstörningar. Häromveckan gav hon, tillsammans med en annan författare, ut boken Slutstation rättspsyk, som är den absolut viktigaste boken jag läst på länge. I boken beskrivs hur patienter med självskadebeteende, företrädesvis unga kvinnor och vissa fall till och med barn, spärras in på rättspsyk när allmänpsykiatrin inte längre vet vad de ska göra med dem. Inte nog med att det är principiellt felaktigt att remittera patienter till rättspsyk, om de inte dömts för brott, när de väl är där utsätts de för övergrepp och olagliga tvångsmetoder. Patienterna har fått skriva på kontrakt, där de godkänner att de låses in i isoleringscell dygn i sträck om de skadar sej själva. De har fått bära tvångshandskar, som gör att de inte har kunnat använda sina händer och de har låsts fast i bältessängar, när de mest av allt hade behövt en kram och ett lyssnande öra. Författarna, Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman, har i flera år varit i kontakt med Socialstyrelsen och försökt få till en förändring, men motståndet och viljan att hålla läkare och annan personal om ryggen har varit starkare än viljan att förbättra situationen för patienterna.

Slutstation rättspsyk är välskriven och gripande och förarbetet är gediget. Förklaringar av juridiken kring remitteringar och tvångsåtgärder varvas med personliga berättelser från rättspsyk och beskrivningar av författarnas arbete och det motstånd de stött på. Blandningen gör att boken blir lätt att läsa och att intresset hålls uppe från pärm till pärm. Jag grät mej igenom första halvan av läsandet och under andra halvan vaknade en stark vilja att förändra. Jag önskar att alla ska läsa den här boken och att den kommer leda till ett ramaskri, ett uppror och till sist en förändring – inte bara av den psykiatriska vården utan också av allmänhetens syn på självskadebeteende och andra psykiska sjukdomar. Om mina 13-åriga elever upptäcker att någon de känner gör sej själv illa vill jag inte att de ska tänka som jag, att hen är helt dum i huvudet, utan att de ska förstå att deras kompis är sjuk. När de inser det vill jag också att de ska ha anledning att känna sej trygga med att kompisen kommer få en vård och behandling som kommer hjälpa hen att bli frisk.

2011-12-09

Lektionsupplägg för barn

Jag fick en fråga om hur man lägger upp danslektioner för barn. Det finns förstås flera sätt att gå till väga, men så här tänker jag:

När man planerar en danslektion för barn upp till 8 år måste man tänka helt annorlunda mot när man planerar för vuxna. Barn behöver till exempel inte värma upp kroppen, som vuxna behöver, eftersom deras kroppar är varma och mjuka hela tiden. I en vuxenlektion brukar intensiteten i övningarna stegra under lektionen, för att kulminera i en kombination, och sedan gå ner lite igen precis på slutet när man varvar ner och stretchar. För barn kan det bli för jobbigt både fysiskt och mentalt. Bättre är att låta intensiteten växla mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar. På så sätt är det lättare att hålla barnen aktiva både fysiskt, mentalt och socialt.

Exempel på hur en vuxenlektion kan se ut

Så här skulle en lektion för 6-8åringar kunna se ut:

  • Samling 5 min
  • Upptempo 5 min (även om barn inte behöver värma upp kan det vara ett bra sätt att komma igång med lektionen redan från början samt att springa av sej lite överskottsenergi)
  • Teknik 10 min
  • Förflyttning och improvisation 10 min (jag tycker att varje lektion bör innehålla åtminstone ett improvisatoriskt moment)
  • Kombination 15 min (kan innehålla moment med olika hög intensitet)
  • Avslappning 5 min
  • Samling 5 min
Exempel på hur en barnlektion kan se ut

Fler tips:
  • Inled och avsluta varje lektion på samma sätt. Det skapar en form som barnen känner igen och gör dem trygga.
  • Avslappning kan vara svårt i början, men är väldigt viktigt, så ge inte upp! När barnen vänjer sej vid att ligga och vila i slutet av varje lektion kommer de bli bättre och bättre på det och börjar också uppskatta det. Ge dem gärna en uppgift, till exempel att lyssna på en låt som du spelar eller att spänna en kroppsdel i taget för att sedan slappna av.
  • Var alltid på det klara med syftet med varje övning. Om du vet varför ni gör det ni gör är det lätt att motivera barnen och förklara för föräldrarna!

2011-12-08

Spontan föreläsning om upphovsrätt

Från kollakallan.skolverket.se
Igår hade jag workshop med en skolklass, som inte brukar dansa. En elev, som inte var med och dansade, filmade en del av lektionen med sin appofon. Ett par andra av eleverna påpekade högljutt att hen hade filmat och klassens ordinarie lärare sa strängt åt hen att radera klippet. Eleven försökte protestera genom att säga att hen inte skulle lägga ut klippet någonstans, men läraren framhärdade och jag kände att det var dags att jag tog tillbaka min lektion. "Så här är det," sa jag. "Man får ju filma folk, men jag har upphovsrätt på det här materialet, som jag har skapat. Jag creative commons-licenserar allt mitt material, vilket betyder att ni gärna får använda det hur mycket ni vill. Ni får visa upp det för folk, ni får lägga ut det på internet, ni får göra vad ni vill med det - men ni måste credda mej. Det måste alltid framgå att det är jag som har skapat materialet. Och så måste ni alltid dela lika, så ni får aldrig tjäna pengar på någonting som jag har skapat och aldrig använda det i kommersiella syften. Det är så det funkar."

Vad härligt, tänkte jag i samma stund som jag avslutade mitt lilla tal, vilken perfekt anledning att komma in på upphovsrätt! Tyvärr visade det sej att eleverna inte alls tyckte det var lika härligt. De verkade faktiskt inte det minsta hänförda över konceptet creative commons - för det går ju alldeles utmärkt att dela ändå! "Vad ska du göra då, om vi gör det ändå?" frågade en elev i trotsig ton. "Anmäla dej!" ropade en annan elev dramatiskt och skrattade. Jag tänkte på en undersökning jag läste om för ett tag sen. Frågeställaren hade haft en bild av att ungdomar delade filer av ideologiska skäl, för att information inte går att ta patent på eller för att allt är allas. Hypotesen kom dock på skam. Ungdomarna i undersökningen delade filer helt enkelt för att det gick. Varför betala för något som går att få gratis? Kanske lever vi i en tid då upphovsrätten är en chimär, något förlegat som klamrar sej fast men som ingen bryr sej om. Då är det svårt att diskutera licenser.

------------------------
Jag hittar tyvärr ingen länk till undersökningen. Kanske var den liten och marginell och inte alls representativ.

2011-12-07

Improvisationsaudition

En läsare undrar hur en audition i improvisation kan gå till. Jag tror jag har varit på tre auditions där improvisation har ingått. Alla tre har varit till utbildningar, två med pedagogisk och en med koreografisk inriktning. Det var ganska länge sen, så jag kommer inte ihåg allt, men det här är vad jag minns:

Vid den första dansade vi mest huller om buller, alla sökande. En uppgift var att skapa raka linjer och räta vinklar. En annan uppgift var att dansa allegro (livligt). Båda uppgifternas längd angavs av pianisten. Övningen började när hon började spela och slutade när hon slutade spela. Den som höll i provet förklarade en uppgift och sedan dansade vi. Sen förklarade hon nästa uppgift och så dansade vi igen. Jag kan inte minnas att några instruktioner gavs under tiden vi dansade.

Vid den andra dansade vi i par, men flera par dansade samtidigt. Uppgiften var att föra ett "samtal" med sin partner. Det var förstås ett dansat samtal och inte ett talat. Det var en ganska stor utmaning, eftersom vi inte kände varandra. Även där minns jag det som att alla instruktioner gavs innan vi satte igång och den som höll i provet sedan var tyst medan vi dansade. Jag tror att vi dansade med samma partner hela tiden.

Vid den tredje dansade vi först huller om buller, alla sökande. Då var uppgiften att leda med olika kroppsdelar. Precis som vid de tidigare två tillfällena gavs alla instruktioner innan vi började dansa. Vi fick själva bestämma vilken kroppsdel som skulle leda och hur länge. Sedan delades gruppen i två, som fick ställa sej på var sin sida av rummet. En person från varje grupp möttes i mitten och dansade med varandra tills en av dem bestämde sej för att lämna golvet och gå in i en av grupperna igen. Någon annan var då tvungen att ta hens plats och dansa med den som var kvar. Det momentet höll på väldigt länge, då vi var många sökande.

Improvisationsprov kan förstås innehålla en massa andra uppgifter och utformas på olika sätt beroende på vad juryn vill få veta om dem som söker, men det här är i alla fall några exempel på hur det kan gå till.

2011-12-06

Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

I min utbildning ingick mycket dans-i-skola-didaktik. Det är i princip barndans, men riktat mot barn i åldrarna 6-12 år. Det skiljer sej från så kallad genreträning (som är det vanliga i frivillig verksamhet) på så sätt att det inte handlar om att lära sej en viss genre samt att det oftast innehåller mindre teknikträning och mer improvisation än traditionell genreundervisning. Det är just det där med improvisation jag tänker på idag.

Den dans-i-skola-didaktik som ingick i min utbildning byggde på den ena av de två stora svenska barndanstraditionerna, nämligen den som utvecklats av danspedagogen Eva Dahlgren i hennes arbete med Bolidens barnbalett och dans i skolan i Norr- och Västerbotten. Dahlgren var influerad av balettpedagogen Vera Alexandrova och den moderna dansaren Isadora Duncan. Traditionen har förts vidare av danspedagogen Cecilia Björklund Dahlgren. De mest centrala delarna i sättet att undervisa är gestaltning, improvisation och förberedande baletteknik. Ofta får eleverna i uppgift att härma (det vill säga gestalta) olika djur, människor (karaktärer) eller fenomen i naturen (solen som skiner, träd som vajar, stenar som rullar, och så vidare). Läraren är alltid med och dansar, som en "rörelsemodell". Tanken är att barnen ska bli inspirerade (inspiration är ett viktigt begrepp inom den dahlgrenska barndanstraditionen) till att skapa eget och dansa fritt. Ibland fungerar det, men ibland kan det också ha motsatt effekt. Det kan nämligen hända att barnen inte alls blir inspirerade att skapa eget, utan bara härmar läraren.

Jag fick anledning att tänka på det igen i helgen, när jag tog en dansklass som innehöll mycket improvisation och där kursledaren var med och dansade hela tiden. Det var en klass jag vanligtvis inte brukar ta, men den övriga gruppen har tagit klassen minst en gång i veckan under minst en termin. Nästan alla dansade med exakt samma rörelsevokabulär som ledaren! Efteråt var jag tvungen att fråga mitt sällskap om det var meningen att man skulle härma eller dansa helt fritt. Hen svarade att man ska dansa fritt. Ändå härmade de flesta. Medvetet eller omedvetet? Svårt att veta. Är det hämmande? Också svårt att veta. Jag tror att de flesta på klassen upplevde improvisationen som frigörande, men var det för att de fick vara sej själva eller för att de fick låtsas vara någon annan? Jag vet förstås inte och även om det är intressanta frågor var det inte det jag tänkte skriva om just nu. Det är nog så intressant att bara konstatera att vi härmar. Vi härmar dem vi tycker om och dem som har hög status. I klassrummet är det oftast läraren som har högst status, som "vet" vad som är "rätt" och "fel". Om eleverna härmar läraren kan det vara helt omedvetet, för att de tycker om henom - men det kan också vara mer eller mindre medvetet, för att de vill göra "rätt". Om läraren å andra sidan inte dansar kanske eleverna helt enkelt börjar härma andra elever, som de tycker är "duktiga".

En svår fråga alltså. Dansa med eller inte dansa med? Nu för tiden iakttar jag nästan alltid utifrån (i alla fall med ungdomar och vuxna). Just nu jobbar jag dessutom med just att härma, att leda och följa, med mina gymnasieelever. Det är intressant hur lätt det kan vara när man inte tänker på det - och hur svårt det kan vara när man måste!

------------------------------
Rubriken är ett citat från en gästlärare vi hade på utbildningen, som reagerade på att vi dansade med så mycket när vi undervisade.

2011-12-01

Att prata om sina idéer

Jag har en idé. Mer än så vill jag inte säga, eftersom jag är rädd att döda idén. Jag har vänner som vill diskutera sina idéer och projekt med alla som kan tänkas vara intresserade. Ju mer de pratar om sin idé desto mer växer den, desto mer levande blir den och desto större är sannolikheten att de kommer genomföra den. När de väl har satt igång att förverkliga idén fortsätter de att prata om arbetet. De berättar hur det går, var de har kört fast, vad de behöver fixa för att komma vidare och allt annat. Det är helt omöjligt för mej. För mina idéer är det nämligen helt tvärtom. Ju mer jag pratar om dem desto mer krymper de, desto mindre levande blir de och desto mindre är sannolikheten att jag kommer sätta dem i sjön. Det tror jag i alla fall. Eventuellt är det inte så, eftersom kanske 90% av mina idéer, som jag aldrig berättar om för någon ligger och samlar damm någonstans i mitt bakhuvud eller i en anteckningsbok - eller så glöms de bort helt. Kanske borde jag prata lite mer?

När det gäller min senaste idé kommer den dock förbli en hemlighet och därmed ett ensamarbete. Jag kommer att införskaffa det jag behöver själv och jag kommer att planera och genomföra arbetet själv. På slutet kommer en person jag litar på få vara med lite grann - men bara lite när allt nästan är klart. Det är så det är för mej. Jag bäddar in min lilla idé i bomull och gömmer den för världen. Bara någon gång då och då får en idé utvecklas till en process och så småningom till en produkt som får komma ut i ljuset.

Jag hoppas verkligen att den här senaste idén är en sådan.


Self portrait, som jag gjorde helt på egen hand.

Att sätta betyg i dans

Att betygsätta elevernas arbete i dansämnena är svårt. Jag är glad att jag inte ska sätta några betyg den här terminen. När det så småningom är dags kommer jag förmodligen också vara glad för att jag bara ska sätta betyg i ämnet Dansteknik och inte i exempelvis Dansgestaltning. Hur ska man till exempel kunna bedöma om eleven "i huvudsak [utför] gestaltningen på ett tillfredsställande sätt"? (Dansgestaltning 1) Teknik är lite fyrkantigare och inte i lika stor utsträckning en fråga om tolkning, men ändå är det inte lätt.

Jag har gjort en tabell, där jag har sorterat in alla kunskapskraven i olika kategorier. Jag har skapat ett dokument för varje elev, där tabeller för kurserna de läser finns inklistrade. Kontinuerligt (ungefär en gång varannan vecka) går jag igenom tabellerna och markerar med grönt de kunskapskrav som varje elev har uppnått. Kunskapskrav som är på väg att uppnås markerar jag med gult. Tabellerna fungerar både som underlag för min planering, eftersom det blir tydligt vilka områden eleverna behöver jobba med, och så småningom som underlag för betygsättningen.

Men hur mycket jag än sorterar, markerar och funderar finns det kunskapskrav som jag har väldigt svårt att bedöma om eleverna uppnår. Hur vet jag till exempel om en elev "undersöker" musiken? Eller om en elev "utforskar" hur den egna kroppen fungerar? Jag har funderat på vem jag ska fråga. Skolverket kanske? Mina idrottslärarkollegor? Min eviga mentor? Nej, ingen av dem. Nyss kom jag nämligen fram till vilka jag ska fråga - eleverna såklart! De kommer ge mej de svar jag behöver. Tillsammans kommer vi reda ut betygsättningen på ett alldeles strålande sätt.

2011-11-29

Jag kommer i alla fall hinna skicka in kompletterande handlingar innan jag får avslag

De första lärarlegitimationerna har utfärdats. Igår fick ett hundratal förskollärare ta emot sina legitimationer, enligt Lärarnas Nyheter. Då är det kanske igång? Kanske kan vi alla vänta oss att bli legitimerade före jul? Icke, sa Nicke. Skolverkets IT-system klarar nämligen inte av att hantera ansökningar som är så komplexa som legitimationsansökningarna är. De ansökningar som nu gått igenom har myndigheten hanterat manuellt och de har valt förskollärarlegitimationer, eftersom de ansökningarna är simplare - de innehåller inte ämnen och skolår!

Vi andra - 60000 är vi för övrigt - får vackert vänta tills de tekniska problemen är lösta och även då kommer det ta lång tid att handlägga alla ansökningar. Det är hittills bara en tredjedel av de som är berättigade till legitimation som har sökt. Det positiva för mej är att jag antagligen inte hinner få det avslag jag väntar mej innan jag har möjlighet att skicka in mina kompletterade handlingar (intyg på att jag har jobbat på gymnasiet i år).

Kravet att mentorerna för dem som gör provåret ska vara legitimerade har redan slopats. (LN) Redan de som fick ut sin examen i våras måste göra ett provår och det finns ju inga legitimerade lärare som kan vara mentorer åt dem! Ingen vet hur många år det kommer ta att hantera alla ansökningar, men jag hörde från en relativt säker källa att om alla Sveriges lärare söker kommer det ta 32 år - med fungerande IT-system. Så varför inte bara skrota hela projektet?

2011-11-27

Menstruationens plats i träningsläran

På det gymnasium där jag jobbar räknas dansinriktningen som en idrottsprofil. Därför har jag en hel del samröre med lärarna på de andra idrottsprofilerna fotboll, hockey, ridning, simning, innebandy och friidrott. Just nu har vi till exempel ett gemensamt projekt kring träningslära och diskussionerna kring vad detta ska innehålla är väldigt givande och intressanta för mej. Idrottare och dansare tänker inte alltid likadant. Idrottare från olika sporter och grenar tänker inte heller alltid likadant. Vi har också olika stor kunskap inom olika delar av träningslära, vilket gör att vi kompletterar varandra väldigt bra i undervisningen.

Från goranwinblad.se
En del av projektet är att eleverna ska skriva träningsdagbok under hela december. Träningsdagboken ska innehålla tabeller där de bockar av vad de har tränat varje dag, vad de har för vilopuls, om de är sjuka/skadade och så vidare. Jag har också argumenterat för att var de är i menscykeln ska vara med. Vi är två kvinnliga och sex manliga lärare, så kanske är det inte så konstigt att jag inte har vunnit gehör för menstabellen. Däremot har också det varit en intressant diskussion. Jag menar att för att tjejer ska förstå sina skiftande prestationer måste de bli medvetna om hur deras menscykel påverkar dem. Förmodligen är det inte likadant för alla kvinnor, men för mej är det jättestor skillnad på mina prestationer beroende på var jag är i min cykel. Den insikten är viktig. Den har nämligen lett till att jag har slutat vara frustrerad de där dagarna jag inte kan snurra - det sammanfaller ju alltid med början på mensen! Den har också lett till att jag förstår varför jag svettas så olika mycket vid olika tillfällen, det har också med hormoncykeln att göra. Kvinnors cykler fungerar olika och var och en måste därför analysera sin egen cykel och den påverkar deras prestationer. Det är helt enkelt en nödvändighet att ha med i träningsläran på gymnasiet!

Vårt senaste idrottslärarmöte mynnade ut i att jag höll föreläsningen ovan för mina förbryllade kollegor. När jag avslutade var den enda reaktionen (förutom de totalt oförstående ansiktsuttrycken) ett försiktigt förslag: "Du kanske skulle vilja ha lite tid för att ta det här med tjejerna?"

Jag gav upp.

2011-11-25

Ovanlig danshistoria 3

Li Cunxin - Mao's Last Dancer

Li Cunxin. Från andreabooth.wordpress.com
Jag brukar vanligtvis inte gilla självbiografier, inte ens när det är dansare som har skrivit dem. De består alltför ofta i en ändlös räcka personliga minnen och poänglösa anekdoter, vilka inte kan intressera särskilt många fler än författaren själv och andra som var med. Mao's Last Dancer skiljer sej dock från andra självbiografier - på alla sätt. Den fastnar varken i egocentrism och självbeundran, som Martha Grahams Blood memory, eller i dansvärldens intriger och självömkan, som Lilian Karinas Mitt liv i rörelse. Den är en verklig berättelse om en människa - och om världen. Den är personlig och just därför är den allmängiltig.

Boken handlar om Cunxin, som växer upp i en familj bestående av två gränslöst kärleksfulla föräldrar, Cunxin själv och hans sex bröder samt en farmor och en hel rad farbröder, fastrar, morbröder och mostrar. Kärleken i familjen är allas källa till livsglädje och styrka och deras materiellt mycket fattiga liv blir rikt tack vare att de har varandra. Som elvaåring blir Cunxin utvald av Madame Maos utsända att studera vid Beijings dansakademi och han flyttas från sin familj och allt han känner till, för att tjäna Mao och kommunismen genom att lära sej dansa balett. Boken skildrar sedan Cunxins liv på dansakademien. Han får bara träffa sin familj en gång om året vid det kinesiska nyåret och livet på skolan är hårt och ensamt. Det enda Cunxin kan göra är att satsa allt för att bli bäst. Det är så han ska ta sej ur fattigdomen och göra sina föräldrar stolta. Genom hårt arbete - inte talang - blir han också så småningom en av de bästa eleverna på skolan och som genom ett under får han ett stipendium - och tillåtelse - att åka till USA en sommar och träna där. Mötet med Väst, som han har hört så mycket illa om under sin uppväxt, förändrar hans liv och Cunxin återvänder så småningom till USA och hoppar av kommunismen. Det leder till en strålande danskarriär, men också till en oro att aldrig få träffa sina föräldrar, sina bröder och sina vänner i Kina igen.

Kinas huvudstad Beijing. Från en.wikipedia.org
Det är dock inte "bara" en berättelse om en pojke som dansar balett. Det är också berättelsen om Kinas moderna historia, om kvinnor vars lindade fötter hindrar dem från att gå, om arrangerade äktenskap, om en politisk ledare som dyrkas som en gud, om kulturrevolutionen, om vad det kan leda till att försöka utrota gamla seder och traditioner, om hur ettbarnspolitiken förändrade folks familjeband och om hur en förbättrad levnadsstandard och större frihet kan leda till människor glider isär och lever allt längre ifrån varandra. Det är berättelsen om att skiljas från sina föräldrar, om att bära ett alldeles för tungt ansvar på sina axlar, om att fostras av sina lärare, om svek och om vänskap som är så stark att man överlever. Det är dessutom en berättelse om balettens historia, om rysk, kinesisk och amerikansk balett, om förlegade undervisningssätt, om trasiga kroppar och om hur hårt arbete och höga ambitioner kan ta en hur långt som helst - med eller utan "talang".

Jag tror inte att Li Cunxin har som ambition att berätta världens historia. Jag tror att han helt enkelt vill berätta sin egen. Det är just därför världshistorien plötsligt känns så personlig och angelägen när jag läser boken.

2011-11-22

Konstnär och lärare på samma gång

I mitt jobb är jag inte bara lärare, utan också koreograf. Det ser jag som en markant skillnad mellan att undervisa i dans och att undervisa i andra ämnen. Det är inte bara det att jag måste skapa allt lektionsmaterial själv - i danslärarrollen ingår dessutom att skapa konstnärligt material, som visas upp för allmänheten. De flesta dansutbildningar och frivilliga dansverksamheter har föreställning eller uppvisning minst en gång per läsår. Till de uppvisningarna skapar lärare och/eller elever oftast allt material själva. I det sammanhanget uppstår en konflikt mellan mina två roller - den som lärare och den som koreograf.

Som lärare är min viktigaste intention att eleverna ska lära sej dans och utvecklas som dansare. Det står i sej inte i motsats till att ha en uppvisning, men en uppvisning har fler aspekter. Om jag har skapat materialet till uppvisningen är jag inte bara lärare utan också konstnär. Lärarens ambition är att ge eleverna scenerfarenhet och lära dem om hur en uppsättning skapas, förbereds och genomförs. Koreografens ambition, däremot, är att skapa något konstnärligt intressant, något som kan fånga publiken, något som representerar koreografen själv och som hen kan stå för. Den balansen är svår att hitta.

När jag koreograferar åt mina elever måste jag ta hänsyn till deras ålder, mognad och tekniska färdigheter. Jag måste skapa något som de kan dansa och som de vill dansa. Jag måste också ha en stark mottagarmedvetenhet. Publiken består oftast uteslutande av föräldrar, syskon, andra släktingar och kompisar. Vad de vill se och vad eleverna vill visa för dem är något jag måste ta med i beräkningen. Om jag koreograferar för ett annat sammanhang, där jag inte är lärare utan enbart konstnär behöver jag inte ta den hänsynen. Då kan jag säga att det ju var synd för publiken om de inte uppskattade mitt verk, men när publiken är mina elevers föräldrar är de också kunder som jag vill behålla. Jag är också någon som föräldrarna måste ha förtroende för, eftersom de lämnar sina barn och ungdomar i mina händer flera timmar i veckan. Samtidigt har jag ett stort behov av att behålla min konstnärliga integritet. Jag måste kunna stå för det jag skapar och visar upp. Jag vill också utmana elevernas - och publikens - tankar och syn på dans.

Så jag fortsätter att balansera på min lilla spindeltråd.

2011-11-19

Två läraruppdrag?

DN.se publicerade i torsdags en debattartikel av Carin Stenström, där hon föreslår en delning av läraruppdraget i två: en undervisande del och en bedömande. Stenström menar att om den undervisande läraren inte står för bedömningen kommer undervisningens kvalitet höjas, eftersom lärare och elever då kommer att "få samma mål: att kunna visa så bra resultat som möjligt." En annan fördel med systemet, menar Stenström, är att bedömningen blir mer opartisk och därmed mer rättvis. (DN, LN)

Jag tror jag förstår hur Stenström tänker. Det är lätt att se kopplingarna hon gör och de kan tyckas vara logiska, men ändå tror jag att hon har fel. För det första verkar det för mej självklart att lärare redan strävar efter "så bra resultat som möjligt". Jag vet att jag definitivt gör det. Mitt mål är att eleverna ska bli så bra dansare som de bara kan. Vissa av eleverna har också det målet, men inte alla. Jag tror att varken mina ambitioner eller elevernas skulle förändras, om vi hade externa bedömare, men kanske har jag fel. Dessutom har jag själv varit utsatt för ett system med externa examinatorer, när jag pluggade i England. Utbildningen jag gick där motsvarar en utbildning på gymnasienivå. När vi avslutade Level 2 (skulle kunna motsvara en A-kurs i den svenska gymnasieskolan före senaste reformen) hade vi fyra dansprov, varav tre var i teknik och ett i komposition. Vid de tre teknikproven närvarade en eller två externa examinatorer. Betyget sattes sedan av den undervisande läraren och examinatorerna tillsammans.

Jag kan hålla med om att det är bra att få synpunkter från någon med "utifrånblick", som inte är insyltad i nära relationer med eleverna, men - och det är ett stort men - den blicken behövs regelbundet och inte bara vid ett provtillfälle. Det är inte säkert att ett prov visar vad eleverna faktiskt kan. Vad händer om en annars högpresterande elev har en infektion i kroppen vid provtillfället? Vad händer om en elev har ont någonstans? I det engelska systemet kan den undervisande läraren påpeka detta, eftersom hen har kunskap om hur eleven jobbar i vanliga fall, men i ett system med helt opartiska bedömare finns inte den möjligheten.

En av mina vfu-perioder på lärarutbildningen gjorde jag också i England, på en skola med elever från skolår 7 (11-åringar) till skolår 12 (motsvarande sista året på gymnasiet). Där såg jag hur läraren och eleverna jobbade mot samma mål på det sätt, som Stenström beskriver. Målet var att eleverna skulle få så högt betyg på nationella provet som möjligt. Jag var där i oktober och redan då kretsade hela undervisningen kring förberedelser för det nationella provet, som ligger i slutet av sommarterminen (första halvan av juli)! Undervisningens fokus var inte alls att eleverna skulle lära sej så mycket som möjligt, bredda och fördjupa sina kunskaper på olika områden, utforska sina egna intressen eller leta upp nya stigar. Nej, allt handlade om uppgifterna som skulle komma att ingå i det nationella provet.*

Ytterligare en nackdel med extern bedömning är att de helt nya kunskapskraven skulle behöva skrivas om en gång till. Flera kunskapskrav är processinriktade. För att få E i Dansteknik 1 måste till exempel eleven memorera korrektioner av placering. Hur ska examinatorn veta det om hen inte har sett/hört korrektionen? Eleven ska också träna koordination, styrka och koncentration. Träning är någonting som sker över en längre tid och kan inte bedömas vid ett prov.

Stenström jämför med att ta körkort, där examinatorn alltid är en annan än den undervisande läraren, men det finns avgörande skillnader när det gäller körkort och när det gäller betygsättning i skolan. Examinatorn vid uppkörningen ska bara avgöra om eleven kör bil tillräckligt bra för att inte utgöra en trafikfara. Antingen kan eleven backa runt gathörn, starta i uppförsbacke, köra i rondell, och så vidare eller så kan hen det inte. En examinator i skolan ska bedöma elevers utveckling och prestation utifrån kunskapskrav på flera nivåer med ibland hårfina skillnader. Det är en helt annan uppgift.

*En avgörande skillnad mot det svenska systemet var att läraren visste redan i början av läsåret vad det årets nationella prov skulle komma att innehålla. Som jag har förstått det får lärare i Sverige inte veta någonting om provet i förväg.

Läs också:

2011-11-17

Träna dans hemma

Dagens rubrik är en googlesökning som har fört någon hit. Jag är glad att det står träna dans hemma och inte lära sej dans hemma. Det är viktigt att poängtera skillnaden däremellan. Det första, att träna hemma, är något jag verkligen rekommenderar. Fördelarna är många:
  • Genom att träna på steg, rörelser, sekvenser och turer som du lärt dej på danslektionen sätter du dem i muskelminnet och har lättare att komma ihåg dem till nästa gång. Du har också möjlighet att stanna vid de moment du behöver träna extra på och ta det i din egen takt.
  • Genom att göra styrke- och stretchövningar stärker du kroppen och förbereder den för att dansa. Jag tycker personligen att det är slöseri med elevernas pengar att lägga mycket lektionstid på sådana saker, så mina elever behöver definitivt träna styrka och rörlighet utanför lektionstid.
Att däremot försöka lära sej nya tekniska moment på egen hand är inte det bästa man kan göra. Även om det finns böcker och dvd:er med tydliga instruktioner kan inte boken eller videon se vad man gör och hjälpa en att korrigera sina misstag. För att lära dej att utföra rörelserna korrekt från början och framför allt för att undvika skador bör du ha en lärare, som hjälper dej. Läraren kan avgöra när du är redo för nästa moment och kan på en gång korrigera det som blir fel i början. När du har förstått principerna för den nya övningen och kan utföra den på ett säkert sätt kan du öva på den hemma och på så sätt bli expert på den!

Det jag skriver om handlar i första hand om teknikträning, som innehåller riskabla moment. Stegsekvenser och sällskapsdanser går alldeles utmärkt att lära sej hemma med hjälp av böcker och videor. Akta bara så du inte dansar in i dina möbler!

Från botkyrkabibliotek.wordpress.com

2011-11-15

Ansvar

Imorse hörde jag ännu ett uttalande, som handlade om något skolan borde ansvara för trots att det låg långt bortom den verksamhet som vanligen bedrivs i skolor. Jag kommer inte ens ihåg vad det gällde, men jag kommer ihåg att jag själv, likt en tjurig gubbe, utbrast: "Allt är visst skolans ansvar nuförtiden." Vilket sammanträffande då, att jag bara en liten stund senare klickade på en länk till Pål Janssons inlägg om ansvar på Skola och samhälle!
"Samhällsklimatet 2011 innebär att det idag mer handlar om att få eller kräva och nästan aldrig om att kämpa eller samarbeta. Det stora felet har uppstått genom den delvis borttappade grund för mänskligt ansvar som varje individ sannolikt bar på för bara några generationer sedan. Det har blivit diffust och obehagligt i skoldebatterna eftersom barnet (nyckelspelaren i dennes egen utveckling) inte bär ansvar för något? Och just denna samtida ”självklarhet” fungerar som hinder och sabotage i den pedagogiska debatten, i skolan och förstås i det omgivande samhället."
Läs hela inlägget!

2011-11-13

Varför finns det fyra dansämnen på gymnasiet?

Den nya gymnasieskolan har fyra olika dansämnen.* Ämnet Dansgestaltning omfattar sex kurser med inriktning på improvisation, komposition och repertoar. Dansorientering omfattar en kurs med fokus på analys av dansens kulturella sammanhang, men som också innehåller färdighetsträning. Dansteknik omfattar fem kurser som koncentrerar sej på färdighetsträning, terminologi och anatomi. Ämnet Dansteori omfattar en kurs med fokus på danshistoria och en del analys.

Är det inte märkligt? I det gamla gymnasiet var dans ett ämne, som omfattade fem kurser. Jag tycker det är positivt att det nu finns fler danskurser och att de nya kurserna är mer specifika. Förut skulle i princip alla kurserna innehålla alla dansens aspekter, vilket gjorde att undervisningen riskerade att bli ytlig och splittrad. Nu finns större möjligheter att fokusera på en aspekt i taget och jag tror att även betygsättningen kommer bli tydligare för eleverna, när de kan få olika betyg i kurserna beroende på deras inriktning. Det kan vara lättare att förstå varför man får ett lägre betyg i en kurs som mestadels handlar om gestaltning, även om man är väldigt stark i tekniken, till exempel. Men är ändå inte dans egentligen ett ämne? Vad är det som avgör att ett kunskapsområde ska delas i flera ämnen? Tillåt mej att exemplifiera:

Kunskapsområdet Svenska är delat i tre ämnen: Svenska, Svenska som andraspråk och Svenska för döva. Det tycker jag på något sätt kan vara rimligt. Det är inte samma elever som ska läsa de tre ämnena och de har med största sannolikhet stora skillnader i både utformning och innehåll. Lite märkligare är det med kunskapsområdet Biologi, som också är indelat i tre ämnen: Biologi, Biologi i vattenmiljöer och Biologi - naturbruk. Jag vet inte tillräckligt mycket om biologi för att avgöra om det finns någon rimlighet i det, men jag har förstått att biologi - precis som många andra kunskapsområden - är väldigt brett. Kanske har biologi i vattenmiljöer så lite gemensamt med övrig biologi att det är rimligt att göra det till ett separat ämne, men jag måste ändå stoppa in ett stor MEN här. En av ambitionerna med den högskoleförberedande delen av det nya gymnasiet är att förbereda bättre för högre studier och - tror jag - efterlikna högskolor och universitet mer än tidigare. Och på ett universitet hade väl ändå någon som ville specialisera sej på biologi i vattenmiljö läst ämnet biologi?

När det gäller dans har jag i alla fall tillräcklig kunskap för att våga ha en bestämd åsikt. I mina ögon är det helt orimligt att ha mer än ett dansämne. Som jag sa är det bra med fler och mer specialiserade kurser i dans, men vad är dansteknik utan gestaltning? Och hur ska gestaltningen kunna utvecklas utan teknikträning? De två hänger tätt, tätt samman. Jag har lite större förståelse för att man gör dansteori till ett eget ämne, men å andra sidan - vad är teorin utan praktiken? Det är ett ämne. Alla delarna är viktiga för att förstå dansen som helhet. Man kan aldrig säga att det finns ett ämne som heter Dansteknik, som är helt befriat från gestaltning, historia och analys. Detsamma gäller åt alla håll.

Om man jämför dansen med andra konstnärliga kunskapsområden finns dessutom ingen konsekvens i ämnesindelningen. Dans är det område som delats i flest ämnen. Bild- och formområdet har tre ämnen: Bild (sex kurser), Fotografisk bild (tre kurser) och Bildteori (en kurs). Musikområdet har två ämnen: Musik (femton kurser**) och Musikteori (tre kurser). Teaterområdet har bara ett ämne, Teater, där Teaterteori ingår som en av tolv kurser. Cirkus har också bara ett ämne indelat i tre kurser varav ingen är en teorikurs. Hur kommer det sej att Teaterteori inte skiljer sej från resten av teaterkurserna tillräckligt för att bli ett eget ämne, när det gör det i dans, bild och musik? Vad är det som gör att Dansgestaltning är så specifikt att det ses som ett helt eget ämne, skilt från tekniken, när gestaltning inte är urskilt i något av de andra nämnda kunskapsområdena? Och varför delas estetiska programmets kunskapsområden upp i så många ämnen när finsnickeri, florism, textil och frisering buntas ihop i ämnet Hantverk?

*Sex om man räknar in att yrkesutbildningen för dansare har två egna ämnen, Dansteknik för yrkesdansare och Dansgestaltning för yrkesdansare, som skiljer sej i sin utformning och sitt kursutbud från de motsvarande ämnena Dansteknik och Dansgestaltning.
**Sexton om man räknar med Musik för yrkesdansare.

2011-11-10

Originalitet

I Wikipedias artikel om originalitet står att läsa:

Originalitet (lat. originalis, ursprunglig) är en egenskap av ursprunglighet, egenhet, nyskapande, urbild, urtext etc. Något är originellt om det inte kunnat utföras av någon annan, om det inte är en kopiaplagiat, bearbetning eller översättning av någon annans verk.
Begreppet används särskilt om konstverk, litterära verk och forskning, samt dylika skapelser, och i upphovsrätten i frågan om verkshöjd.

Där påpekas också att originalitet idag ses som en "konstnärlig kvalitetsmarkör", trots att konstnärer alltid har inspirerats och influerats av sina föregångare. Det kan tyckas vara en motsägelse, men som jag ser det är det stor skillnad på att inspireras/influeras och att härma. Visserligen kan man lära sej mycket av att härma. Man hittar kanske nya sätt att arbeta, nya sätt att uttrycka sej, nya sätt att röra sej, genom att försöka göra exakt likadant som någon annan. Viktigt är dock att inte fastna där - och inte heller i att härma sej själv. Många konstnärer (i den vidare bemärkelsen av ordet) som en gång var originella börjar sedan upprepa sej så att det ena verket liknar det andra intill förväxling. Då kan man kanske behöva härma någon annan för att bryta sitt eget skaparmönster. Sedan måste man bearbeta det man lärt sej, lägga det till det man redan visste, röra om, mala ner och - som vi brukar säga i dansvärlden - göra det till något eget. Först då tror jag att man kan skapa något nytt, något originellt.

Men varför är då originalitet viktigt? Mitt enkla svar är: för att det är intressant. De flesta dansföreställningar jag ser tråkar ut mej, trots att de egentligen är fantastiska. Koreografin kan vara välgenomtänkt, dansarnas teknik och gestaltning oklanderlig, scenografi, ljus och ljud perfekta till stycket och ändå blir det tråkigt. Varför? Jo, för att jag tycker mej ha sett det förut. Först när jag konfronteras med något som är nytt vaknar mitt intresse. När jag inte på en gång upptäcker referenserna, influenserna och inspirationskällorna, när jag inte kan placera in dansen in en specifik tradition redan vid första anblicken, då sätts mitt maskineri igång. Då blir jag stimulerad och inspirerad, nyfiken och engagerad. Och det gäller uppenbarligen inte bara mej. Originalitet är ju, som sagt, en allmänt vedertagen konstnärlig kvalitetsmarkör. Därför förvånar det mej att det inte nämns en enda gång i någon av ämnesplanerna för gymnasieskolans fyra dansämnen.* I det gamla gymnasiets enda ämnesbeskrivning av dans sägs att "dansens kärna är utveckling av ett personligt rörelsespråk kombinerat med insikt i och förståelse av dansens traditioner." Det där med personligt rörelsespråk har nu försvunnit helt och hela kärnan verkar numera vara förståelsen av dansens traditioner. Eleverna ska lära sej metoder för skapande snarare än att utforska sina idéer, de ska lära sej formspråk snarare än att experimentera med uttryck och de ska analysera snarare än att tolka.

Jag menar inte att det ena utesluter det andra. Jag tycker den gamla ämnesbeskrivningens formulering stämmer bra. En kombination av tradition och utveckling har alltid varit konstens kärna. Med de nya ämnesplanerna riskerar vi att skapa dansdockor istället för att utveckla konstnärer.

*Dansgestaltning, Dansorientering, Dansteknik och Dansteori. Varför det finns mer än ett dansämne är en fråga i sej, som jag kanske skriver om en annan gång.


Läs också:
Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?
Korrigeringar
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla

2011-10-28

Dansövningar för barn, del 4: Dansstopp

Version 1: När musiken är på improviserar alla barn rörelser och förflyttning huller om buller i rummet. När musiken stängs av måste alla stå blick stilla.

Version 2: Barnen får i uppgift att stanna på ett särskilt sätt, till exempel på ett ben, nära golvet, spretigt, platt, sorgset, osv. Företrädesvis fokuserar man antingen på kropp (ett ben, på tå, på mage, osv) eller rum (högt, lågt, stort, litet, osv) eller gestaltning av känslor eller djur/karaktärer.

Version 3: Barnen får i uppgift att dansa på ett särskilt sätt, antingen med fokus på kropp/teknik, rum eller gestaltning (se version 2).

Det här är ytterligare en riktig barndansklassiker, som uppskattas av barn i alla åldrar från 4-12. En del kör den som en tävling, men jag tycker det motverkar övningens syfte. När man tävlar åker de, som inte kan stå still, ut och får gå och sätta sej. Kanske får de hjälpa läraren att titta vilka andra som inte står still. Problemet med det är att de som skulle behöva öva allra mest på att stå still åker ut först och får därför öva minst. Till den som har skall varda givet. Därför åker aldrig någon ut på mina lektioner. Det är tillräckligt spännande och utmanande ändå.

Övningen har flera syften: Att lyssna på signal, känna skillnad på rörelse och stillhet, träna koncentration och kroppskontroll.

2011-10-25

Dansanalys med elever

Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

2011-10-22

Exempel på hur förväntningar styr reaktioner

Igår var jag och såg Klungan & Birgitta Egerbladh på Växjö Teater och blev väldigt fascinerad av publiken, som helt klart var inställd på att ha roligt. Det fanns de som skrattade redan från början - ja, nästan innan det hade börjat. Särskilt intressant blev det, när skådespelarna jobbade fysiskt. De jobbade mycket med disharmoniska rörelser och obekväma kroppspositioner. Det såg helt enkelt ut som typisk 2010-talsdans och hade kunnat framföras av vilket samtida danskompani som helst (till exempel The Forsythe Company, som i sin föreställning i somras använde sej av precis samma typ av rörelsemönster). Den stora skillnaden igår var publikens reaktion. Folk asgarvade! Det skulle aldrig hända om det hade varit till exempel Cullbergbaletten & Birgitta Egerbladh eller Kungliga Operabaletten & Birgitta Egerbladh. På sin höjd skulle kanske någon okonventionell typ småfnissa lite för sej själv, men ingen skulle skratta så det hördes. Snarare skulle folk klia sej på hakan och tänka: "Hm... intressant..." Delvis beror det kanske på att publiken i viss mån är en annan, men till stor del tror jag det beror på våra förväntningar. När vi går och ser en humorgrupp förväntar vi oss att få skratta, men när vi går och ser ett seriöst danskompani tror vi snarare att vi inte får göra det.

Från föreställningen Se oss flyga genom luften (som jag såg igår). Foto: Andreas Nilsson

Jag tycker i alla fall det är underbart att folk skrattar. Jag hade velat göra ett experiment: marknadsför The Forsythe Companys nästa föreställning som en humorföreställning. Låt folk som aldrig har hört talas om kompaniet (kanske många av dem som går och ser Klungan, till exempel) se föreställningen och iaktta deras reaktioner. Tänk så befriande det skulle kunna vara att se en dansföreställning och få skratta rakt ut! Ibland tror jag till och med att det är vad koreograferna önskar sej. De menar kanske inte alls att vara svåra och tragiska, utan anstränger sej till max för att vara roliga? Och så säger publiken bara: "Hm... intressant..."

2011-10-20

Dansövningar för barn, del 3: Hoppa över bäcken

Över diagonalen: Lägg någonting i mitten av rummet, till exempel en stretchmatta eller ett tyg av något slag. Barnen köar i ena hörnet, springer en och en fram till mattan, gör ett stort hopp över (företrädesvis spagatliknande) och springer vidare till motsatt hörn. Så småningom lägger du ut en "bäck" till och sen en till och kanske fler beroende på hur stor sal du har. Barnen måste hoppa över varje "bäck".

Huller om buller: Lägg ut "bäckar" lite överallt i rummet. Barnen kan få lägga ut var sin. Sedan springer alla huller om buller och hoppar över bäckarna. Fördelen med den här varianten är att alla är aktiva hela tiden och att barnen tränas i improvisation, att göra val och fatta beslut. Nackdelen är att det är stor krockrisk och att det är svårt att kontrollera barnens hopp.

Det här är också en riktig barndansklassiker. Den funkar bäst på 6-9åringar som kanske har valt att rikta sej mot balett eller jazz. Syftet är att träna grand jeté (leap).

2011-10-19

Dansövningar för barn, del 2: Doppa tårna

Sätt alla barnen i ring runt en imaginär sjö. Om du vill kan du prata lite om sjön med barnen. Är vattnet kallt eller varmt? Är det en djup eller grund sjö? Vad finns det för fiskar i sjön? Och så vidare. Sen börjar själv övningen, som är en ramsa (=sägs rytmiskt): "Doppa tårna i vattnet... (pointa fötterna) Och fiskarna kommer! (flexa fötterna) Doppa tårna i vattnet... Och fiskarna kommer! Doppa tårna i vattnet... Och fiskarna kommer! Doppa tårna i vattnet... Och plaska bort alla fiskarna!" På den sista stampar alla med fötterna.

Det här är en riktig barndansklassiker och brukar kunna lekas hur många gånger som helst varenda lektion. Funkar bäst för barn mellan fem och åtta år. Syftet är förstås att lära sej pointa.

2011-10-15

Tvätta balettkläder

På tvättrådet i danskläder står ofta att de ska tvättas för hand, men det brukar inte vara några problem att tvätta dem i maskin. Dansar man mycket är det ett helt orimligt krav att tvätta sina kläder för hand. Man skulle inte hinna göra annat, eftersom man ofta får slänga allt man haft på sej i tvätten varje dag. Här är mina tvättråd:

Balettdräkter: Maskin 30°, dra eventuellt ner lite på centrifugeringen. Tumla aldrig! Det sliter mycket och vissa material, som supplex, steks i tumlaren. Hängtorka i stället.

Trikåer: Maskin 40°. Det funkar förstås i 30° också, men trikåerna är ofta det man har närmast kroppen. Ofta har man inte ens trosor under, så lite varmare kan kännas fräschare. Hängtorka.

Övriga kläder av supplex: Maskin 30°. Hängtorka (tumla aldrig!).

Övriga kläder: Maskin 40°. Hängtorka.

Balettskor av canvas: För hand! Hängtorka.

Balettskor av skinn eller siden: Tvätta inte. Både skinn och siden tar skada av vatten. Vädra istället. Man kan också frysa skor som luktar illa, men jag vet inte hur skornas form eller färg påverkas av det (jag har alltid canvasskor, så jag brukar tvätta dem).

2011-10-14

Den ena handen vet inte vad den andra gör

På rubriken förstår ni att det här inlägget inte kommer handla om dans. Nej, det handlar om regeringen och deras skolpolitik. Precis när legitimationsreformen har satts i sjön kommer nämligen moderata riksdagsledamoten Lars Hjälmered med idéen att Sverige ska låna det brittiska konceptet Teach First. Det går ut på att erbjuda "toppstudenter" från tekniska utbildningar jobb som lärare samtidigt som de läser in lärarkompetens på högskolan samt en ledarskapsutbildning. En viktig poäng med det hela är att eleverna får engagerade och ämneskunniga lärare, säger Hjälmered till Lärarnas Nyheter och antyder därmed att lärare vanligtvis är oengagerade och okunniga i sitt ämne. Det är minst sagt upprörande. Jag är så urbota trött på att bli svartmålad och nedtryckt av dem som ansvarar för skolan. Jag tappar lusten att jobba åt er! Hör ni det?

Men ok, då tycker jag vi gör så här: Vi struntar i hela grejen med lärarlegitimation. Vi kan faktiskt strunta i hela grejen med lärarutbildning också. Istället tar vi över det brittiska systemet helt och hållet. Där läser man först en BA i valfritt ämne och sen kan man läsa till ett år för att få lärarbehörighet. Det passar ju bra ihop med Teach First. Man skulle faktiskt kunna tänka sej att Teach First är helt anpassat till ett sådant system. Och så kan vi klämma dit ett lämplighetstest och ett introduktionsår, så får hela regeringen som den vill. Och så slutar vi tjafsa om att läraryrket är ett viktigt yrke som kräver specifika kompetenser. Vi som har varit dumma nog att utbilda oss till lärare kan kanske jobba med något annat?

Förresten ska vi kanske ta över hela det brittiska utbildningssystemet när vi ändå håller på? Barnen i Storbritannien är de mest testade och förstås också de mest stressade i hela Europa. När jag gjorde vfu där hade skolan nyss bytt från 63-minuterslektioner till 70 minuter. Bara att lägga ett schema med 63-minuterspass måste ju kräva en matematiker av stora mått. Japp, japp. Så gör vi, tycker jag.

Eller inte.

2011-10-13

Dans och religion

När jag pluggade i Norrbotten fick jag ofta höra att det var kyrkans fel att dansen hade så låg status och inte fanns som separat ämne i skolan. Även om det finns religiösa grupper i Norrbotten och annorstädes som ogillar dans tror jag inte att det har så mycket med saken att göra. Jag tror mer att det handlar om de gamla uppdelningarna teori - praktik och vetenskap - konst. Sedan århundraden och till och med årtusenden har praktisk kunskap tillhört de lägre samhällsklasserna medan teoretisk kunskap har varit de högre ståndens gebit. Den utbildning som har ansetts allra finast genom historien har varit den som varit helt befriad från praktik. Det synsättet lever tyvärr kvar i svensk skola än idag. Likaså har vetenskap och konst setts som motsatser, där vetenskapen står för nytta och konsten för nöje. Vi lever nu liksom tidigare i ett samhälle där nytta har hög status och nöje har låg. Det i sej är ett problem, tycker jag, men samtidigt är det fel att tro att konsten är onyttig och vetenskapen tråkig. I alla fall, de ovan beskrivna historiska orsakerna tror jag har haft större betydelse än religionen för dansens minimala plats i utbildningssystemet.

Anledningen till att jag ändå vill skriva om dans och religion är att någon har hittat hit genom att googla just de orden. Det är också en fråga som ligger mej varmt om hjärtat, eftersom jag är både dansare och religiös. Inte nog med det, de tillfällen då jag känt mej som mest religiös (eller som mest i kontakt med det jag kallar Gud) har varit tillfällen då jag dansat. Åsa Danielsson vid dåvarande Sveriges Kyrkliga Studieförbund (nuvarande Sensus, tror jag) skriver i Guide till Gud (Forum 2001):
Jag har inget heligt rum eller ting. För mig handlar det om tillstånd. Om musiken när jag dansar, samhörigheten med allt, när kroppen blir ett tempel. /.../ Där finns utrymme för allt som finns inom mig. Lycka, ilska, sorg och humor, allt som jag är, som en människa är. Kanske är detta min bön, min religion. När andra berättar om mötet med Gud, om det heliga, om andliga upplevelser, då tänker jag på min dans som finns där varje dag för mig att träda in i.
På många ställen i Bibeln refereras också till dans som en hyllning till Gud, till exempel i Psaltarens 87:e kapitel:
Överallt sång och dans, allt besjunger dig. (vers 7)
I Psaltarens 150:e kapitel uppmanas människorna till och med att dansa till Guds ära:
Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängaspel och flöjt. (vers 4)
Det finns dock även negativa referenser. Sauls dotter Mikal känner till exempel förakt för David, då hon ser honom dansa (2 Sam 6:16, 1 Krön 15:29).

Av tradition har kroppen setts som något farligt och skamligt i kristendomen. Att dansa är att använda kroppen på ett sätt som ofta är svårt att intellektualisera och begränsa med regler och borde därför med den konservativt religiösa logiken vara livsfarligt. Kyrkan och andra religiösa organisationer har alltid känt ett behov av att kontrollera människor, men de som dansar är okontrollerade. En dansare jag kände hade till exempel en frireligiös mormor, som var förkrossad över att hennes barnbarn dansade och använde kroppen på ett så syndigt sätt. När jag gjorde vfu i Norrbotten fick vi på vissa ställen kalla danslektionerna för lektioner i rörelse, för att de laestadianska barnen skulle få vara med. Men som jag ser det handlar det inte om religion. Det handlar om rädsla och önskan att kontrollera andra människor. Men vi är skapade av Gud med kropp och allt och möjligheten att använda kroppen som uttrycksmedel och som glädjeämne är en gåva som ingår i livet.

Jag vet inte så mycket om hur andra religioner än kristendomen förhåller sej till dans. Om någon läsare vet får ni mer än gärna upplysa mej!