2011-08-30

Är det elevernas fel att de misslyckas?

Regeringen har utfärdat nya antagningsregler för Svenska Balettskolan. De senaste åren har skolan fått kritik för att de klassiska dansarna, som utbildats där, håller för låg nivå för att anställas på Operan. Häromåret gick balettchefen Madeleine Onne ut i media och klagade på den dåliga kvaliteten på Balettskolan. Eleverna tog illa vid sej och bemötte hennes uttalanden med att det inte var deras fel om skolan höll för låg nivå. 2009 tillsatte regeringen en utredning med anledning av kritiken från Onne och andra.

Från blogs.tampabay.com

I den förordning som nu beslutats om läggs återigen skulden för den påstått dåliga kvaliteten på eleverna. Förordningen är ännu ett bevis på regeringens förkärlek för prov. Det är nämligen bara antagningsreglerna som har förändrats. Färre elever ska tas in (vilket i och för sej kan vara positivt på flera sätt) och en extra gallring sätts in på våren i år 6. Möjligheten att söka till gymnasiet med modern/nutida dans som huvudriktning tas bort, så att bara klassiskt skolade dansare har chans att komma in - trots att ingen kritik har riktats mot nivån på de moderna/nutida dansare som har utbildats på skolan. Dessutom är det från och med i år en extern grupp, kallad Rådet för dansarutbildning, som utgör juryn på intagningsproven. Lärarna, som känner eleverna och deras utvecklingsprocess, fråntas därmed rätten att bestämma vilka som ska få stanna på skolan och gå vidare i utbildningen. Regeringen trycker på att det är viktigt att "rätt elever kommer in" (Danstidningen).

Utredningen som föregick propositionen och förordningen har däremot inte berört undervisningen över huvud taget. Vad eleverna lär sej eller hur undervisningen går till anses tydligen inte spela någon större roll för slutresultatet, alltså de utexaminerade dansarna. Bertil Östberg på utbildningsdepartementet påpekar i Danstidningen att regeringen inte kan detaljstyra undervisningen, utan att det ansvaret ligger på skolledningen, lärarna och Stockholms stad. Det är kanske lite förvånande med tanke på att utbildningsministern annars brukar ha väldigt detaljerade synpunkter på undervisningsformerna i skolan.

Kontentan av det hela är alltså, precis som när det gäller lärarutbildningen, att eleverna måste vara tillräckligt bra när de kommer in för att utbildningens utformning inte ska spela någon större roll. Det ska vara de "rätta", alltså de bäst lämpade, som antas till utbildningen och de ska gallras ut genom lämplighetstest (eller färdighetsprov som det heter på Svenska Balettskolan). Vem vet, kanske införs ett obligatoriskt introduktionsår även för dansare?

Läs också: 
Tiderna förändras, del 2
Vem är lämplig att bli lärare?
Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen

2011-08-27

Karneval är inte så lätt som man kan tro

Idag var jag med om någonting märkligt. Storgatan fyller 25 år och firas med en ”gatufest” som bland annat omfattade ett danståg som skulle gå genom stan mitt på dagen. Min arbetsplats var inbjuden att delta tillsammans med andra organisationer. Dansskolor och –föreningar, trodde jag, men det visade sej att de flesta som var med i tåget inte ens var danselever. Det bidrog förmodligen till att det inte blev mycket av ett danståg – i princip ingen dansade. Inte så konstigt kanske i en stad som helt saknar karnevalskultur och med ungdomar som inte har någon som helst erfarenhet av att dansa på allmän plats. Det är nämligen svårt att improvisera dans och särskilt när folk tittar på. Improviserad dans i det offentliga rummet är därför en komplicerad sak, oavsett om det är i form av karnevalståg eller med mer konstnärliga ambitioner.
The city is rock solid, uncompromising and unpredictable. The gaze of the audience also pushed us into street performance aesthetics that we were not at all prepared for such as pantomime and clown work. Leaving the everyday life regular clothes style and starting to dress up made things even worse and at some point it all looked like amateur theatre. People running around dressed for show, but with no show to give.
Citatet ovan är hämtat från Gabriel Widings blogginlägg om 100 Dancers. Det han skriver handlar om en grupp professionella och semiprofessionella dansare, som har jobbat tillsammans i flera dagar med att förbereda sina offentliga improvisationer. Alla närvarande hade ett speciellt intresse för dans i det offentliga rummet och förhållandevis stor erfarenhet därav. Ändå var det svårt. De flesta människor jag träffat på – åtminstone i Sverige – som inte är dansare blir dessutom extremt generade bara de tänker på att dansa inför folk. Då är det inte så lätt att shejka loss på Storgatan bara så där en lördagsförmiddag.

2011-08-26

Tanken är inte ämnesbunden

Från hypotetiskt.blogspot.com
Min bästa vän och jag cyklade till vattentornet i Teleborg idag, för att uppleva det fantastiska ekot som skapas av den kupolformade undersidan. Vattentornet är fortfarande i funktion, men har också blivit något av en turistattraktion tack vare sin förmåga att återkasta ljud. Och det var också en mycket inspirerande upplevelse! Vi lekte, dansade, sjöng, kastade stenar, bankade på ett träplank, började planera ett konstprojekt. Medan vi var där kom också fyra personer i 70-årsåldern och lekte möjligen lite stillsammare än vi, men inte mindre entusiastiskt. De skrattade så hjärtligt som jag sällan hör någon skratta och vattentornet skrattade tillbaka. Jag tänkte på vad estetiska upplevelser kan betyda.

När vi satt och vilade på gräset och tittade på tornet började vi också fundera på andra saker. Varför är botten på vattenbehållaren konkav? Eller är den konvex? Det beror väl på om man ser den inifrån eller utifrån? Och hur funkar det egentligen? Vi var ganska på det klara med att poängen med vattentorn är att man får ett naturligt tryck i vattnet. Öppnar man kranen rinner vattnet ner i ledningarna - men hur får man upp vattnet i tornet? Hur fyller man på? Det mest praktiska vore ju om man låter det regna ner i behållaren, men det verkar ändå inte rimligt. Våra naturvetenskapliga funderingar låg kanske ungefär på förskolenivå, men de var ärliga. Och de visar hur olika kunskapsområden glider in i varandra och förutsätter varandra. Jag blev sugen på att samarbeta med en naturkunskapslärare i ett vattentornprojekt med eleverna, men samtidigt tänkte jag på att hade jag cyklat till vattentornet för att lära mej hur det fungerar skulle jag kanske inte ha ställt mina frågor. Frågorna skulle då redan ha varit givna, eftersom de vore utgångspunkt för hela resan.

Från upptackvaxjo.se
Syftet och målet med dagens cykeltur var en estetisk upplevelse. Under processen väcktes dock frågor som berörde helt andra kunskapsområden. Det hade också kunnat vara tvärtom. Målet och syftet hade kunnat vara att lära sej saker om vattentorn, men besöket hade i så fall kanske ändå mynnat ut i en estetisk upplevelse. Det viktiga är att om man utgår från det man redan är intresserad av kan man så småningom glida över på områden som man tidigare inte brytt sej om - om man bara får tid att ställa frågorna själv.

Läs också Matte, slöjd, fysik och dans

2011-08-24

Vem är lämplig att bli lärare?

Det är återigen på förslag att sökande till lärarutbildningen ska få göra ett lämplighetstest. Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka förutsättningarna för ett sådant test (LN). Jag tycker det är lite läskigt. Visserligen påpekar Jan Björklund att det handlar om att sortera ut de "uppenbart olämpliga", men ordet lämplighetstest skrämmer mej ändå. Det för tankarna till Kallocain och Du sköna nya värld - eller för den delen Gallavanterna - där varje medborgare redan som barn blir utsedd till att jobba med det hen är bäst lämpad för. Lämplighetstest. Du är lämplig och du är inte lämplig. Men vem ska avgöra det?

I våras sökte en av mina bekanta till en välrenommerad danspedagogutbildning. När hon kom hem från audition berättade hon att de sökande vid första delprovet fick veta att den första gallringen bara var till för att rensa bort dem som inte alls hade där att göra. "Det här är ingen nybörjarskola," förklarade informatören. De som åkte ut vid första gallringen var dock inga nybörjare. Flera av dem jag känner till som sökte har kämpat hårt och tränat i många år. Mitt försök till peptalk hade dock ingen större effekt på min bekant efter vad som sagts på audition. Känslan i henne var att hon var på samma nivå som en nybörjare.

"För att bli en duktig lärare räcker det inte med bra betyg," säger Jan Björklund enligt LN. "Det är fler egenskaper som behövs, man måste till exempel vara utåtriktad." Måste man det? Måste man vara utåtriktad för att bli en duktig lärare? Då borde kanske jag ha blivit avrådd redan första veckan på utbildningen, då jag skolkade från alla nollningsaktiviteter? Jag tycker det är skitjobbigt att prata med nya människor, särskilt om de är i grupp. Det betyder dock inte att jag inte är en duktig lärare.

Ok, jag tror också att det finns personer för vilka lärare inte är det optimala yrkesvalet - åtminstone inte just nu. Till exempel var det en student på min utbildning, som inte kommunicerade med eleverna över huvud taget när hen skulle hålla workshop, varken verbalt eller fysiskt. Hen avråddes förstås från att fortsätta utbildningen efter första vfu:n. Kanske är det så lämplighetstestet ska gå till? Vfu redan innan utbildningen börjar? Men att säga: "Det här är ett lämplighetstest. Misslyckas du nu är du körd. Då är du olämplig för det här yrket och kan aldrig någonsin bli lärare." Jag gillar inte det. Det känns som att sätta en stor, fet stämpel i hjärtat på den sökande.

Läs också Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen
Läs dessutom Lämplighetstest för lärare - ett missgrepp på Alturistkonsult och Lämplighetstesta lärarkandidater? hos Christermagister

Fysisk ordlek

Det var inte bara jag och min bästa vän som pysslade med interaktiva installationer under 100 Dancers. Där fanns också tre finska programmerare, Helsinki New Media Locomotive, som jobbade med kinectstyrda visualiseringar. Deras installation heter Play With Words och ser ut så här:

Play with Words - performance @ 100 Dancers festival from Lauri Kainulainen on Vimeo.

2011-08-23

Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

Om man lägger för mycket tid på reflektion finns en risk att skapandeprocessen förvandlas till en terapisession. Är det verkligen intressant att veta hur alla upplevde improvisationen? Hur det kändes? Även om processen är viktig måste syftet med processen vara en produkt. Eller, rättare sagt, målet måste vara produkten. Syftet med produkten kan ju vara processen. Men om vi gör en improvisation på temat smärta är det helt olika saker om det handlar om terapi eller om konstnärligt arbete. Det sistnämnda kan fungera terapeutiskt, men om vi fastnar i det kan det hända att vi tappar bort de konstnärliga kvaliteterna. Är processen terapeutisk är det mest intressanta vad som händer inuti dansaren. Är processen konstnärlig är det mer intressant vad som fångar publiken. Det måste funka för åskådaren. Mottagarmedvetenhet. Att diskutera hur det kändes kan vara intressant ibland, för att komma vidare i processen, men när största delen av tiden läggs på det försvinner målet ur sikte. Vi måste hela tiden hålla målet inom synhåll, annars glömmer vi bort varför vi gör det vi gör.

2011-08-22

Tankar från 100 Dancers, del 1: Intentioner

Varje score* borde ha en uttalad intention. Det är lätt att ta för givet att intentionen är självklar för alla, men funderar man lite kan det hända att den inte ens är klar för en själv. Varför vill jag göra det här? Vad vill jag ge till publiken eller platsen? Vad vill jag berätta? Jag tror att det är viktigare att ha intentionen klar för sej än att komma ihåg scoret utantill. Kunskap om intentionen är också meningsskapande. Vår intention är att skildra smärta. Eller vår intention är att provocera gemene man. Ok. Då vet jag varför jag och 100 andra plötsligt trycker oss mot en vägg. Att placera ett konstverk i det offentliga rummet skulle kanske kunna vara en acceptabel intention i sej, men att bara vara arty är det inte. Åtminstone är det inte tillräckligt för att bli intressant för mej. All konst i det offentliga rummet måste placeras där med respekt. Respekt för platsen. Respekt för de människor som vistas där.

*Ram för improvisation.

2011-08-18

Frivillig verksamhet vs skolan V: Kunskapens egenvärde

Jag är anställd i ett studieförbund som har fyra kärnvärden:

  • Individen i centrum
  • Utveckling i samverkan
  • Ömsesidig respekt
  • Kunskapens egenvärde

De tre första känns på något sätt självklara i en dylik lista och de stämmer ganska väl överens med skolans värdegrund, men den sista punkten tycker jag är väldigt intressant. Kunskapens egenvärde. Under rubriken kan man läsa att
"all kunskap är värdefull. Insiktsfulla människor är en tillgång i det demokratiska samhället och kan motverka negativa trender och tendenser i vår omvärld. För oss är all kunskap lika mycket värd, oavsett nivå, ambition eller inriktning."
All kunskap är värdefull. När man tänker på vad det verkligen betyder är det en ganska omvälvande tanke. Och inte bara det! All kunskap är lika mycket värd. Tänk på det en stund. Det är en helt annan kunskapssyn än den som finns i skolans styrdokument och praktik. I skolan har kunskap inget egenvärde. Där ska man lära sej saker som man har nytta av. Det kan vara konkreta saker, som man har nytta av i livet (som att sy i en knapp) eller kanske senare i skolan (som att skala kokt potatis), mer abstrakta saker, som man behöver för att kunna läsa vidare på universitetet (som sinus och kosinus), eller förstås sånt man behöver för att delta i samhället (som att veta hur den representativa demokratin fungerar), men aldrig för att det bara är kul att veta/kunna.

Allt jag är bra på har jag lärt mej för att jag tyckte det var värt att kunna. Inte för att jag tyckte det var viktigt för framtiden eller nyttigt, utan för att jag tyckte det var kul kunskap att besitta. På studieförbundet är det en självklarhet. All kunskap mina elever tillägnar sej är värdefull för att de själva tycker att den är det. Tänk om det var lite mer så i skolan. Tänk om man inte skulle säga: "Alla barn måste lära sej läsa, för det är viktigt för samhället och nyttigt för individen! Hur ska de annars klara de andra skolämnena? Och hur ska de klara sej i LIVET och DEMOKRATIN om de inte kan LÄSA?" Tänk om man istället skulle säga: "Alla barn borde lära sej läsa. Varför? För att det är kul att kunna!"

Läs också Dag 22 - Något som upprör dej

2011-08-17

Programme for the International Assessment of Adult Competencies

Vad kan vuxna egentligen? Det är frågan bakom jätteundersökningen PIAAC, som genomförs i 25 länder. Bara i Sverige har 10000 intervanter valts ut. Jag önskar att de skulle ha frågat mej. Då skulle jag ha berättat att jag kan dansa. Det är en kunskap som har tagit mej in på de utbildningar jag gått och som jag använder mej av dagligen i mitt arbete. Jag skulle också berätta att jag är en hejare på att hantera tonåringar, att prata med dem, lyssna på dem, sätta gränser, ställa rimliga krav, hjälpa dem att utvecklas (framför allt i mitt ämne). Det är något som är helt avgörande för att jag ska klara av mitt jobb. Till sist skulle jag kanske också nämna att jag är ganska haj på språkregler, vilket jag såklart också har nytta av i jobbet och vardagslivet om än mer indirekt.

Det är förstås bara det sista frågeställarna skulle vara intresserade av. Man menar att PIAAC ska vara mer rättvisande och holistiskt än PISA, men det man frågar efter är läs- och matematikkunskaper samt förmåga till problemlösning med hjälp av dator eller annan teknisk utrustning.* Bra fantasi, hörni. Väldigt holistiskt.

*Informationen kommer från Lärarnas Nyheter. Jag har inte lyckats hitta någon mer utförlig information på PIAAC:s hemsida. Om någon vet mer får ni hemskt gärna upplysa mej.

2011-08-16

Skolverket definierar "handledare"

Jag blev så förvirrad av det där uttrycket "handledare" att jag skrev till skolverket och frågade vad de menar egentligen. Bara ett par timmar senare fick jag ett mycket trevligt svar med följande upplysning:
"Handledare används för att det är ett vidare begrepp lärare. Delar av utbildningar kan vara apl, man kan ha tagit in någon extern för ett visst moment i undervisningen, osv, och därför behöver det nödvändigtvis inte vara läraren som eleven samråder med. Mer om uttrycket, som återfinns i många ämnesplaner, kan du läsa på t.ex. sidan 58 i "Gymnasieskola 2011" som du hittar här."
Så, nu vet ni det.

Läs också Vem är elevens handledare?

2011-08-15

"Total teori gör dej känslomässigt urholkad"

Jag läste en artikel i DN om nya forskningsrön angående effekterna av cannabismissbruk. Medan jag läste slog det mej hur mycket argumenten mot cannabis liknade argumenten mot en total teoretisering av skolan (även de jag själv brukar använda). Resultatet av den tanken blev texten nedan, som är en manipulerad version av originaltexten. Den citerade forskaren är naturligtvis fiktiv och de nämnda forskningsrönen finns inte på riktigt. Jag har inte skrivit den här texten för att göra narr av någon. Den är bara en produkt av min lekfullhet och experimentlusta (sånt man får av estetiska ämnen, ni vet). Se den som ett konstverk!


Texten nedan kan uppfattas som provocerande. Läsaren tar själv ansvar för sina känslor. Texten är fiktiv, men bygger på en text som från början handlade om droger. Bild från metrobloggen.se

Allt fler skolor använder total teori och tror att det är lika ofarligt som att ha en en kreativ temavecka. Men frånvaro av estetiska ämnen i skolan kan ge svårare skador på hjärnan än man tidigare trott, menar Tora Lindqvast, en av landets främsta experter på området i Insidans nya serie.

Genom att ha enbart teoretiska ämnen under tonåren riskerar man att hjärnan inte utvecklas till en vuxen persons hjärna, visar ny forskning. Vissa av skadorna kan bli bestående.

– Total teori hindrar den neurologiska omstruktureringen av tonårshjärnan till en vuxenhjärna, säger Tora Lindqvast, docent i psykologi och en av landets främsta experter på effekterna av total teori. Man stannar av och utvecklas helt enkelt inte som individ.

Tora Lindqvast är verksam vid Rådgivningsbyrån i skolfrågor i Luna, en mottagning för teorimissbrukare som drivs av universitetssjukhuset och kommunen. I många år har hon forskat på de effekter frånvaron av estetiska ämnen får på hjärnan.

Studier visar att ungefär var fjärde tonåring (28 procent) i storstadsområdena har blivit utsatt för total teori. Fram till för tio år sedan var det ”bara” en av fem skolor som fortsatte.

–Det verkligt allvarliga är att det i dag är hela 35 procent av de som prövat som fortsätter, säger Tora Lindqvast.

– Att flumskolan beskrivs som farligare beror på att det är fler som flummar. Om lika många var totala teoretiker skulle det ses som ännu farligare. Jag brukar säga att varje utelämnat kunskapsområde bär sin egen farlighet. Unga som utsätts för total teori regelbundet förlorar sin tonårstid, samtidigt som de inte blir äldre psykologiskt. Att mognadsutvecklingen bromsas ser jag som oerhört farligt.

Estetiska ämnen gör att normala upplevelser känns starkare, genom att aktiviteten i det limbiska systemet, det vill säga det system i hjärnan som ger våra upplevelser en känslomässig valör, förstärks.

Men total teori har en förödande effekt på på tankeförmågan, visar ny forskning. Särskilt då den exekutiva, eller verkställande förmågan, som är den mest centrala. Det är den som gör att vi kan lösa problem, kritiskt granska vårt eget beteende, bibehålla uppmärksamheten, utveckla impulskontroll och omdöme, vara vaksamma och använda vårt språk och vårt minne. Den exekutiva funktionen sitter i frontalloben, eller pannloben, och just denna del av centrala nervsystemet, som normalt utvecklas kraftigt under tonårsperioden, har visat sig vara särskilt känsligt för total teori.

– Dessutom urholkar total teori dig som känslomässig individ, säger Tora Lindqvast. Blir du utsatt för total teori befäster du inte de fina ögonblicken i livet, det blir ingen omsorgsfull bearbetning av intrycken. Du får en ”teflonhjärna”.

Att man blir ”dum i huvudet” av total teori var det många som upptäckte redan under 90-talets yuppievåg, när skolformen blev populär. Nya amerikanska studier bekräftar nu att total teori kan ge bestående skador i de kognitiva (tankemässiga) förmågorna.

Frånvaro av estetiska ämnen sänker aktiviteten i de delar av hjärnan som samordnar de tankefunktioner vi behöver för att kunna hantera vardagen. Total teori kan splittra arbetsminnet (det minne som gör att vi kan hålla information aktuell under en kort stund) och det episodiska minnet (minnet för självkännedom).

De tankemässiga effekterna av total teori är olika beroende på hur ofta och hur länge man blivit utsatt för skolformen. I början påverkas mest arbetsminnet, vilket ger störningar i koncentration, uppmärksamhet och förmåga att lagra och bearbeta ny information. En längre tids totalt teoretisk undervisning försämrar förmågan att planera, tolka andras motiv och åsikter och hantera komplex information. Eleven får svårt att hitta ord, svårt att förstå vad andra menar och svårt att uppskatta tiden. Han/hon förstår inte orsaken till misstag, glömmer avtal, omdömet blir försämrat och tankebanorna ständigt avbrutna.

De flesta skolor slutar just för att de upptäcker att eleverna blir korkade, enligt Tora Lindqvast.

– De upptäcker att eleverna håller på att förlora kontrollen över sina intellekt.

Men ett av de områden där den totala frånvaron av estetiska ämnen slår hårdast är just självkännedomen, eftersom förmågan att reflektera och bearbeta intryck försämras. För vissa kan den här förmågan att reflektera försvinna innan skolan hunnit reagera på elevernas nya beteende, och då lyckas de inte bryta teoretiseringen.

Knappt tio procent blir totala teoretiker, och hamnar, med Tora Lindqvasts ord i ett ”psykiskt fängelse som de inte vet om att de sitter i”.

De totala teoretikerna kan delas in i två grupper – de ”akademiska”, som deltar i kulturevenemang då och då. Och de som använder teoretisk kunskap som ångestdämpare, för att hantera psykologiska eller sociala brister – av dem går mellan en tredjedel och hälften in i ett långvarigt nörderi.

De negativa effekterna på intellektet drabbar alla som utsätts för total teori, även om det förstås märks mindre hos dem som från början har större intellektuella resurser. Det är alltså de redan svaga eleverna som drabbas värst!

Det finns ingen ”ofarlig” helteoretisk undervisning, menar Tora Lindqvast.

Teoretiseringen sker mycket långsamt, vilket gör att den påverkar kroppen och hjärnan under lång tid. Nya studier med magnetkamera visar att efter sju dagars kontrollerad abstinens har den högra delen av frontalloben, vänster och höger tinninglob och lillhjärnan fortfarande en avvikande funktionsnivå. Försämringen kvarstår efter 28 dagars abstinens i bland annat lillhjärnan. Det här innebär alltså att hjärnan fungerar sämre en hel månad efter det man utsatts för total teori.

– Under den här tiden bör man ju definitivt inte köra bil, den psykomotoriska kompetensen kan vara kraftigt störd. Försök med piloter, som fått landa ett plan i flygsimulator ett dygn efter det de haft en hel dags totalteoretiska studier, visade att de missade landningsbanan med i snitt nio meter. Själva tyckte de att det gick hyfsat, de kände sig bara litet okoncentrerade, ungefär som om de hade grälat med sin partner.

Först efter cirka sex veckor anses de rent medicinska effekterna vara helt borta ur kroppen.

Om det går att återställa skadorna på hjärnan är osäkert. Vissa kognitiva förmågor kan förbättras när man börjar med estetiska ämnen igen, även efter en längre period av total teori, men andra försämringar kan bestå, säger Tora Lindqvast.

– Hjärnan har en viss plasticitet, men att komma igen efter en långvarig teoriperiod är svårt. Framför allt för att man förlorat så oerhört mycket i psykisk utveckling. Vad många före detta totalteoretiker får göra är därför att lära sig imitera.

– De som vill avskaffa flumskolan är antingen fullständigt okunniga eller så har de någon form av vinst av total teori, politiskt eller ekonomiskt. Total teori är i huvudsak ett problem i grunskolans senare del och gymnasiet, 99 procent av skolorna börjar när eleverna är mellan 14 och 16 år. Så länge estetiska ämnen är påbjudet i läroplanen, kan skolinspektionen och socialtjänsten driva de här tonåringarna mot behandling, vilket är bra.

Man måste se frågan i ett större perspektiv. En demokrati kräver att människor kan lyssna på och respektera varann. De förmågorna försvinner hos totalteoretikerna.

Läs också En annan skola är möjlig.

Vem är elevens handledare?

Jag sitter och läser in mej på de kursplaner jag har att följa i höst, när jag åter börjar jobba på gymnasiet. Det finns flera saker som gör mej en aning förbryllad i de nya kursplanerna, men särskilt en sak. I betygskriterierna för Dansteknik 1 står på flera ställen "eleven... i samråd med handledare". Vem är denna handledare? Mest logiskt vore om det var läraren, det vill säga jag. Men varför står det i så fall inte "i samråd med lärare"? Att det står "handledare" indikerar att det inte nödvändigtvis måste vara läraren. Men vem skulle det annars vara? I mina elevers fall skulle det kunna vara min kollega, som inte är behörig lärare men som kommer genomföra en del av undervisningen. Han är absolut kapabel att handleda eleverna, men får inte ansvara för undervisningen. Är det sådana som han som anses i kursplanen? De som förut har kallats "obehöriga lärare", ska de nu kallas "handledare"? Är det en ny befattning i skolan? Har jag totalt missat något som alla andra vet?

Jag undrar om formuleringen "i samråd med handledare" förekommer i kursplaner även i andra ämnen. Någon dag när jag har mycket tid över ska jag ta reda på det.

2011-08-14

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Under besök hos läkare eller andra inom sjukvården får man ofta svara på hur ont någonting gör. Nivån på smärtan ska ibland anges på en elvagradig skala, där noll betyder att det inte känns något alls och tio betyder att det är outhärdligt. Det händer att man får peka på en illustrerad skala med i olika grad ledsna ansikten. I princip antar jag att det är ett bra förfaringssätt, men det finns några små problem.

För det första stämmer kanske inte ansiktsuttrycken på bilderna med hur man verkligen känner sej. Tecknaren Allie på bloggen Hyperbole and a Half har därför gjort en egen variant, som är den mest adekvata jag sett hittills.

Från Hyperbole and a Half
Från Hyperbol and a Half. Klicka på länken för att läsa Allies förklaringar till bilderna.

För det andra är graden av smärta och graden av plåga inte alltid samma sak. Enligt Allies beskrivningar till bilderna har jag sällan haft mer ont i mina inflammerade leder än nr 6. När det var som allra värst kunde jag ibland nå upp till 7 eller 8, men det vanliga under dåliga perioder är att jag ligger på 4-5 utan belastning och på 6 när jag till exempel bär hem matkassar från affären eller försöker öppna ett trögt burklock. Om man jämför till exempel med när jag piercade näsan skulle jag placera den smärtan på 8-9 på Allies smärtskala - och ändå var det absolut ingenting jämfört med mina ledsmärtor eftersom det bara varade i cirka en halv sekund. Ledsmärtan, däremot, finns där hela tiden, även om jag har bättre perioder då den ligger på 2-3. Men har man konstant ont på grad 4-5 i flera dagar, veckor, månader blir plågan till slut så total att man inte vet var man ska göra av sej själv. För att få fram graden av plåga måste vi därför multiplicera graden av smärta med mängden tid vi blir utsatta för smärtan enligt en ekvation jag ännu inte fastställt (låt mej återkomma med det när jag blivit Charlie Eppes).

För det tredje har dansare överlag en alltigenom osund inställning till smärta. Jag hittade smärtskalan ovan genom min förra anatomilärare Gail, som kommenterade den så här: "Pain scale. Dancer version /.../: 0-7: No, I'm fine, why do you ask? 8-10: I guess it hurts a little. 11+: Gail, do you have a minute?" Har man lärt sej sedan barnsben att stå ut med smärta (push through it), till och med att njuta av den (enjoy your pain), att smärta är tecken på framsteg (no pain no gain) och kanske till och med den enda bekräftelsen på att man faktiskt jobbar (if you can't feel it you're not doing it) - då är det kanske inte så konstigt att man, när läkaren frågar: "Gör det här ont?" svarar: "Vad menar du med ont?"

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.
Lyssna också på den här veckans Kropp & Själ som handlar om hur droger och musik påverkar oss, bland annat i förhållande till smärta.

2011-08-11

Spagat på äldre dar

Någon har hittat hit genom att googla "spagat på äldre dar". Det är en väldigt intressant googling, tycker jag. Det finns många fördomar och myter kring dans, vighet och ålder. Jag får ganska ofta höra från folk jag möter att de skulle vilja dansa, men att de antingen är "för gamla" eller "inte tillräckligt viga". Inte helt sällan både och. Därför skulle jag nu vilja komma med tre radikala påståenden:

1. Man är aldrig för gammal för att börja dansa. I dansvärlden finns visserligen en tydlig åldershets, som gör att åldern kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Många utbildningar har övre åldersgränser (som ofta ligger på 21-23 år) för sökande och det finns en allmän uppfattning både i och utanför dansvärlden om att unga dansare alltid är bättre. Det finns dock koreografer som gärna jobbar med äldre dansare. Ordet "äldre" kan dock betyda olika saker. Jag läste en gång i Danstidningen om att Anne Teresa De Keersmaeker var en av dessa koreografer. Man syftade då på att ingen av dansarna i hennes kompani Rosas var under 26 år. Det är ju en ålder som annars brukar anses som ganska låg. Men det finns också koreografer som jobbar med äldre dansare på riktigt. Pina Bausch satte till exempel upp sin föreställning Kontakthof med dansare i 60-årsåldern. Ett annat känt exempel är Mats Eks koreografi Ställe, som han skapade särskilt för Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.





De flesta som vill börja dansa, men som tror att de är för gamla, vill kanske inte bli professionella dansare - och då finns det ju verkligen inget som hindrar! "Måste man inte börja jättetidigt?" frågar många. Det är en fråga som alltid förbryllar mej. Måste? Det enkla svaret är nej. Man kan faktiskt börja precis när som helst.

2. Man kan börja dansa även om man är lika vig som ett kylskåp. De flesta brukar bli vigare efter ett tag, eftersom det ingår mycket stretching och rörelser i ytterlägen i dans. Är man ovig och vill bli vigare kan dansträning därför vara en bra väg! I början kan det förstås kännas frustrerande att begränsas av sin orörlighet, men om man lyckas släppa på frustrationen brukar rörligheten öka ganska snabbt. Vighet handlar nämligen till stor del av att kunna slappna av.

3. Man kan bli vigare även om man "gammal". Många tips på hur man kan gå till väga finns på sjukgymnasten Lisa Howells sida FrontSplitsFast.com. Howell påpekar alltid vikten av att släppa spänningar och låsningar för att öka sin rörlighet. Hon använder också olika metoder beroende på dansarnas ålder. För yngre dansare bör fokus ligga mer på stretching och för äldre dansare mer på muscle release, alltså att släppa spänningar. Det stämmer också med Lynn Simonsons (skapare av simonsontekniken) arbete med pnf-massage, en särskild typ av massage där den som masseras är aktiv både fysiskt och mentalt för att med hjälp av någon annan "releasa" sina muskler. Både Howells och Simonsons metoder är mer effektiva än vanlig traditionell stretching, eftersom de går djupare, är dynamiska och involverar hela personen.

2011-08-09

100 Dancers i Köpenhamn

I nio dagar har jag varit i en sorts alternativ verklighet, nämligen konferensen/experimentet 100 Dancers med temat kontaktimprovisation och site specific i Köpenhamn. Vi var i själva verket 115 personer, varav ungefär 90 dansare och 25 musiker, ny-media-konstnärer, filmare och arrangörer. De första fyra dagarna höll vi till inne på Skolen for Moderne Dans, där vi framför allt förberedde den andra halvan av konferensen, då vi gav oss ut på stan för att dansa i det offentliga rummet. Gabriel Widing har skrivit ett intressant inlägg om steget från danssalen till gatan.

Jag slets lite mellan att dansa med de andra och försöka utveckla den interaktiva installationen CCTV Music tillsammans med min bästa vän. Under tredje dagen av offentligt dansande var vi med på två av de fyra platserna och satte upp installationen. Det var mycket lyckat! Dittills hade i princip ingen förstått vad det var vi (framför allt min bästa vän) sysslade med i vårt hörn, men när de fick chans att prova ljudmiljön i stadsrummet var de flesta mycket entusiastiska. Det kändes så fint att kunna göra installationen och ändå vara del av gemenskapen, till skillnad från dagen innan då vi gav oss ut ensamma för att testa att sätta upp den. Det kändes som om jag bjöd in de andra till dans i min egen värld. I Christiania, som var det första stället vi satte upp installationen på, var det dessutom några "vanliga" människor som vågade sej fram och testa. Särskilt en person fastnade i mitt minne.
Fick se den där underbara gnistan tändas i en killes ögon, när han släppte hela sin tuffa fasad för ett ögonblick och utbrast: "NO WAY!" när han förstod hur det funkade. Det är bland det vackraste jag vet. Tonåringar som tappar fasaden, oron, attityden, osäkerheten och får tillbaka sin barnsliga nyfikenhet, fascination. Släpper fram allt som är äkta. Släpper in allt som är äkta. - från min dagbok
Den söte tonåringen med rakat huvud, svarta kläder och töjsmycken fastnade tyvärr inte på vare sej bild eller film, men det gjorde mina meddansare.

2011-08-08

Överträning, del 13: Identitet

I min senaste krönika i Fotnoten berättade jag om en vän som hamnade i en identitetskris, när hon slutade dansa:
Efter gymnasiet kom en bekant till mig in på en mycket välrenommerad europeisk dansutbildning. Efter ett år hoppade hon av. Det var inte värt uppoffringen, slitet, kritiken, pressen. När hon kom tillbaka till Sverige levde hon som i ett vakuum. Det var inte bara det att hon inte visste vad hon ville göra istället – hon visste inte vem hon var.
Jag tror att det var samma fenomen som gjorde att jag hade så bråttom med att komma tillbaka till dansen. Så länge jag kunde minnas hade jag hävdat att dansen var mitt liv, att jag var dans, att jag var dansare. När min kropp brakade ihop var inte mitt största bekymmer huruvida jag skulle må bra eller bli smärtfri igen. Det jag oroade mej för var huruvida jag skulle kunna dansa igen. Så fort det sedan var möjligt började jag. Som jag redan har berättat gjorde jag audition till både Danshögskolan och Musikhögskolan i Piteå trots att jag bara ett par veckor tidigare hade fått kämpa för att ens kunna ta mej ur sängen. När jag började på utbildningen i Piteå var jag inte ens i närheten av att ha återhämtat mej, men fortsatte dansa med daglig smärta. Varför? För att jag inte orkade ta ställning till vem jag var om jag inte dansade. Vem är jag om jag inte dansar? Det var en alltför jobbig fråga att ställa sej och ännu värre att försöka besvara. Så jag försökte inte. Istället rusade jag ur askan rakt in i elden, för att slippa möta det potentiella svaret att jag utan dansen var ingen. Ingen. Som om dansen gjorde mej till någon. Vilka konsekvenser den inställningen kan få. Det är därför det är så viktigt för mej att nu kunna säga att dansen inte är mitt liv, att det finns andra saker som jag finner minst lika viktiga - till och med viktigare. Jag är en person som gillar att dansa, men även om jag inte dansar finns jag.



Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

2011-08-06

Överträning, del 12: NapraPatric

Så viktigt det är att inte ge upp. Så viktigt det är att fortsätta söka tills man hittar rätt. Så viktigt det är att hitta den som är rätt för just en själv i just den aktuella situationen. En sån lättnad det är när någon äntligen föreslår en lösning som kanske kan komma att funka. Någon som tröstar utan att tycka synd om.

Andra gången smärtan blev mej övermäktig hade jag turen att komma i kontakt med en mycket skicklig naprapat vid namn Patric. Patric har stor erfarenhet av att jobba med dansare och var den första (bortsett möjligen från sjukgymnasten på NSCD) som inte tittade konstigt på mej, när jag sa: "Det gör ont när jag gör så här [dansrörelse]." Patric sa inte: "Men gör inte så då." Han sa inte heller att jag borde sluta dansa. Och han sa definitivt inte att det inte var något fel på mej. Istället ställde han mängder med frågor om allt från träning till kost, från sömn till avföring, från psykiskt mående till antal förkylningar de senaste åren. Han funderade över mina svar. Han kände på mina leder och min rygg. Han behandlade och han följde upp.

Patric gjorde sånt naprapater gör. Han sträckte och knäckte ryggen. Men han gjorde också sånt naprapater vanligtvis inte gör (i alla fall ingen av de andra jag varit hos). Han masserade, triggade energipunkter, gav mej ett träningsprogram (efter att ha frågat mej om vilken typ av träning jag gillade), bad mej anteckna vad jag åt under en vecka så att han sen kunde utvärdera det och han följde alltid upp. När jag berättade för honom att de naprapater jag varit hos tidigare hade sagt att det räckte med ett besök och jag därför inte behövde komma tillbaka sa Patric: "Det är ju som om jag skulle tro att du kunde lära mej hela Forsythe på en lektion!" Så jag gick till Patric många gånger - och jag blev mycket, mycket bättre. Dessutom lärde jag mej en massa nya saker om min kropp, eftersom Patric alltid berättade vad han gjorde och varför. Trots att jag hade dansat sen jag var liten var det först då jag började lära känna min kropp, upptäcka hur den fungerade, bli vän med den och förstå hur jag skulle ta hand om den. Jag känner den fortfarande inte helt och fullt, men vår relation fördjupas för varje dag och Patric hjälpte mej att starta den processen.

Senare har Patric hjälpt mej med andra saker också, till exempel när jag fick en märklig skada i foten, som ingen förstod. Den berodde på en snedbelastning i bäckenet. Patric fixade. Jag går inte regelbundet längre, men då och då, när behovet är som allra störst. Någon gång kanske vi lyckas få bukt med problemet helt och hållet.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

2011-08-03

Ett ögonblick från 100 Dancers

Orsaken till att det är paus i både Överträningsserien och nästan allt övrigt bloggande ser ut så här.
Extra pluspoäng till den som kan hitta mej i högen.