Ett oattraktivt yrke

Det pratas mycket om hur man ska locka "de duktigaste studenterna" till lärarutbildningen och hur läraryrkets status ska höjas. I förrgår hade Stockholms stads skolborgarråd med flera en debattartikel i DN. Jag blir lika förbryllad när jag läser den som jag alltid blir när jag hör talas om de här sakerna. Precis som i många andra sammanhang (till exempel betygsdebatten) verkar debattörerna blanda ihop inre och yttre motivation.

För några år sen hörde jag en nationalekonom (minns inget namn tyvärr) säga att säkraste sättet att få de bästa cheferna är att sänka chefslönerna radikalt. Då skulle man locka dem som verkligen var intresserade av att leda företagen och inte bara av att tjäna mycket pengar. För mej verkar det helt logiskt - precis som att man kommer lära sej de viktiga sakerna om man slipper plugga till ett prov eller för ett betyg.

Samma sak borde logiskt sett gälla även för lärare. Eller kanske är det bara för mej det gäller? Jag var en av "de duktigaste studenterna", i alla fall om man ser till mina betyg från såväl grundskolan som gymnasiet och lärarutbildningen. Jag tycker också själv att jag är en bra lärare, även om jag naturligtvis har massor kvar att lära, utveckla, bli säkrare på, förändra. Jag blev lärare för att jag tycker om att undervisa, för att det känns som en ynnest att få möta eleverna och vara delaktig i deras utveckling, för att jag lär mej så mycket om mej själv, om dans och om andra människor varje dag på jobbet. Jag blev lärare helt enkelt för att det kändes som ett asgrymt jobb. Först en bit in i lärarutbildningen började jag fundera på att lärare tjänar för dåligt med pengar och har tuffa arbetsvillkor - inte minst lärare i estetiska ämnen - men debatten ser helt bakvänd ut i mina ögon.

Så här tänker jag: Lönerna borde höjas, de administrativa uppgifterna tas bort, karriärvägar upprättas och så vidare för att de befintliga lärarna är så himla bra. Det är så märkligt att säga: "Ni är så kassa, så vi måste förbättra arbetsvillkoren för att få in andra som är bättre än ni." För jag är inte särskilt kass och de flesta lärare jag har haft har inte varit särskilt kassa. Tvärtom. Och vi förtjänar att ha det bättre.

Utforskande undervisning

Morrica skrev för några dagar sen om en studie som lett till slutsatsen att undervisning i förskolan dödar barnens lust att lära. Det fick mej att tänka på en vfu-handledare jag hade.* Hon var imponerande bred i sitt danskunnande och en mycket skicklig lärare och det jag kom att tänka på har med båda sakerna att göra. Hennes undervisningssätt skiftade nämligen beroende på vilken genre hon undervisade. I en grupp hade hon Grahamteknik och undervisade där efter den traditionella mästar/lärling-modellen. Det var så Martha Graham undervisade och det är så de så kallade skolgenrerna** oftast undervisas. I en annan grupp hade hon breaking, vilket traditionellt har varit en genre som utövarna lär sej själva genom att titta på varandra, analysera och försöka bräcka varandra. Inom breaking är det fult att härma någon annan och man måste istället hela tiden hitta på egna moves, som är svårare, snyggare och coolare än de andra dansarnas.

Från den breakinglektion där jag deltog kan jag bara minnas min handledare säga i princip en enda sak: "Yes, but can you do this?" Varje gång hon sa det visade hon en freeze eller ett power move. Hon visade inte eleverna hur hon gjorde och gick inte igenom några rörelser alls. Istället gjorde hon som breakare gör, hon visade vad hon kunde och lät eleverna försöka lista ut hur de skulle kunna bräcka henne.

Jag var på skolan alldeles för kort tid för att kunna avgöra om eleverna var mer kreativa och nyfikna i den gruppen som breakade än i den som tränade Grahamteknik, men jag skulle tycka det vore väldigt intressant att undersöka närmare. Jag funderar ganska mycket på hur man skulle kunna hitta nya sätt att undervisa dans. Hittills har jag inte kommit fram till så mycket, men jag undrar hur det skulle vara att försöka undervisa till exempel balett genom att säga: "Yes, but can you do this?" Är det möjligt? Vågar jag testa? Vad kan hända? Kanske uppstår något helt nytt och vore inte det väldigt spännande?

*Det var förstås inte i förskolan. Just den vfu-perioden gjorde jag i England, i de skolformer som motsvarar grundskolans senare år och gymnasiet.
**Genrer som i första hand lärs på dansskolor. Balett, modern/nutida dans, modern jazz med flera.

Nya lärdomar om att gå ner i spagat

Jag har just upptäckt sajten FrontSplitsFast.com, där sjukgymnasten Lisa Howell hjälper dansare att öka sin rörlighet och vighet utan all smärtsam stretch vi vanligen utsätter oss för. Jag är helt fast. Lisa Howell slår hål på myter och ger oväntade tips, som bygger mer på att släppa taget om nerver och fascia. Att massera nacken kan till exempel vara ett bra trick för att kunna gå ner i spagat!

Sajten är ett komplement till den dvd med flexibility programmes som Howell säljer, men själva sajten innehåller mängder av nyttig information den också. Där finns skrivna artiklar, podcasts med frågor och svar och allt möjligt annat. Jag har just börjat utforska den.

Ovanlig danshistoria

Wendy Buonaventura - Something in the Way She Moves. Dancing Women from Salome to Madonna

Även om dans har varit en "kvinnlig" aktivitet under långa tider och i stora delar av världen är det ovanligt att danshistorisk litteratur antar ett feministiskt perspektiv. Det är också ovanligt att sällskapsdans och scenisk dans beskrivs i samma bok och ges samma status. Och ännu mer ovanligt är det med danshistoria som inte bara består av en lång lista med namn och tillhörande beskrivning av namnbärarens insats för dansens utveckling.

I Something in the Way She Moves beskrivs snarare dansens betydelse för samhällsutvecklingen - och vice versa. Buonaventura berättar om religioners relationer till dans, om cross-dressers, om sexuell frigörelse, om enskilda dansare, om modeflugor och långa traditioner. Hon kastar sej hit och dit i rum - Japan, Mellanöstern, USA, Nordafrika, Västeuropa, Latinamerika - såväl som i tid. Ett kapitel kan beröra 1970-talet och nästa kapitel tar med sej läsaren till 1670-talet. Och så tillbaka igen. Bristen på kronologi och brottet mot det traditionella sättet att behandla en världsdel i taget tycker jag hör till bokens styrkor. Jämförandet av fenomen på olika platser och i olika tider ger ett djup som ofta saknas i danshistorisk litteratur. En annan styrka är Buonaventuras sätt att jämställa och jämföra sällskapsdans och scenisk dans. Istället för det vanliga beskrivande och kategoriserande perspektivet har hon valt att belysa dans i allmänhet med en feministisk lampa. Hon beskriver dansen inifrån, ur dansarens perspektiv, istället för utifrån, ur åskådarens eller kritikerns synvinkel. Då dansaren ofta är en kvinna och kritikern ofta en man ger det perspektivet i sej en ny dimension åt historieskrivningen.

Det är dock en särartsfeministisk analys. Att dansare är kvinnor (eller män i drag) tas för givet och inga frågor ställs om hur det kommer sej eller om det hade kunnat se ut på något annat vis. Romantiserandet av förhistoriska religioners kvinnodyrkan och hyllandet av den fylliga kvinnokroppen som ideal känns redan från början lite tröttsamt. Samtidigt är det befriande att Buonaventura inte försöker vara akademiskt neutral, utan säger rakt ut vad hon tycker.

"Some young women are after something a bit more daring, and they go elsewhere. At the time of writing, pole dancing is being touted for those who are slim and good-looking (no one else need apply). Like stripping, shinning up a pole wearing only a g-string is being sold as an empowering, sexually liberating activity for women. Of course, neither activity is being promoted for anyone over, say, twenty-five, which gives us a good idea just who that sexy display is really for. In a post-AIDS world, where soft porn has become a form of safe sex, the line between social dancing and sexual exhibitionism has vanished entirely. At the start of the twenty-first century, few taboos remain for Western women concerning how they dress and express their sexuality; and on the dance floor, as elsewhere, anything goes." - s. 286

I en tid när både feminismen och dansvärlden känns alltmer diplomatisk känns det som en lättnad när någon är totalt osmidig.

Dansundervisningens kvalitet behöver tydligen inte säkras

Danslärare får sätta betyg utan legitimation. Naturligtvis. Vad mer kan man säga? Jo, en sak faktiskt. Jag undrar hur länge undantaget ska gälla. Sedan 2003 finns dans som inriktning på lärarutbildningen. Från och med hösten 2011 utökas från ett lärosäte till två. I nuläget finns kanske ett 20-tal behöriga lärare i dans i Sverige. Inom en snar framtid väldigt många fler. När kommer det finnas tillräckligt många för att dans ska anses lika viktigt som övriga av gymnasiets ämnen? Och vad tusan betyder "tillräcklig kompetens för att undervisa i ämnet"? Kan de inte åtminstone säga att man måste ha lärarexamen eller pedagogexamen? Nä, inte ens det är tydligen nödvändigt. Det räcker med att det finns "skäl att anta att den sökande är lämplig". Skäl att anta... vem avgör det?

Inspirerande nytänkande

Efter terminens mest hysteriska vecka (hittills) har jag äntligen hunnit läsa lite igen. Och vilka inspirerande saker jag har läst! Se själva:

Let Kids Rule the School

Arne Duncan: Uncommon Wisdom on Teaching

Det känns mer och mer som om det är dags att omdefiniera hela lärarrollen. Eller lärarrollerna.

Jag har världens bästa jobb

När jag är på väg hem från jobbet framåt klockan tio på kvällen är jag förstås trött, men samtidigt lugn och glad. I princip varje dag. Jag känner djup och innerlig tacksamhet för att jag får möta så fantastiska elever varje dag och för att jag har så fina kollegor.

Kunskap inuti, mellan och runt oss

Jag var på en föreläsning om lärande, där tre olika synsätt presenterades. I alla tre illustrerades läraren av en cirkel, lärarens kunskap som en kvadrat (skild från cirkeln), eleven som ett kryss och elevens kunskap som en annan cirkel (skild från krysset). Det första synsättet gick ut på att läraren får ta mycket plats (stor cirkel) och anses ha en stor kunskap (stor kvadrat) medan eleven får lite plats (litet kryss) och anses ha en liten kunskap (liten cirkel). Läraren anses alltså veta det eleven behöver veta och målet med lärandet är i princip att överföra den lärarens kunskap till eleven.

Det andra exemplet representerade motsatsen. Där får läraren ta lite plats (liten cirkel) och anses ha en liten kunskap (liten kvadrat) medan eleven får ta stor plats (stort kryss) och anses ha en stor kunskap (stor cirkel). Läraren håller sej i bakgrunden och iakttar barnets utveckling utan att lägga sej i. Målet med lärandet är att låta eleven utveckla en kunskap byggd på egna erfarenheter, utan handledning.

I synsätt nummer 3, som underförstått var att föredra framför de två andra, var lärarens cirkel och elevens kryss lika stora. På samma sätt var lärarens kunskapskvadrat och elevens kunskapscirkel lika stora. Både läraren och eleven anses alltså kompetenta och målet med lärandet är att skapa ny, gemensam kunskap. Som illustration drog föreläsaren ett streck från lärarens kunskap och ett streck från elevens till en oformlig blobb.

Jag tycker egentligen att mycket saknas även i det tredje synsättet. Det förutsätter en gammaldags lärandemiljö, där eleven har kontakt med mycket få vuxna och andra influenser. Dessutom sätter det fortfarande kunskapen utanför människan, vilket jag tycker är märkligt. Jag hade velat rita elevens kryss inuti kunskapscirkeln och lärarens cirkel inuti kunskapskvadraten. Sen hade jag velat placera ett helt gäng cirkelkvadrater kring plus en massa krysscirklar kring eleven. Cirkelkvadraterna skulle förstås symbolisera vuxna och krysscirklarna andra barn. Dessutom hade jag velat rita dit en stor oformlig blobb, som skulle representera internet, filmer, böcker, spel, musik och allt annat som influerar eleven och bidrar till hens lärande. Elevens kunskapscirkel kan sedan växa åt alla möjliga håll beroende på hur hen låter sej influeras av allt och alla i omgivningen. Både barnens och de vuxnas kunskapscirklar och dito kvadrater kommer dessutom överlappa varandra och ibland smälta ihop. Till slut blir det inte ens relevant att prata om cirklar och kvadrater längre, eftersom olika människors kunskap kan ha alla möjliga former beroende på i vilken riktning vi väljer att utvidga vår kunskap härnäst.

När jag har kommit så här långt inser jag att jag har influerats av Björn, som sätter ord på och förklarar det jag så länge har anat, till exempel i den här artikeln.

Det var det där med katederundervisning, ja

Jag hade tänkt skriva något om den där berömda debattartikeln och hur ämnen där ordet kateder är helt irrelevant återigen glöms bort. Sådana ämnen som mitt eget. Men jag länkar till Ny i svenska skolans senaste inlägg istället. Mycket givande läsning.

Använd datorn för att humanisera klassrummet!

Ännu ett tankeväckande - för att inte säga omvälvande - TED talk. Salman Khan berättar om hur lärare använder hans onlineföreläsningar "to flip the classroom". Det de tidigare gjorde på lektionerna gör eleverna nu hemma och det de förut hade som läxa gör de nu i skolan - med lärarens hjälp. Helt briljant. Skrämmande, kanske, eftersom det omdefinierar lärarrollen, men så himla bra om vi vågar.



Nu funderar jag på hur man kan använda sej av metoden i dans. Det närmaste jag kommer just nu är det youtubeklipp jag länkade till för ett tag sen. Det har jag gett mina elever i läxa att titta på och lära sej av. Precis som de elever Khan pratar om kan de då titta så många gånger de vill, pausa, spola tillbaka och så vidare. När de sen kommer till lektionen behöver vi inte gå igenom hur rörelsen ska utföras, utan kan ägna lektionstiden åt praktiskt arbete. Eleverna övar och jag korrigerar och ger tips för förbättringar. Jag tror bestämt jag måste börja använda mej mer av det.

Barndans och danslek

Efter förra årets inlägg om danslek har jag fått flera frågor om tips på vad man kan göra med små barn i dans. Här kommer därför några generella förslag:

• Inled och avsluta varje lektion likadant under hela terminen. Det ger form och trygghet.
• Se till att varje barn nämns vid namn varje lektion. Ett smart sätt kan vara att alltid inleda med en namnlek.
• Växla intensitet, så vartannat moment kräver kondition och vartannat koncentration.
• Spela tamburin, trumma och andra instrument.
• Fånga upp barnens idéer under lektionen. Strunta i om det gör att du inte kan följa din planering. Låt lektionen leda er dit ni ska.
• Använd musik du gillar.
• Låt barnen improvisera varje lektion. Improvisationsuppgifterna kan vara mer eller mindre styrda.
• Öva grundläggande tekniska moment, som plié, tendu och hopsasteg.
• Använd rösten för att förstärka stämningen i olika moment.
• Hitta på eller lär dej ramsor som du kan använda istället för musik.

Jag hoppas det är till lite hjälp. Fråga mej helst inte mer om barndans eller småbarn. Läs en bok istället! I Att känna rörelse finns till exempel en massa bra tips på övningar. Mej kan ni hellre fråga om tonåringar. Det är mer mitt specialområde.

Svartsjuka sexåringar - om livskunskap helt okonstlat

Jag diskuterade livskunskap med min närmaste fritidspedagog häromdagen. Med utgångspunkt i vad jag har skrivit tidigare pratade vi bland annat om vem som bör undervisa i ämnet. "För mej är det självklart vilka som ska göra det," sa min samtalspartner, "och det är lärarna i fritidshem. Livskunskap är precis vad fritidspedagogik handlar om."Och så berättade hon om en övning hon varit med i på ett fritidshem för inte så länge sen. Om jag minns rätt gick det till så att barnen satt i ring och skickade runt en sten. Den som höll i stenen skulle svara på en fråga, som handlade om vänskap. Om man inte ville svara kunde man passa. Stenen gick runt flera varv. Jag tror att barnen senare också skulle skriva om vänskap på svenskan och rita vänskap på bilden.

Jag kontrade med att berätta om en danslektion jag hade med en grupp 6-8-åringar nyligen. Målet med lektionen var att skapa koreografi på temat svartsjuka. Koreografin skulle sedan användas till en uppvisning. För att ens kunna börja med koreografin behövde jag försäkra mej om att alla barnen visste vad svartsjuka var. Vi började med att läsa en bok, Vesta-Linnéas svartaste tanke av Tove Appelgren. Den handlar om en flicka, som blir svartsjuk på sina syskon och funderar på om deras mamma kanske tycker mer om dem än om henne och om de ens skulle gråta om hon dog. Både medan vi läste och efteråt pratade vi om de känslor som väcks hos Vesta-Linnéa under berättelsens gång. Det var få av barnen som kände till ordet svartsjuka, men alla kände till den typen av känslor. Diskussionen gav också att det inte bara är på sina syskon man kan bli svartsjuk, utan också på kompisar som leker med varandra eller om man är kär i någon som tycker mer om någon annan. Därefter skapade tre grupper tre fina och genomtänkta koreografier.

"Det är ju typ samma lektion," sa jag, "men målet var ju inte att de skulle lära sej om svartsjuka, utan att de skulle skapa koreografi på ett visst tema." Livskunskap är alltså ett nödvändigt inslag i dans såväl som i andra ämnen, för vad ska ämnena annars handla om? I det första exemplet var ju syftet i svenska att barnen skulle skriva, men de måste ha något att skriva om. Likaså var syftet i bild att de skulle rita, men de måste ha ett motiv. "Ja," svarade min samtalspartner, "men det fritidspedagogiska målet var att de skulle lära sej om vänskap." Och det stämmer ju. Så kanske stämmer det också att lärare i fritidshem är de mest kompetenta livskunskapslärarna? Se där, då kanske de kan få en legitimation trots allt.

Till teknikträningens försvar ännu en gång

För mej handlar konst om att uttrycka sej. Jag blir uttråkad på en gång om en föreställning/konsert/utställning/annan offentlig förevisning av konst bara blir en lång teknikuppvisning. Men för att kunna uttrycka sej måste man behärska sitt instrument. En dansare måste kunna hantera kroppen. En bildkonstnär måste kunna hantera sina penslar. En pianist måste kunna spela piano. Teknikträning är viktigt och vi slipper aldrig ifrån det. Genom att förfina vår teknik kan vi förfina vårt uttryck. En poet måste kunna många ord, även om en dikt bara innehåller några få.



Tack Killfröken för videotipset!

"Försök få dina skor att göra exakt som mina"

Det finns ett youtubeklipp som cirkulerar bland dansare och andra just nu.



Det är förstås ett jättegulligt filmklipp och mina bekanta växlar mellan att minnas hur svårt det allra mest basala kan vara och att spekulera i om hon kommer satsa på modern/nutida dans i framtiden. Men jag skulle vilja uppmana till att titta på klippet en gång till och lyssna på läraren. För vad säger hon? Jo, "försök få dina skor att göra precis som mina" och "det är ingen fara om dina skor inte gör exakt det mina gör". Dina skor, inte dina fötter. Mycket tänkvärt i dansvärlden, där så mycket fokus ligger på kroppen. Alltför många dansare och danselever tror att det är något fel på deras kroppar. Vi blir petade på, korrigerade och vridna varje dag tills vi varken vet ut eller in. Vad är jag och vad är dansen? Vad är det för fel på min kropp, som inte ser ut precis som min lärares? Genom att prata om skorna istället för fötterna flyttas problemet utanför kroppen och den lilla eleven kan bli arg på sina skor istället för sin egen kropp, när de inte gör som hon vill. Åtminstone några år till.

Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Efter gårdagens inlägg pratade jag med en mej närstående fritidspedagog och lärarutbildare, vars uppsats jag länkade till igår. Hon påpekade att fritidshemmets verksamhet ska kallas undervisning, så där brast ännu en kvist på Anna Neumans argumentationsträd. Det blev ännu mer logiskt när jag en stund senare läste en kommentar på samma inlägg, som påminde mej om att jag helt hoppat över att nämna förskollärarna. Det är helt riktigt. Jag glömde liksom bort dem (er) i farten och ber om ursäkt för det. Det intressanta är dock att min erfarenhet av förskolans verksamhet liknar fritidshemmets i mycket större utsträckning än grundskolans. MEN förskollärarna kommer att legitimeras enligt det liggande förslaget. Anna Neuman och resten av utbildningsdepartementet måste alltså anse att förskollärarna undervisar, om det nu är det viktigaste kriteriet för att bli legitimerad. I så fall undervisar väl fritidspedagogerna också? Och där faller nog hela trädet.

Eller handlar det om att undervisningen sker på elevernas fritid? Grundskolan är obligatorisk och undervisningen försiggår på den tiden på dagen som har högst status i vårt samhälle, det vill säga morgonen, förmiddagen och tidiga eftermiddagen. Morgonpigga premieras i grundskolan såväl som i stora delar av arbetslivet. Till fritidshemmet går eleverna senare på dagen, då det inte är lika präktigt att vara igång och få saker uträttade. Än viktigare är det då att det är där de tillbringar sin fritid. På fritiden kan man göra allt det där som inte är så viktigt att det får plats i den obligatoriska verksamheten. Sittande regering anser att även kulturskolans undervisning ska ske på elevernas fritid. Så har det inte varit tidigare. Många kulturskollärare har gjort största delen av sin tjänst i grundskolan. Inte nu längre. Kulturskolans verksamhet bör i första hand förläggas till fritiden, meddelade utbildningsdepartementet förra året (eller var det förrförra?). Så kanske är det så det är. Den undervisning vi tycker är oviktig förlägger vi till fritiden och eftersom den är oviktig behöver lärarna inte vara behöriga.

Men då kommer de där förskollärarna smygande igen. Förskolan är - liksom gymnasiet - en frivillig skolform. Man skulle alltså kunna säga att undervisningen sker på elevernas fritid (sex år av fritid innan de drabbas av skolplikten). Ändå ska förskollärarna legitimeras. Mycket intressant. Och ännu intressantare då att det numera görs större skillnad på förskollärare och grundskollärare. Helt nyss var alla lärare med underdelningen förskollärare och grundskollärare. Nu säger man förskollärare och lärare. Jag blir bara mer och mer förvirrad. Var finns egentligen logiken? Vilka är egentligen kriterierna för att få ansöka om lärarlegitimation?