Det är mycket som har handlat om lek på sistone, i alla fall runt omkring mej. Idag läste jag Pedagogiska Magasinets tema om lek på fullaste allvar och tänk - det hade nästan lika gärna kunnat handla om dans eller andra konstnärliga kunskapsområden. Flera av artiklarna (1, 2, 3, 4, 5, 6) handlar om varför barn leker och vad som händer när de gör det. Barnen utforskar och gestaltar, de hittar på fiktiva miljöer - ibland hela världar - de använder kroppen, de testar olika identiteter och roller, de interagerar med andra och lär sej kommunicera. Kort sagt: de gör allt det som vi brukar framhålla angående konstnärligt skapande i (och utanför) skolan. De två barn, som har fått uttala sej, svarar dessutom exakt likadant på frågan om varför de leker som de skulle gjort på frågan om varför de dansar: "Därför att det är kul!"
Betyder det i så fall att vi kan skippa allt skapande tjafs i skolan? Barnen fixar ju tydligen ändå det där själva i sin lek. Svaret är nej. Artiklarna i PM framhåller nämligen också hur viktigt det är med vuxna som stöttar leken, inte genom att försöka undervisa och lära barnen något, utan genom att observera och framför allt vara med och leka själva. De vuxna kan med sin erfarenhet och sitt utifrånperspektiv ge leken nya dimensioner och föra den vidare till nya tider och platser, dit barnen inte hittar själva. De vuxna kan och måste se lekens pedagogiska potential, men kan inte stå utanför och diktera, utan måste delta.
Hur jag ska ta fasta på det i min undervisning framöver vet jag inte än, men en sak ska jag komma ihåg: "Människor som inte kan leka blir trubbigare, tråkmånsar." (Birgitta Knutsdotter Olofsson, lekpedagog och forskare)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar