På snart nio år har jag inte upplevt en enda dag helt utan smärta. Perioder när jag mår bra och känner mej förhållandevis stark har jag ändå alltid ont någonstans. Kanske inte hela tiden, men när det för tillfället känsliga stället (ofta handlederna eller armbågarna) belastas på något sätt kommer smärtan. Det är det normala och det tillstånd jag strävar efter under de dåliga perioderna. Jag önskar aldrig längre att jag ska slippa smärtan helt, bara att slippa ha ont hela tiden. Smärtfri har blivit ett nästan magiskt ord, ett utopiskt tillstånd, som väl knappast kan vara uppnåeligt för någon?
Och så igår insåg jag att jag kanske har blivit lite knäpp. Smärtan har förvridit både min kinestetiska intelligens och mitt förnuft. Kanske är det det som kallas anpassning. Kanske är det det som gör att man inte trillar ner och dör efter en viss mängd smärta. Men kanske är det också det som gör att ett tillstånd helt utan smärta aldrig blir verkligt.
Läs också:
2 kommentarer:
Jag har läst det här inlägget så många gånger nu utan att lyckas plita ner en kommentar, men nu bara måste jag. Trots att det själsligen gör ont att läsa om din smärta, även om jag vetat att den finns, känner jag samtidigt ett väldigt lugn i dina ord. Ett tillstånd helt utan smärta känns omöjligt, näst intill utopiskt, och det är svårt att balansera mellan acceptansen och viljan att förbättas och förändras. Ofta glömmer jag hur mycket kraft det måste ta att ha ont jämt. Hur mycket piggare och starkare jag sannolikt varit om jag inte hade behövt börja varje dag, varje steg, med smärthantering. Och jag inser att jag borde sänka mina egna krav på mig själv, borde sänka mina förväntningar, borde sluta bli besviken för att jag inte orkar. Men jag är så rädd att det ska göra att jag aldrig mer tar mig upp. Om jag ger efter för smärtan - vad har jag då kvar?
Hjälp, vilket utbrott! Vill nog mest säga tack. Säga att jag ser. Säga att det gör ont att läsa just hur illa du har det. Säga att jag, från djupet av mitt hjärta, hoppas att ni någon gång får uppleva smärtfrihet.
Tack, fina vän. Jag känner samma sak som du, att jag inte vill ge upp inför smärtan. I Köpenhamn i somras jobbade vi en dag med smärta, känslomässig eller fysisk, och en sak som kom upp då var att smärtan bekräftas och förstärks av vår rädsla för smärta. Rädslan för att det ska göra ont gör att man spänner sej och då gör det ont. Om man däremot känner efter ordentligt och letar efter smärtan - var gör det verkligen ont? - är den ganska svår att hitta. Det var lite av en aha-upplevelse för mej.
Skicka en kommentar