2012-02-29

Tantbaletten

De flesta av eleverna på mitt jobb är under 25 år. Varje termin försöker vi starta några grupper som specifikt riktar sej till vuxna elever. Jazz 25+ brukar alltid gå igång och några terminer har vi också haft Hiphop/street 25+. När vi har försökt med 40+ och 55+ har intresset dock varit svalt av någon anledning.

Den här terminen provade vi ett nytt grepp. Vi startade Tantbaletten (även för farbröder). Det har blivit tämligen populärt med 12 deltagare mellan ungefär 25 och 50 år (ganska unga tanter alltså). Vi har haft fem lektioner hittills och jag ser en tydlig utveckling hos samtliga deltagare! Återigen bekräftas att man kan lära sej dansa i vuxen ålder. Och viktigast av allt: vi har så himla roligt! Några av deltagarna har dansat som unga, men har haft många års uppehåll. Några är helt nybörjare och förverkligar äntligen en dröm som de burit på länge. Alla har 100% fokus hela lektionen. De koncentrerar sej i teknikövningarna och de njuter av att få gestalta snöflingor, drottningar och andra typiska balettkaraktärer.

Ikväll startar Tantbaletten 2, en liten extrakurs på fem gånger för ungefär halva gruppen som vill dansa två gånger i veckan. Jag hoppas att detta ska vara ett litet frö som kan gro och växa, så att vi om några terminer har mångdubblat antalet kursdeltagare över 25 och väldigt gärna över 50 år. Tänk er en dansskola, som erbjuder träning för vuxna i massor av genrer! En dansskola där det vimlar av lyckliga elever i alla åldrar och av alla kön! Vilken dröm!

Läs också:
Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod
Lennart, 72, balettelev
Börja dansa som vuxen

2012-02-27

Smalhets, del 4: För tjock för balett?

Jag höll en gratis prova-på-lektion i balett för åldersgruppen 9-12 år. När de som skulle vara med hade kommit in i salen stod en flicka i 10-årsåldern kvar utanför. "Vill du prova balett?" frågade jag, men innan flickan hann svara sa hennes mamma: "Vi tycker hon är för tjock för balett." Jag blev ganska ställd, men försökte säga med den käcka rösten att man inte kan vara för tjock för balett. Balett är ju för alla! Mamman och mormorn, som också var med, framhärdade dock. För att jag skulle förstå läget lutade sej mamman förtroligt mot mej och sa med en blinkning: "Hon är väldigt förtjust i mat." Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda jag kom på var att titta rakt på barnet, övers vars huvud hela samtalet hittills hade förts, och säga: "Det är jag med. Visst är det härligt med god mat?" Den stackars flickan nickade kanske lite, men såg i övrigt ut som om hon ville sjunka genom jorden.

Utan att ha lyckats övertyga mamman och mormorn om att låta barnet prova balett (det var ju gratis och de hängde ändå utanför, så det fanns inga andra argument än att flickan var för tjock) var jag tvungen att gå in till de andra barnen och hålla min lektion. Jag har aldrig mer träffat flickan, men jag tänker ofta på henne. Går hon runt och tror att hon är för tjock för balett?

2012-02-26

Smalhets, del 3: Dansvärlden

Sylvie Guillem anses ha en ideal dansarkropp.
Från kladerirorelse.wordpress.com
I dansvärlden, inte minst den klassiska, finns ett starkt smalideal, som främst gäller kvinnor. Argumenten är aldrig särskilt hållbara: (klassisk) dans bygger på vackra linjer och linjerna kommer fram bättre på en smal kropp, de manliga dansarna orkar inte lyfta tjejerna om de är för tunga, de kvinnliga dansarna orkar inte lyfta sej själva (till exempel upp på tå), stora dansare är fula i allmänhet... Inget av det är sant. Det finns tjocka dansare med helt fantastiska linjer. Om de manliga dansarna inte orkar lyfta de kvinnliga är det för att de har dålig lyftteknik. Dessutom verkar det i mina ögon helt onödigt att det alltid ska vara männen som lyfter kvinnorna. Det finns tunga dansare (inklusive män) som dansar på tå. Att vara tjock är inte detsamma som att vara ful. En vacker dansare behöver dessutom inte vara en person som skulle anses som vacker i andra sammanhang. Att vara en vacker dansare handlar mer om hur man rör sej än om hur man ser ut.

Kvinnor kan lyfta män. Det är vanligt i
kontaktimprovisation, men ovanligt
i andra genrer.
Från nurturedance.org
Kvinnliga dansare kan få kommentarer om sin vikt eller sitt utseende av såväl lärare och koreografer som av klasskompisar och kollegor. En gästlärare på en skola jag gick på sa till exempel till en tjej under en lektion: "Din mage sticker ut mer än dina bröst! Det beror inte på att dina bröst är små, utan bara på att din mage är så stor." En kompis som gick på en annan skola berättade att hennes lärare gång på gång sa till dem: "En smal dansare är en vacker dansare!" Jag har hört otaliga berättelser om tjejer, som under sin utbildning - eller till och med på hobbykurser, har fått höra att de nog borde gå ner några kilo. Dessutom kan det vara svårare att få jobb, om man anses vara tjock eller "stor". Koreografen Mia Michaels berättade i ett avsnitt av So You Think You Can Dance att hon inte hade fått ett enda jobb som dansare efter sin utbildning av just anledningen att hon var "stor". Inget ont som inte har något gott med sej, dock. Det var bristen på arbetstillfällen som ledde till att hon började skapa sina egna verk och påbörjade sin karriär som koreograf. Ändå är det ett sjukt och tragiskt fenomen.

Mia Michaels anses tjock i dansvärlden.
Från nerdfighters.ning.com
Även i information som riktar sej till unga dansares föräldrar finns smalhetsen invävd. Jag har till exempel en bok som heter Getting Started In Ballet: A Parent's Guide To Dance Education (ungefär Att komma igång med balett: en föräldraguide till dansutbildning). Den innehåller till största delen användbar information om vad man behöver för kläder och skor, hur man sätter upp håret så det håller, vad dansträning innebär, varför man måste komma på repetitioner och så vidare. Och så innehåller den ett kapitel om kosthållning. Där står att en tonåring som tränar balett bör äta ca 1500 kalorier per dag och ger exempel på måltider som kan vara lämpliga. Många föräldrar är förmodligen inte insatta i näringslära och kommer följa råden, men enligt vad jag har fått lära mej är 1500 kalorier ungefär vad som krävs för att hålla sej vaken och varm en hel dag. Den som tränar behöver betydligt mer energi.

Fotnot 1: För manliga dansare finns naturligtvis också ett smalideal. Det är inte tillåtet att vara tjock bara för att man är kille. Däremot har jag aldrig hört att killar har hackats på i samma utsträckning som tjejer på lektioner, auditions och repetitioner.
Fotnot 2: Smalhetsen gäller allra mest i den klassiska genren, men även till mycket stor del inom jazz och modern/nutida dans. Tendenser finns även inom andra genrer, men är mindre påtaglig i hiphop/street, orientalisk och afrikansk dans, med flera.

2012-02-24

Yogalek

Visst känns det som om saker liksom kommer i sjok? Just nu är det ett leksjok som sveper ner över mej. Igår var jag och yogade för en lärare som jag aldrig gått för tidigare. Det visade sej vara en väldigt lekfull lärare med förkärlek för bildspråk. Istället för att bara säga namnet på den asana (kroppsposition) vi skulle inta sa han saker som: "Och så breder vi ut våra stora vingar och flyger ut över havet!" Eller: "Och så blir vi den där lilla yogagubben igen!" Jag kunde inte låta bli att le och jag slogs av tanken: Vi leker yoga! Och jag tillät mej själv att leka yoga. För första gången kanske någonsin hade jag kul i yogasalen.

Behöver jag säga att det var ett helt underbart pass?

2012-02-23

Lek = skapande = lek

Det är mycket som har handlat om lek på sistone, i alla fall runt omkring mej. Idag läste jag Pedagogiska Magasinets tema om lek på fullaste allvar och tänk - det hade nästan lika gärna kunnat handla om dans eller andra konstnärliga kunskapsområden. Flera av artiklarna (1, 2, 3, 4, 5, 6) handlar om varför barn leker och vad som händer när de gör det. Barnen utforskar och gestaltar, de hittar på fiktiva miljöer - ibland hela världar - de använder kroppen, de testar olika identiteter och roller, de interagerar med andra och lär sej kommunicera. Kort sagt: de gör allt det som vi brukar framhålla angående konstnärligt skapande i (och utanför) skolan. De två barn, som har fått uttala sej, svarar dessutom exakt likadant på frågan om varför de leker som de skulle gjort på frågan om varför de dansar: "Därför att det är kul!"

Betyder det i så fall att vi kan skippa allt skapande tjafs i skolan?  Barnen fixar ju tydligen ändå det där själva i sin lek. Svaret är nej. Artiklarna i PM framhåller nämligen också hur viktigt det är med vuxna som stöttar leken, inte genom att försöka undervisa och lära barnen något, utan genom att observera och framför allt vara med och leka själva. De vuxna kan med sin erfarenhet och sitt utifrånperspektiv ge leken nya dimensioner och föra den vidare till nya tider och platser, dit barnen inte hittar själva. De vuxna kan och måste se lekens pedagogiska potential, men kan inte stå utanför och diktera, utan måste delta.

Hur jag ska ta fasta på det i min undervisning framöver vet jag inte än, men en sak ska jag komma ihåg: "Människor som inte kan leka blir trubbigare, tråkmånsar." (Birgitta Knutsdotter Olofsson, lekpedagog och forskare)

Nu ska jag läsa om lek

Igår kom senaste numret av Pedagogiska Magasinet. Temat är Lek på fullaste allvar. Medan jag läser PM kan den som vill läsa det jag redan skrivit om lek:

Ni leker ju bara! -Ja, vi leker, men det är inte så bara

Du kan skapa din egen ordning

Det är inget fel på att härma

Jag är inte dans, men jag kan leka dans (i Fotnoten)

2012-02-22

Dansa på tåspets

Tåskor. Från 4dancers.org
Låt oss först och främst slå fast: att dansa på tåspets (eller tå, som dansare säger) är onaturligt och svårt. En del dansare ser det som argument nog för att låta bli och går aldrig upp på tå under hela sin karriär. Andra vill ändå lära sej. För kvinnor och flickor som vill satsa på klassisk balett är det mer eller mindre obligatoriskt. Jag tycker att man ska dansa på tå om man vill det, men eftersom det är något fötterna inte är designade för är det extra viktigt att vara rädd om sej. Det finns egentligen fyra saker att ta hänsyn till, när du avgör om du ska börja: ålder, styrka, rörlighet och teknik.

  1. Börja inte dansa på tå för tidigt! Hur stark drömmen och viljan än är låter jag ingen av mina elever börja på tå förrän de har fyllt 13 år. Anledningen till det är att skelettet är mjukt fram till ungefär 12-årsåldern. Om skelettet är mjukt, när man börjar dansa på tå, är risken stor att benen i foten deformeras och leder till bestående skador. I värsta fall kan man få ont i fötterna resten av livet. Det finns dansare som börjar på tå vid lägre ålder, men det är inget jag rekommenderar. Om du börjar tidigare, se till att du går för en lärare med mycket stor erfarenhet och kunskap.
  2. Ta reda på om du är tillräckligt stark! Om du kan göra relevé (på halvtå) 20 gånger på ett ben OCH på det andra benet (alltså ett ben i taget) på din maxhöjd är du förmodligen tillräckligt stark för att orka dansa på tå. Om du inte kan göra det kan du träna genom att göra relevéer både på ett ben och två ben. Jobba också noggrant med alla stångövningar, eftersom de bygger upp styrkan i de rätta musklerna.
  3. Ta reda på om du är tillräckligt rörlig! Att försöka dansa på tå, när man inte har tillräckligt rörliga fötter är väldigt frustrerande. Det vet jag av egen erfarenhet. Man kommer då inte upp på den lilla plattformen, som det är meningen att man ska stå på, utan får liksom balansera på hörnet. Det är mycket svårt att hålla balansen och mer eller mindre omöjligt att utföra några andra rörelser än relevé. Sitt på golvet med benen sträckta framåt och fötterna pointade. Titta på dej själv i en spegel eller ta ett kort på dej själv i profil. Om du kan dra ett vågrätt streck från mitten (i höjdled) av knäet till lilltåleden är du tillräckligt rörlig för att komma upp hela vägen på tå. Om lilltåleden är ovanför strecket kan du stretcha vristerna, massera fötterna och stretcha hälsenorna, för att bli rörligare. Ha tålamod! Det tar tid. Om lilltåleden är nedanför strecket betyder det att du är mycket rörlig och risken är då istället att du kommer rulla över plattformen, vilket försvårar balansen och ökar riskerna för skador. Se till att träna upp styrkan i dina fötter, så du kan kontrollera dem även på tå!
  4. Du bör ha tränat en del balett innan du börjar på tå. Vissa säger 3 ggr/v i minst ett år, men jag låter även elever som har tränat mindre börja på min tåklass - om jag tror att de kommer klara det. Förutom att du måste vara tillräckligt stark och rörlig måste du också ha någorlunda kontroll på din utåtvridning och kunna de grundläggande teknikövningarna. Eftersom både balans och koordination blir svårare på tå måste du kunna kontrollera dina rörelser på helfot och halvtå först.
Fötter som inte har trivts så bra i sina skor.
Från pointeshoefitting.co.uk
Något annat som är viktigt för lyckad tåträning är bra skor. Det är omöjligt att rekommendera något särskilt märke eller någon viss modell. Alla fötter är olika och det är därför det finns så många olika skomodeller. Ta god tid på dej att prova ut ett par skor som passar dej! Gå till en välsorterad dansbutik. Även om det inte finns någon där du bor är det värt att resa någonstans där det finns (till exempel Stockholm, Göteborg eller Köpenhamn) istället för att beställa första bästa par från internet. Obekväma skor är ett gissel i vardagen och förstås ännu värre i ett sånt här extremt sammanhang!

Fotnot: På tåspets heter på franska en pointe och det är det uttryck som används internationellt.

2012-02-21

Smalhets, del 2: Tonåringar tål sanningen

När jag var som magrast började jag på ett nytt jobb, en 6-9-skola med dansprofil. Med tanke på elevernas ålder, det supermagra ideal som existerar i samhället och att jag skulle bli deras förebild kändes det viktigt att berätta för eleverna varför jag var så smal. Helt ärligt berättade jag om att jag hade varit och viss mån fortfarande var sjuk och på vilket sätt.* Eleverna såg något bekymrade ut, men i övrigt var det inga konstigheter. Under terminens gång gladde de sig tvärtom åt att jag blev friskare och starkare, även om jag förblev väldigt smal.

Som jag berättade om i del 1 fick jag mycket kommentarer om min kropp, mest positiva. Jag hade definitivt börjat tröttna och oavsett kommentarernas innehåll hade jag börjat svara: "Jag är så här smal för att jag har varit sjuk." Med växande intresse iakttog jag hur den upplysningen ledde till att i princip alla tystnade eller bytte samtalsämne. Nästan ingen frågade på vilket sätt jag hade varit sjuk och jag kände heller aldrig något behov av att förklara.

Min slutsats är att ungdomar ofta tål mycket mer ärlighet än vuxna. På samma sätt som barn ställer de frågor tills de förstår hur det hänger ihop och sedan är de nöjda. De undviker sällan jobbiga samtalsämnen och är inte rädda för att trampa någon på tårna. Det är min erfarenhet. Kanske är det därför jag trivs så bra ihop med tonåringar?

----------------------
*Det handlade inte om någon ätstörning, utan om flera fysiska åkommor i kombination. Jag vägde vid tillfället 49 kg och var svag som ett vasstrå.

2012-02-16

Smalhets, del 1: Att väga 49 kg

För några år sedan vägde jag 49 kg. Det berodde inte på att jag bantade eller hade någon slags ätstörning, utan på fysiska åkommor och dåligt näringsupptag. Hur jag än försökte kunde jag inte gå upp i vikt. Jag mådde uselt (fysiskt), men så här i efterhand kan jag konstatera att det är en ganska intressant erfarenhet att ha med sej, att ha varit mager.

Anledningarna till att jag upplevde det så negativt att vara så smal var att det gjorde mej svag. Det är svårt att vara stark när man är lätt. Man har ingenting att sätta emot någonstans. I folksamlingar knuffades jag hit och dit, som en liten vante, och förlorade balansen hela tiden. För att slippa falla fick jag ständigt söka skydd bakom min drygt 30 kg tyngre bästa vän. För en person som jag, som vill kunna stå på egna ben, kändes det varken mysigt eller romantiskt, bara som ytterligare ett bevis på sjukdom, svaghet och beroende. Näringsbristen gjorde inte precis att jag kände mej starkare. Ständigt hungrig, ständigt matt. Daglig diarré.

I kontrast mot detta stod andras reaktioner på min tunna figur. Även om någon enstaka kompis uttryckte en viss oro för att jag hade gått ner så mycket i vikt var de kommentarer jag fick i övrigt uteslutande positiva. För det första fick jag en väldans massa kommentarer. Det blev uppenbart hur mycket mer ok det anses vara att kommentera en smal kropp än en tjock eller normalviktig. Människor jag knappt kände (inklusive kollegor på skolan där jag just börjat jobba) tog sej friheten att kommentera inte bara hur jag såg ut utan också hur mycket jag åt. Det kändes direkt förnedrande. Och jag har aldrig fått så mycket komplimanger som under den perioden. Hela tiden berättade folk för mej hur snygg jag var och hur gärna de hade velat ha samma sorts kropp som jag. För mej kändes det inte som komplimanger, utan snarare som salt i såren, att omgivningen tyckte att jag var som snyggast när jag mådde som sämst. Då fick jag nästan dagliga komplimanger. Nu, däremot, när jag själv tycker att jag är ganska snygg, lagom tung och med bara lite för lite muskelmassa, är det mycket sällan någon spontant talar om för mej att jag ser bra ut.

Det tycker jag säger någonting om smalhetsen i vår kultur och därför har jag tänkt att skriva en serie inlägg om just det. Den kommer innehålla tankar kring tonåringar, ideal i samhället och inte minst dansvärlden. Utseendehetsen (och i synnerhet smalhetsen) är i mina ögon en av de starkaste förtryckarmetoderna i det västerländska patriarkatet och jag ser varje dag hur det påverkar mina starka, modiga och vackra elever till att förminska sej själva. Därför vill jag skriva om det.

2012-02-14

Vad jag ser, vad eleverna ser och vad föräldrarna ser

På facebook har det på sistone cirkulerat en del bildcollage, där man jämför samma verklighet ur olika personers ögon, som till exempel den här:
Från övre vänstra hörnet: 1) Hur mitt rum ser ut; 2) Hur jag ser det;
3) Hur min mamma ser det; 4) Hur min mamma skulle beskriva det.

Med tanke på vad jag skrev igår tycker jag de olika perspektiven kan vara värda att ha i åtanke, när ens elevers föräldrar har synpunkter på undervisningen. Några exempel:
Jag ser: träning i rytmik, motorik, uppmärksamhet och musikalitet
Barnen ser: läraren
Föräldrarna ser: lek
Jag ser: träning i kroppskännedom, motorik och musikalitet
Barnen ser: knän
Föräldrarna ser: lek
Jag ser: rörelseglädje, träning i gestaltning
Barnen ser: stora, färgglada fjärilar
Föräldrarna ser: lek
Jag ser: träning i balans, koordination, musikalitet och rumsuppfattning samt förberedelse för temps-levé
Barnen ser: vita, galopperande hästar eller magiska, flygande häxprinsessor
Föräldrarna ser: lek
Bilderna är lånade från: vevede.com, childrensnatureinstitute.org, sigrid-jois.blogspot.com, musictomyears.com och atimetodancestudio.net

2012-02-12

Ni leker ju bara! -Ja, vi leker, men det är inte så bara.

Jag fick följande fråga från Linnea (jag har kortat lite; läs hela kommentaren här):
Jag har en 4-5 år nybörjare/en termins förkunskaps grupp i barndans. Några har dansat för mig förut men de flesta är nya och många har precis fyllt fyra år och är rätt småa. /.../ Under kursens ännu bara 2 tillfällen har det som sagt fungerat jättebra förutom för en liten flicka som sprungit ut till mamma stup i kvarten. Eftersom det bara är andra gången la jag ingen stor vikt till detta nu senast utan lät henne hållas. Lät henne sitta vid sidan av tills hon kände för att vara med. Försökte uppmuntra henne att vara med stundom osv. Efter lektionen så kommer mamman in och säger "Hon tycker det är tråkigt, det är alldels för lätt. Hon vill inte sitta stilla och doppa tårna i vattnet, klappa sitt namn eller sjunga sången om mamma mu, hon vill ju dansa. Hon är van vid att dansa. På dagis dansar dom t.ex. hiphop. Och sen är hon ju van med melodifestivalen" Detta gjorde mig väldigt ställd då jag uppfattat henne som blyg, osäker, iaktagande inte alls uttråkad. Och vad menar mamman egentligen med att dansa "hiphop"? Sätta på hiphop musik och låta barnen skutta omkrign? Enligt min uppfattning kan det isånnafall göras hemma i vardagsrummet. Jag förösker variera mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar, växla intensitet så att barnen orkar dansa och koncentrera sig 45 minuter, en fredagseftermiddag efter dagis. Därför har jag svårt att lösa problemet för jag vet inte vad denna mamma är ute efter? Ska jag ändra hela mitt koncept bara för att en unge är uttråkad på mina lektioner? Ska jag försöka lära 4-5 åringar att dansa som dom gör på melodifestivalen? Sätta på en låt och låta dom skutta omkring hur dom vill i 45 minuter och kalla det för dansundervinsing? eller fortsätta med de lekfulla dansövningar jag gör i nuläget. Har aldrig tidigare stött på detta problem att eleven i fråga är uttråkad på detta sätt. Hur skulle du lösa situationen? Skulle vara otroligt tacksam för lite hjälp.
Det här är en jättesvår situation, som tyvärr uppstår för många som undervisar barngrupper. Det dyker nästan alltid upp någon förälder, som är missnöjd. Föräldrarna brukar säga att det är barnen som inte gillar undervisningen, men min erfarenhet är att det inte alltid stämmer. Dock är det alltid svårt att veta om det är barnet eller föräldern som vill att det ska vara annorlunda. Oavsett vilket är det föräldrarna som kunderna och man måste lyssna på deras synpunkter. Samtidigt har man både barnen och sin egen yrkesstolthet att ta hänsyn till. Och så klart sin arbetsgivare. Har arbetsgivaren en policy för hur barndansundervisningen ska gå till? Har ni studieplaner? Kan du i så fall hänvisa föräldern till högre ort?

Jag tycker att du har hanterat situationen, så som du tolkade den, på ett alldeles korrekt sätt. Det är alltid en svår bedömning, om ett barn behöver mer uppmuntran eller lämnas ifred mer. Jag hade till exempel en grupp 4-5-åringar, där ett barn vägrade låta sin pappa lämna rummet. Jag brukar inte låta föräldrarna vara inne i salen, men i det här fallet funkade det ändå bra, för de andra barnen verkade inte bry sej. Från början satt barnet bredvid sin pappa vid kanten av salen. Efter ett par lektioner satt hen på golvet liksom mittemellan pappan och ringen. Efter ytterligare ett par lektioner satt hen med i ringen, men dansade inte. Mot slutet av terminen dansade hen faktiskt. Jag jobbade nästan ingenting med hen, förutom att alltid erbjuda hen att vara med så mycket som hen ville. Ett annat barn hade kanske behövt mer push, men med just det här barnet funkade det bäst att låta hen ta små steg i sin egen takt.

Eftersom du tolkade situationen så som du gjorde, alltså att flickan var blyg och tvekade inför att vara med förstår jag att du blev ställd av mammans kommentar efteråt. Som sagt är det svårt att veta om det är mammans eller flickans synpunkter, som kommer fram, men egentligen är det inte så viktigt i den här situationen. Jag skulle också tycka det vore väldigt intressant att se vad "hiphop" på förskolan innebär. Självklart kan man lägga in moment av genreträning i barndans, men att ha en hel hiphoplektion med 4-åringar tycker jag låter helt orimligt. Man måste dock komma ihåg att de flesta av föräldrarna inte kan vårt yrke (precis som vi inte kan deras). När man diskuterar med föräldrarna måste man därför ha oändligt tålamod och aldrig visa sin frustration, utan förklara om och om igen vad man gör och varför. I det här fallet skulle jag nog säga till mamman att den här kursen, som hon har anmält sitt barn till, inte är en kurs i hiphop, utan i barndans. Det handlar inte om genreträning, utan om grundläggande dansträning med fokus på kroppskännedom, rumsuppfattning och musikalitet. Oavsett vilken genre man så småningom blir mest intresserad av behöver man samma förberedelse för alla och det är det man gör i barndans. Barndans handlar förstås också om att improvisera, gestalta och uttrycka sej med rörelse. Förklara att allt ni gör har ett syfte. Det är så ofta föräldrarna säger: "Ni leker ju bara!" Då brukar jag bekräfta: "Ja, vi leker," och sedan tillägga: "och i varje lek tränar vi på olika aspekter som är viktiga för dans, till exempel rumsuppfattning, kroppskännedom, osv." Man kan också bjuda in föräldrarna att delta i en lektion, där man också förklarar syftet med varje övning. När det gäller melodifestivalen skulle jag nog vara ganska hård och säga: "Att härma artisterna i melodifestivalen kan man göra hemma, men det är ingenting som vi gör här. Dels för att det vore slöseri med era pengar och dels för att det vore direkt olämpligt att lära barnen jucka och vicka på höfterna."

Du ska inte ändra på hela ditt koncept för att en förälder är missnöjd. Alla de som inte har sagt något tycker förmodligen att din undervisning är toppen! Om barnet tycker att det är så tråkigt är kanske dina lektioner eller stället där du jobbar det rätta för just det barnet. Det kan man också säga till föräldern. Du ska inte känna det som ett misslyckande. Alla elever gillar inte alla undervisningssätt. Som vuxna dansare väljer vi ju också de lärare och lektioner som vi tycker bäst om. När jag läser det du skrivit får jag intrycket att du är en kunnig och kompetent danslärare/pedagog och det är något du ska påminna dej själv om, tycker jag. Visa respekt för föräldrarna, förklara tålmodigt för dem vad ni gör och varför, men kom ihåg att det är du som har kunskapen när det gäller dansundervisning. Prata också gärna med flickan själv. Fråga henne hur hon skulle vilja att danslektionerna var (helst utan föräldrarna, om det är möjligt). Kanske kan du tillmötesgå vissa av hennes önskemål, kanske inte. Om inte ska familjen kanske försöka hitta en annan dansskola och/eller lärare eller helt enkelt nöja sej med att flickan får dansa på förskolan. Det är ju en fantastisk möjlighet som inte erbjuds på alla förskolor!

Jag hoppas du kan hitta en lösning som känns ok. Och återigen, kom ihåg att det är du som har kunskapen och att det inte är något misslyckande om inte 100% av eleverna och föräldrarna är supernöjda.

2012-02-11

Man lär sej inte alltid i rätt ordning

Jag undervisar balett.
Foto: Angelica Spång
För ett tag sen läste jag Mao's Last Dancer, där Li Cunxin berättar om sin barndom i Kina, sin balettutbildning, sin karriär som dansare och sitt liv i väst efter att han hoppat av kommunismen. En scen i boken, som jag tycker är väldigt intressant, är när Cunxin kommer hem på sitt första nyårslov. Då har han varit på balettskolan (ett internat) i ett år. Han har plågats av sina stränga och ovarsamma lärare och han har stretchats och böjts på de mest overkliga sätt. I sina lärares ögon har hans kropp förberetts för en dansarkarriär. Men har han lärt sej dansa? Nej. För den 12-årige Cunxin har allt varit meningslöst och än mer förlorar utbildningen sin mening, när två av hans kompisar ber honom lära dem några danssteg. Till att börja med försöker Cunxin få dem att utföra några av de stretchövningar, som baletteleverna utsätts för dagligen. Det misslyckas totalt. Förutom att kompisarna är på tok för oviga och odisciplinerade för att utföra övningarna vill de ju dansa, inte bara lägga upp benen på fönsterkarmen. Cunxin lär dem då de enda "danssteg" han har lärt sej under året, nämligen de grundläggande balettpositionerna.

Anekdoten ovan påminner mej om de två talade språk jag har försökt lära mej utöver svenska och engelska. I skolan läste jag franska i sju år. Jag började i sexan och höll på tills jag tog studenten. Ändå kan jag inte tala franska. Andra året på gymnasiet var jag på en skolresa till Paris, där jag och mina kompisar var överlyckliga om vi lyckades fråga efter vägen till något ställe och förstå beskrivningen som vi fick. Några tyngre konversationer än så var inte att tänka på. Tyska, däremot, lärde jag mej på ett år. Jag läste aldrig tyska i skolan, utan lärde mej det när jag pluggade dans och danspedagogik i Tyskland. Det finns några väsentliga skillnader i mina fransk- och mina tyskkunskaper. På franska kan jag inte konversera över huvud taget, men jag vet en del om hur verb, substantiv och adjektiv böjs beroende på genus, tempus och antal. Den tyska grammatiken har jag inga större kunskaper i. Böjer jag ett ord korrekt beror det snarare på tur än på skicklighet. Men jag kan kommunicera. Jag kan göra mej förstådd och jag kan förstå vad andra säger till mej - och det är väl det språk handlar om?

Franska verbformer. Från annyb.blogg.se
Ifall kopplingen mellan mina två exempel inte är solklar kommer här en förklaring. När man läser språk i skolan är risken stor att man lägger alldeles för mycket energi på att lära sej grammatiken, att uttrycka sej korrekt. Detsamma gäller balett. Där fastnar man ofta i bara öva teknik (dansens motsvarighet till grammatik, kan man säga) och att aldrig dansa. Att kunna uttrycka sej korrekt är förstås viktigt, om man vill bli tagen på allvar. I början har man dock inte så stort intresse av det. Det är viktigare att kunna kommunicera, att uttrycka sina mest grundläggande behov, att få kontakt med andra människor. Det spelar ingen roll om det handlar om talat språk eller kroppsspråk. Så småningom kan man bli mer nyanserad, men jag tror att det är först när man kan uttrycka sej lite grann som man blir sugen på att lära sej mer. Att plugga massor av grammatik eller öva en massa teknik, när man inte vet vad man ska ha det till, är meningslöst. "Det här är ju inte dans," säger Cunxins kompisar till honom, när han visar dem vad han har lärt sej. På samma sätt hade jag kunnat säga: "Det här är ju inte franska," när vi rabblade verbens böjningsformer (om jag hade varit så smart).

Jag och Johanna Chemnitz kommunicerar med rörelse.
Foto: Christian Björklund
När vi lär oss någonting utifrån behov lär vi oss det förmodligen i en alldeles rörig ordning. Vi kanske lär oss något jätteavancerat innan vi kan grunderna. Så var det i alla fall för mej med tyskan. Jag tänkte aldrig på i vilken ordning det var logiskt att lära sej språket. Jag försökte hela tiden hitta sätt att uttrycka det jag behövde säga just nu. Vokabulären och grammatiken växte under tiden i lite olika riktningar och ibland utan samband. Jag kunde inte uttrycka mej korrekt, men jag kunde säga det jag behövde säga. Därefter väcktes en lust att lära mej att låta lite smartare. På samma sätt är det med dans. Kanske behöver vi först upptäcka att vi kan uttrycka oss och kommunicera med rörelse. Sen kanske vi blir sugna på att lära oss uttrycka oss mer nyanserat.

2012-02-10

Du kan skapa din egen ordning

Jag gillar struktur. Ordning. Tydlighet. Trygghet. Att veta vad som kommer hända. Vad som kommer först och vad som kommer sen. Det är en av anledningarna till att jag gillar att undervisa till exempel klassisk balett och vissa tekniker inom andra genrer, till exempel Simonson (jazz) och Horta (nutida). Det finns en färdig form att fylla i. När jag var liten gillade jag också sådana där målarböcker med förtryckta konturer, som man skulle färglägga.

Men jag gillar också kaos. Kaos är en förutsättning för kreativitet och att vara kreativ är att skapa ordning i kaos. Hur många skapelseberättelser inleds inte med att beskriva tillståndet före skapelsen som kaos? Sen kommer en gud, en kraft eller något annat och skapar ordning. Dagen skiljs från natten, himlen från jorden, hav från land, och så vidare. Sedan skapas varelser med mer eller mindre tydlig inbördes hierarki. På något sätt är det detta vi gör varje gång vi skapar en koreografi (eller ett annat konstverk). I början finns antingen kaos eller ingenting och från detta måste vi skapa något. Vi måste skilja olika rörelser åt, placera dem i en viss ordning, dela in rummet och bestämma hur vi ska använda det, välja antal dansare. Vi har alla möjligheter och skapandet består egentligen av en lång rad val.

Något intressant är dock att vi ofta återskapar samma ordning om och om igen. Det är som om vi inte ser de möjligheter som ingen tidigare har använt. Vissa små skillnader finns förstås alltid, men i det stora är det samma struktur som återkommer igen och igen och igen. Samma dramaturgi, samma könsroller, samma teman, samma rörelser, samma förhållande till musiken, samma grupperingar...

Just nu söker jag vägar att hjälpa mina elever att se de andra möjligheterna, att öppna sina ögon för det som ingen annan sett, sina sinnen för det ingen annan har kommit på. Allt det här är ditt, vill jag säga. Du kan skapa din egen ordning. Kanske måste dagen inte alls vara skild från natten?

2012-02-09

Att stötta utan att styra (för mycket)

Koreografisk komposition är ett av de svåraste områdena att undervisa, tycker jag, särskilt om materialet som skapas ska ingå i en föreställning. Det är lättare när det handlar om att prova olika koreografiska verktyg i små studies*, som endast ska redovisas på lektionen. Då går det oftast till så att vi pratar om ett verktyg, till exempel upprepning, och när det är klart för alla vad det handlar om ger jag eleverna i uppgift att skapa en fras, där de använder sej av verktyget (upprepning) på olika sätt.

När eleverna ska arbeta fram en föreställning med min handledning är det en annan sak. Då har eleverna en idé om vad föreställningen ska handla om, vad de vill berätta och hur de vill berätta det. De har idéer om vad som är "bra" dans, som kanske inte alltid stämmer överens med mina idéer om detsamma. De har så många förebilder, som inte är jag. Att föreslå ändringar i elevernas material är därför en känslig historia. Eleverna kan tolka mina förslag som att det de har skapat är dåligt. Så är det förstås inte. Ofta blir jag tvärtom imponerad av vad de hittar på och hur de får ihop det. Ändå är det nödvändigt att ge förslag och nya tankar, för att arbetet ska utvecklas och för att eleverna ska lära sej något om koreografisk komposition. Det är lätt att fastna i att alltid göra (ungefär) samma rörelser och sekvenser.

Det här är en arbetsgång, som jag tycker brukar funka bra:
  1. Eleverna formulerar en idé. Det här steget är helt nödvändigt och går inte att hoppa över. Idén är A och O. Idén kan vara att utforska en koreografisk form, men med tonåringar handlar idén oftare om innehållet. För att hjälpa dem att formulera idén ställer jag frågor som: Vad vill ni berätta? Hur vill ni att publiken ska känna sej när de ser dansen? Här är det viktigt för mej att komma ihåg att det är vad eleverna vill berätta som är det viktiga - inte vad jag vill berätta. 
  2. Eleverna bestämmer hur de vill jobba. Ska de samarbeta? Göra varsin del? Ska de utgå från musik eller välja musik senare? Här kan också bestämmas vilken genre de vill hålla sej inom eller vilken stil det ska vara på dansen. En bra uppmaning från min sida kan vara: Fundera på vilka som kommer sitta i publiken och hur ni vill dansa för just dem. Ibland använder jag ett litet formulär, som eleverna får fylla i innan de börjar jobba praktiskt. I formuläret ska de avsluta meningarna: "Vi ska skapa ett stycke som handlar om..." "Vi ska skapa ett stycke genom att..." "Vi ska skapa ett stycke som innehåller..." och "Vi ska skapa ett stycke som kommer att leda till..."
  3. Eleverna börjar skapa koreografiskt material. Jag brukar lämna dem ifred precis när de ska sätta igång, eftersom det är väldigt svårt att börja pröva sej fram och testa olika idéer om läraren (som ska bedöma ens arbete) sitter och stirrar på en. Efter en liten stund, 10 minuter eller så, brukar jag kika in för att se om de verkar ha kommit igång eller om de ser helt uppgivna ut. Ibland sätter jag mej och tittar. Om de vill vara ifred längre lämnar jag dem igen. Ifall de vill ha hjälp att starta ("Vi kommer inte på något!") ställer jag återigen frågan: Vad vill ni berätta? Vilken situation är det ni vill skildra? Vilka personer/karaktärer ingår i situationen? Hur rör de sej? Kan ni utgå från vardagsrörelser?
  4. Jag ger muntlig och fysisk respons. När jag får se det eleverna har skapat får jag oftast idéer på hur materialet kan bearbetas för att bli ännu mer intressant. Innan jag delger eleverna mina idéer påminner jag dem om att om jag föreslår ändringar eller tillägg är det inte för att deras material är dåligt, utan för att jag har sett saker utifrån, som de kanske inte har tänkt på. Sedan berättar jag vad jag har sett och vad jag fick för idéer. Sedan försöker jag få eleverna att testa mina förslag, även om de inte tycker att de låter så bra. Jag har märkt att eleverna ofta vill köra på säkra kort hellre än att testa något som de inte är säkra på kommer bli bra. Då brukar jag säga att koreografin är deras och att de, efter att ha testat mina förslag, själva väljer vilka de vill behålla och vilka de vill förkasta. Det är viktigt att det här momentet sker under processens gång (gärna flera gånger), alltså innan eleverna tycker att de är "klara". Det är mycket svårare och känsligare att gå in och ändra i ett stycke som eleverna upplever som färdigt.
  5. Eleverna jobbar vidare. Vissa av mina förslag införlivas i koreografin, andra kastas bort. Några förslag kanske leder vidare till nya idéer och arbetet kanske tar en ny väg. Punkt 3 och 4 upprepas flera gånger.
  6. Så småningom blir det dags för föreställning. Då har vi jobbat så mycket med materialet att förhoppningsvis både eleverna och jag är nöjda med det (att eleverna är nöjda är förstås det viktigaste). I bästa fall har eleverna (och jag med) fått med sej nya infallsvinklar på koreografi.
  7. Eleverna utvärderar föreställningen OCH hela processen. Detta sker muntligt och eventuellt också skriftligt. Jag utgår från en sorts bedömningsmatris, där eleverna får kryssa i sin och andras prestation i ett diagram med kategorier hämtade från ämnesplanerna för de/n kurs/er föreställningen ingår i. Diagrammets skala är dock inte kopplad direkt till kunskapskrav eller betygssteg. När vi jämför elevernas olika diagram har vi något konkret att grunda vår diskussion på. "Hur tänkte du, när du kryssade samarbete högst upp, och hur tänkte du när du kryssade samarbete nästan längst ner?
  8. Jag ger eleverna individuell skriftlig feedback på deras arbete. Min feedback har alltid direkt koppling till ämnesplanens kunskapskrav. Eleverna ges alltid möjlighet att diskutera den feedback de fått med mej.

---------------------
*En study är ett kort dansat stycke, sällan mer än en fras, där man undersöker ett visst koreografiskt verktyg, en idé eller ett koncept. Jag vet inget svenskt ord som motsvarar study.

2012-02-07

Tillfredsställelsen i att se sina elever utvecklas

En sak som skiljer frivillig verksamhet ganska markant från skolan är att det inte finns några som helst behörighetskrav för att undervisa. I studieförbund, som det jag jobbar på, vilar verksamheten på studiecirkelns tradition, vilket innebär att träffas och tillsammans studera ett ämne eller kunskapsområde. Den som har en kunskap uppmuntras att dela med sej av den till andra. Nuförtiden ställs förstås andra krav på cirkelledare, både vad gäller ämneskunskap och pedagogisk kompetens. Många, till exempel jag, arbetar i praktiken med undervisning på i princip samma sätt som lärare i skolan. På min arbetsplats är vi två som jobbar heltid, varav den ena (jag) har jag en lärarutbildning och den andra har en artistutbildning. Därutöver är det närmare 20 cirkelledare som jobbar timmar. Av dem har de flesta 1-2 grupper i veckan, men några har upp till 6 grupper. Cirkelledarna är i olika åldrar och har olika bakgrund, men många går på gymnasiet eller har just tagit studenten och kommer från våra elevgrupper. Idag hade jag förmånen att få sitta ner och prata om jobbet med några av dem, alla i gymnasieåldern och inne på sin andra termin som cirkelledare. Bland annat pratade vi om hur fantastiskt det är att se sina elever utvecklas. Deras ögon lyste när vi pratade om det och en av dem berättade att när hon tittar på sina nybörjare: "Allt det här, som de kan, har jag lärt dem!" Den känslan, det kan jag bara hålla med, är helt fantastisk.

Meningsfullt lärande

Jag blev tipsad om den här videon av Öpedagogen. Susanne Kjällander, Fil dr i pedagogik, berättar om det "osynliga" lärande som pågår i skolan.



Det här korta klippet väcker en hel rad intressanta frågor:

  1. Varför är lärandet osynligt? Är det för att det osynliggörs (ignoreras) av lärare? I Läroplanen för grundskolan, Lgr 11, står det uttryckligen att "eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar." (s. 10) Det är ju precis det eleverna gör i Kjällanders exempel! De väljer noggrant en bild och en layout som ska matcha innehållet i presentationen, vilket visar att de har förstått precis vad det handlar om.
  2. Varför läggs så stor vikt vid det verbala språket i skolan? Uppenbarligen uppfattar inte eleverna det alltid som det mest meningsfulla sättet att berätta och redovisa kunskaper. Är det egentligen en fråga om kontroll? Det talade eller skrivna ordet är konkret och direkt. Även om det kan vara öppet för tolkning är det oftast mindre öppet än en bild, en färg, en ton eller en rörelse. Handlar det om att det är svårare för läraren att bedöma om eleverna har gjort rätt eller fel? Och hur stängda är vi, om vi tänker så? Ingår det inte i vår profession att bedöma även det som är svårbedömt?
  3. Hur kommer det sej att eleverna är mer benägna att samarbeta när de jobbar med en dator än när de jobbar med en bok? Finns det en skolkultur (representerad av boken) som främjar konkurrens och en fritidskultur (representerad av datorn) som främjar vänskap och sociala nätverk? Vad kan vi i så fall lära oss av det?
Hos någon annan väcker kanske klippet ännu fler eller helt andra frågor, men i vilket fall som helst borde Kjällanders 3 minuter räcka för att övertyga vem som helst om att det vore en bra idé att ge konst, media och icke-verbal kommunikation större plats i skolan.

2012-02-05

Småbarn och balett

Från telegraph.co.uk
Hur tidigt kan man börja med balett? undrar en bloggläsare. Svaret beror lite på vad vi menar med balett. Dansa kan alla göra, men om det ska likna genren balett bör barnet kunna gå obehindrat. Om man vill att barnet ska delta i en kurs i frivillig verksamhet bör barnet också fungera i en grupp. Barnet ska också finna danslektionerna meningsfulla. Alla de här sakerna inträffar förstås lite olika tidigt eller sent för olika barn, men generellt ser jag ingen anledning till att börja på danslektioner innan 4 års ålder. Dansundervisning kräver alltid en viss disciplin samt vilja och förmåga att ordna sej efter vissa regler och system. För att undervisningen ska fungera förväntas barnen till exempel stå på led, sitta i ring, vänta på sin tur, med mera.

Även om barnet är över 4 år måste det vara barnet som vill dansa och inte föräldrarna. Om det är föräldrarna som vill är det bättre att de går en kurs själva. Alltför många gånger har jag sett små barn, som kommer direkt från förskolan till dansen. Efter en hel dag på förskolan är de trötta och har delat de vuxnas uppmärksamhet med andra barn hela dagen. De har förhållit sej socialt till andra barn och fyllt sitt huvud med nya intryck. När de kommer till dansen har de kanske inte ens ätit mellanmål. Egentligen längtar de mest av allt efter att gå hem, dricka choklad och få ha en älskad vuxen (oftast förälder eller mor-/farförälder) alldeles för sej själv. Under danslektionen blir de ledsna, tappar fokus och ber om att få gå ut och kissa för att de inte orkar vara kvar i salen. Då vill jag säga till den vuxna, som har följt med barnet till dansen: "Gå hem och umgås med varandra istället. Ät mellanmål och lek eller läs en bok. Ta vara på tiden." Dansundervisningen blir i de fallen inte meningsfull, även om barnet älskar att dansa.

Sen finns det förstås 4-åringar för vilka danslektionen är veckans höjdpunkt. De älskar allt som har med dansen och dansskolan att göra. Danspedagogen är förmodligen den vackraste människan i världen, enligt dem, och de njuter av varenda sekund av lektionen. Då ska man naturligtvis inte hindra dem från att delta på grundval av att de är för små. Det viktiga är att som vuxen vara lyhörd för barnets önskningar.

Det jag har skrivit ovan gäller alltså generellt för dansundervisning. Oftast kallas dansen för de minsta barnen barndans, danslek eller pyttedans och det är precis som det ska vara. Det man behöver lära sej i början är samma oavsett vilken genre man senare vill rikta sej mot. Barndans fokuserar på kroppskännedom, rumsuppfattning och musikalitet, vilket alla dansare behöver. Vissa skolor väljer ändå att erbjuda genreundervisning för små barn. Skillnaden ligger ofta i vilken musik man använder och eventuellt vilken typ av rörelser och rörelsekvaliteter man lägger mest fokus på. I England finns någonting som kallas pre-ballet, men det är i praktiken barndans till klassisk musik. På mitt jobb erbjuder vi vad vi kallar grundläggande balett, hiphop och jazz för 6-8-åringar. Att vi kallar det grundläggande indikerar att det inte handlar om strikt teknikträning, utan om grundläggande dansträning med en viss riktning i musik och rörelsematerial. I våra studieplaner står uttryckligen att undervisningen sker under lekfulla former.

Generellt ser jag ingen vits med att börja med mer formell teknikträning innan 8 års ålder. Som jag har skrivit om förut finns det en tradition i dansvärlden (särskilt när det gäller klassisk dans) att man ska vara så ung som möjligt, både när man börjar dansa och när man inleder sin karriär. Jag tror dock att vi skulle kunna förebygga många förslitningar genom att vänta på att kroppen får växa färdigt i lugn och ro istället för att formas medan den ännu är mjuk. Då kanske klassiska dansare också skulle slippa gå i pension vid 44 års ålder.

Sammanfattning: Generellt tycker jag att 4 år är en ok ålder att börja dansa och ungefär 8 år kan vara en lagom ålder för att börja med mer formell teknikträning. Kom dock ihåg att det alltid måste vara barnet som vill dansa. Om barnet inte vill dansa är det bättre att vänta tills det vill. Kanske kommer det aldrig vilja. Då är det bättre att hitta på något annat.*

---------------------------
*Detta gäller dans i frivillig verksamhet. I skolan borde dans naturligtvis vara obligatoriskt.

Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod

Det finns ett ordspråk som lyder: "Det är svårt att lära gamla hundar sitta." Det stämmer förstås, bokstavligen, och utan att kunna särskilt mycket om hundar gissar jag det har i huvudsak två orsaker. För det första blir det svårare att lära sej nya saker när man blir äldre. Att koppla ihop kommandot "sitt" med den motoriska händelsen att böja bakbenen och sätta rumpan i golvet kräver betydligt fler repetitioner för en gammal hund än för en liten valp. För det andra verkar hundar bli tjurigare ju äldre de blir. Jag har iakttagit ett tydligt exempel hos en hund jag känner. När hon var liten var hon ivrig att vara till lags och sugen på att lära sej nya trick. Nu för tiden, när hon börjar bli lite till åren, är hon helt ointresserad av att utföra ens de trick hon redan kan (till exempel "sitt"). Inte ens en liten godisbit är tillräckligt motiverande, om hon inte har lust att leka.

Från thewalmartgourmet.com
Poängen med ordspråk är ju dock att de inte ska tolkas bokstavligt, utan överfört på människor och mänskliga situationer. Även för människor är det svårare att lära sej nya rörelser och rörelsemönster ju äldre vi blir. För den som vill börja dansa som vuxen krävs därför stort tålamod. Det är lätt att bli frustrerad av att försökt sej på en dansad sekvens tio gånger och fortfarande inte sätta den. Jag vet inte vad det beror på, att det tar längre tid för vuxna/äldre än för ungdomar, men jag har sett att det är så. Den som håller på att lära sej något vinner dock ingenting på att bli frustrerad. När vi blir det spänner vi oss och då blir det ännu svårare att få till rörelserna. En ond cirkel, alltså, där frustration leder till spänningar som leder till ännu mer frustration som leder till ännu mer spänningar, och så vidare. Det händer såklart även för yngre dansare som stöter på svårigheter och det är ett lika stort hinder för deras utveckling som för de äldres. För de yngre är det dock, som sagt, ofta lättare att lära om, hitta en annan väg och skola om sin kropp.

Mitt viktigaste råd till den som vill börja dansa på äldre dar är därför: Ha tålamod. Acceptera att det kommer ta tid att lära sej, att utvecklingen kanske kommer gå långsamt. Lyssna på din kropp och ta hänsyn till dina eventuella krämpor. Satsa på att lära känna din kropp ordentligt snarare än att passa in den i en dansmall. Njut av att använda kroppen, av att uttrycka dej och av musiken. Bry dej mer om hur det känns än hur det ser ut. Då kommer du bli en dansare med mycket själ och du kommer ge dej själv (och andra, om du vill) stor glädje.

2012-02-03

Hur vi lär de högpresterande eleverna att allt är deras ansvar

Häromdagen pratade jag med en bekant om tendensen vi båda har att ta ansvar för saker som egentligen inte ligger på vårt bord. Att göra det är bekymmersamt på flera sätt: För en själv, för att man blir stressad och utarbetad. För den som egentligen har ansvaret, som inte får förtroende att utföra sin uppgift. För andra, för vilka det blir otydligt vem som har ansvar för vad. Min bekant och jag pratade om att man måste lita på att andra gör det de ska och att de gör det lika bra som man själv, även om de gör det på ett annat sätt. Men varför är det så svårt? En anledning, tror jag, är hur grupperna sattes ihop till våra grupparbeten i grundskolan. Mina lärare verkade vara helt ense om att de bästa grupperna bestod av en blandning av högpresterande och lågpresterande elever. Jag minns därför många grupparbeten, där jag gjorde hela jobbet och alla förberedelser för redovisningen. Vid redovisningen var det också ofta jag som pratade mest, eftersom de andra inte var särskilt pålästa om det vi skulle redovisa. Och vad hände om inte jag gjorde allt jobbet? Arbetet blev inte klart. Redovisningen blev en katastrof. Det hade jag aldrig kunnat stå ut med. Så lärde jag mej att vill man ha nånting gjort får man göra det själv, att folk i allmänhet inte gör de uppgifter de åtagit sej eller ålagts och att det mesta blir dåligt om någon annan än jag försöker göra det. Tänk om jag istället hade fått vara i en grupp, där alla hade samma ambitionsnivå...

2012-02-02

Får MVG-barn för höga betyg?

Det fanns MVG-barn långt innan betyget MVG fanns. Jag vet inte vad de kallades av sej själva och sina klasskompisar tidigare, men högpresterande elever med medföljande höga betyg och höga krav på sej själva är inget nytt fenomen. Frågan är om de inte också i alla tider har väckt samma sympati hos sina lärare. Ett sätt för lärare att visa eleverna uppskattning är att ge dem höga betyg och jag undrar om MVG-barnen kanske ibland får höga betyg av fel anledning. En person, som gick i skolan på 1960-talet, berättade för mej om en flicka i hennes klass, som hade 5:a (det högsta betyget i det dåvarande systemet) i nästan allt. Kanske fanns det en och annan 4:a där också. I något ämne, jag minns inte vilket, hade den här eleven dock bara gjort sej förtjänt av ett lite lägre betyg. Trots det valde läraren att skriva in en 4:a i betyget, eftersom det "inte skulle se bra ut" med ett lågt betyg bland alla de höga. En 2:a eller 3:a hade helt enkelt skurit sej mot resten av betygsdokumentet. Den motiveringen har jag aldrig stött på i något sammanhang och vi får väl hoppas att det var något endast den enskilda läraren stod för, men när jag tänker tillbaka på mina egna betygssamtal är det inte alldeles solklart varför jag fick vissa av mina höga betyg.

Ett exempel är mitt MVG i hem- och konsumentkunskap från nian. 13 år senare händer det fortfarande att min mamma skrattar åt just det betyget, eftersom hon minns hur mycket kunskap jag visade upp i vårt gemensamma hem. Jag var, ärligt talat, fullständigt ointresserad av matlagning och allt annat hushållsarbete. Jag visste inte hur man diskade rent en kastrull. Men jag visste hur man fjäskade utan att gå till överdrift. Jag var ganska snabb på att läsa av sociala koder och genomskåda lärarnas svaga (och starka) punkter. Till mitt försvar får jag väl säga att jag aldrig använde den kunskapen för att vara elak mot en lärare, men jag använde den helt klart för att framställa mej själv i god dager. Min hemkunskapslärare var mycket förtjust i sina barnbarn och i små attiraljer som smycken med köksanknytning. När hon hade nya örhängen i form av små vispar var jag därför först med att kommentera dem och lyckosamt nog hade hon fått dem just av sina barnbarn. Jag menar inte att det enbart var därför jag fick MVG i hem- och konsumentkunskap, men jag tror att det påverkade. Samma år fick jag VG i fysik med den uttryckliga förklaringen: "Det är ju trevligt att ha dej som elev, Emelie. Du är ju trevlig och så, så det kommer bli ett VG där." Redan då reagerade jag på det undermåliga betygsunderlaget. Jag hade inte läst betygskriterierna, men jag visste att fysik inte hörde till mina starkaste grenar. Ett år senare fick jag MVG i Franska A på gymnasiet med motiveringen: "Du är så ambitiös och intresserad och sitter alltid längst fram." Det var visserligen sant. Jag var genuint intresserad och jag satt alltid längst fram, men jag var inte särskilt bra på franska. Jag var faktiskt kanske sämst på franska i hela gruppen och jag var tveksam till om att sitta längst fram verkligen hörde till betygskriterierna i franska.

När jag nu själv undervisar på gymnasiet blir jag medveten om hur lätt det är att se MVG-barnen som duktiga i mitt ämne. De är skärpta, de är välformulerade, de är vana att prata med vuxna och de lämnar in sina uppgifter i tid. De liknar mej. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte påverkar min bedömning av deras prestationer i dansen. Jag vill inte att det ska påverka, men det gör det. Jag kan bara hoppas att min medvetenhet om problemet gör att jag kan hantera det på ett konstruktivt sätt. Det verkar fullständigt nödvändigt att ifrågasätta varje bedömning jag gör och fundera igen och igen. Annars är det lätt hänt att vissa elever får bra betyg på grund av att det matchar deras övriga betygsdokument eller deras sätt att vara - helt enkelt att de är MVG-barn.

-----------------------------
Fotnot: Om nu någon av mina nuvarande gymnasielever läser det här och tar åt sej vill jag bara säga att ni är underbara både som personer, som elever och som dansare och ni kommer alla att få ett väl genomtänkt betyg med tydlig motivering. Ni kommer självklart också att få möjlighet att diskutera betyget med mej innan det sätts.

Istället för balettskor

Från dancewearcentre.com
En läsare undrar vad man kan ha på fötterna, om man inte har några balettskor. Jag tycker egentligen inte att det finns några bra alternativ. Balettskorna är ju specialdesignade för ändamålet och det finns inga andra skor eller strumpor som sitter lika bra eller ger samma stöd. Det finns mängder av olika märken och modeller på balettskor och att hitta sina favoriter kan ta flera år. Grunduppbyggnaden är ändå densamma. Förr hade de flesta balettskor hel sula, men idag är det vanligare med delad. Skor med delad sula följer fötterna lite bättre. I början kan det kännas lite ovant att stå på de två små rundlarna, men man vänjer sej snabbt. Skorna har tyg i flera lager och sömmar under, runt hålfoten och runt hälen, för att stödja foten lagom mycket. De flesta har resår i kors över vristen, som man syr fast själv, för att få perfekt längd och placering på dem. Skorna har dessutom en dragsko runt linningen, så man kan få perfekt passform. De flesta skotillverkarna har ett storlekssystem med en siffra, som anger längd, och en bokstav, som anger bredd på skon. Varje märke har sitt eget system, så byter man märke får man prova sej fram på nytt. När de väl har hittat sin favoritsko håller sej dock de flesta till samma märke och modell för alltid. Så betydelsefullt är det att ha en bra balettsko. Mina elever frågar mej ibland vilket märke eller vilken modell som är bäst, men det går inte att svara på, eftersom alla fötter är olika. Var och en måste helt enkelt prova sej fram till sin egen favorit.

Det händer dock att elever inte har balettskor. Det kan till exempel bero på att de har vuxit ur sina gamla och inte har hunnit få nya (bor man på en liten ort kan man inte bara gå och köpa ett par utan måste skicka efter) eller att de vill prova balett och inte känner sej säkra på om de vill fortsätta eller inte. En del har heller inte råd att köpa skor (vill man dansa balett tycker jag dock man ska försöka spara ihop till ett par; de brukar kosta runt 200:- så det är ingen jätteutgift ändå). Då rekommenderar jag dem att antingen dansa i strumpor eller barfota, beroende på vad de själva föredrar. Strumpor tycker många är för halt i grand allegro (stora hopp) medan de fastnar i piruetter. Barfota ger ofta för mycket motstånd, så man inte kan jobba genom golvet ordentligt i tenduer och andra battements, men ger förstås bra grepp i grand allegro.

Från balletstuff.com.au
Har man en skada eller förslitning, som gör att man behöver extra stöd eller dämpning kan man använda jazzsneakers istället för balettskor. Fördelarna är att de ger just stöd och dämpning samt att de har delad sula, så det går att pointa foten. Nackdelarna är att de är klumpiga och begränsar fotens rörlighet.

2012-02-01

Övningsskolor är för overkliga

Veckans förslag från utbildningsdepartementet är införande av speciella övningsskolor, där lärarstudenter ska göra största delen av sin verksamhetsförlagda utbildning (vfu). (DN, LN) Jag kan se fördelar med det. För det första skulle man kanske lösa problemet att det är så svårt att hitta vfu-platser till alla studenter. Min första vfu-period var jag på ett fritidshem. Inget fel i det, men det jag hade valt att utbilda mej till var gymnasielärare i dans. De flesta av mina kursare var i liknande situationer. De flesta av dem hade antingen dans eller musik som inriktning, men väldigt få fick möjlighet att göra sin första vfu i en verksamhet där det arbetades kontinuerligt med någon av dessa konstformer. Vfu:n ingick visserligen i allmänna utbildningsområdet, men de flesta jag läste ihop med verkade känna missnöje inför att vara i en verksamhet där våra kunskapsområden inte var en del av vardagen. När några av studenterna framförde den synpunkten fick vi förklaringen att det nästan var omöjligt att hitta vfu-platser till alla som det var nu och att det vore helt dödfött att ens försöka hitta vfu-platser där vi kunde få auskultera och/eller prova på att undervisa i vårt eget valda ämne.

När jag läste inriktning svenska var det tydligen ännu svårare att hitta vfu-platser, för åt mej fanns ingen. Studievägledaren försökte hålla modet uppe. Det kunde vara krisigt att få ihop det, sa hon, men det hade aldrig dittills hänt att någon student hade stått utan plats när vfu:n väl började. Antingen var det lögn eller så var jag den första någonsin, men på måndagen hade jag ingen skola att gå till på onsdagen, då vfu:n skulle inledas. Till slut ringde en av mina kursare till sin handledare, som hon redan haft under en tidigare vfu-period och nu skulle till igen, och frågade om jag fick komma också. Det gick bra och veckan efter fick jag faktiskt en egen plats, men det kändes såklart en aning kaotiskt. 

Under flera av mina vfu-perioder har jag saknat handledare. På dansinriktningen blandades utbildningen ihop lite med en önskan om att sprida dansen till flera skolor. Därför fick vi ibland göra vfu på skolor, som i vanliga fall inte hade dans och där det följaktligen inte fanns någon danspedagog, som kunde handleda oss. Vi var oftast bara en eller några dagar på samma skola. Anledningen till det var något oklar; antingen att vi skulle få se många skolor eller att många skolor skulle få möjlighet att möta dansen. Ibland var det tänkt att klasslärarna skulle handleda oss, men för det mesta förstod de inte ens att vi var studenter. Istället trodde de att vi var inhyrda danspedagoger från kulturskolan. Därför fick vi sällan eller aldrig någon feedback från dem.

Förmodligen skulle inget av dessa problem existera, om det fanns övningsskolor. Alla studenter skulle ha en plats och antagligen skulle man veta lite i förväg var man skulle få göra sin vfu. Lärarna som tog emot en skulle dessutom vara på det klara med att man var just student och ingenting annat. I bästa fall skulle man till och med få göra alla sina vfu-perioder i ett av de ämnen man valt att inrikta sej på i utbildningen. MEN... det finns ändå saker att invända.

För det första har de handledarna jag haft varit jättebra. De har visat goda exempel och gett mej bra feedback. Under de vfu-perioder då jag har haft handledare har jag lärt mej fantastiskt mycket (jag har förstås lärt mej en del när jag inte haft handledare också, men kanske inte på ett lika tryggt och strukturerat vis). Både genom att se mina handledare undervisa och genom de samtal vi har haft har jag fördjupat och breddat min förståelse för yrket, ämnet och lärandet. De har inte på något sätt varit dåliga förebilder, som utbildningsministern säger. Tvärtom har de varit fantastiska.

För det andra tror jag man missar en viktig poäng med vfu:n, om man inte gör den i "vanliga" skolor. "Att komma ut och vara med dåliga förebilder bara för att vara i verkligheten, det är ju ingen poäng," säger Jan Björklund till DN. Men jo, det är det faktiskt. Bortsett från att de flesta handledare inte är dåliga förebilder är det en stor poäng med att komma ut i verksamheter som inte är tillrättalagda för att underlätta för studenten. Universitetet är en väldigt skyddad miljö och det är lätt att måla upp en idealbild för sej själv av sitt framtida yrkesutövande. Vfu:n kompletterar teorin genom att vara placerad i just "verkligheten". Som Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger till DN: "Skolvardagen får inte bli en chock /.../ Möjligheten att få se olika skolors arbetssätt och miljöer måste finnas kvar." Även om jag tycker att jag fick vara på lite väl många skolor tycker jag det är mycket bättre att ha varit på många än på bara en, som lärarstudenterna vid en del andra universitet och högskolor. Att se olika skolor har varit jättenyttigt.

Så jag måste nog dissa även det här förslaget från Jan Björklund. Bygg hellre ett system, där det finns garanterade vfu-platser för alla studenter. Ett system där man kan få veta i förväg var man ska vara och där det inte bygger på handledarnas välvilja att man får en plats. Jag vet inte precis hur det skulle gå till, men det måste finnas ett sätt - eller flera.

Läs också:
Leg. Dålig Förebild på Flumpebloggen