2012-03-26

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.
"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."
Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:
"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."
Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

2012-03-25

Vårfrudagen - Jungfru Maria Bebådelsedag

Idag är det Jungfru Maria Bebådelsedag. Precis som Lucia är det en bemärkelsedag som uppmärksammas alltför lite i mitt tycke. Här på bloggen vill jag fira den genom att rekommendera en av mina absoluta favoritdansfilmer Bebådelsen av Angelin Preljocaj.



2012-03-22

Vad är det egentligen man testar?

Jag misslyckades på det första standardiserade provet jag utsattes för (att peka på en lampa). Det berodde på bristande stöd från mina föräldrar (de hade inte lärt mej att peka på lampor). Trots att jag hade andra ganska avancerade skills - jag kunde till exempel ge rätt skor till rätt person - fick mina föräldrar backning. Till omprovet hjälpte min pappa mej visserligen med studierna, men även andra chansen sumpade jag. Det berodde helt enkelt på brister i min hemmiljö (vi hade inga taklampor). Min pappa hade lärt mej att peka på de lampetter vi hade på väggarna hemma. När jag fick frågan: "Var är lampan?" pekade jag därför lite diffust på väggen i vuxen huvudhöjd. Jag hade inte alls lärt mej hur en lampa såg ut, utan misstog ordet för att vara en riktning. Frågan är vad det beror på. Var jag dummare än andra barn? Var undervisningen jag fått undermålig? Eller är det helt enkelt så att bebisar generellt inte lär sej vilket objekt som faktiskt är en lampa, utan tror att "lampa" är ordet för riktningen upp? Oavsett vilket fick jag underkänt - och om forskargruppen, som föreslagit nationella prov i förskolan, hade fått bestämma borde stödinsatser ha sats in.

Av ovanstående anekdot kan vi dra följande slutsatser:

  • Det är kanske inte alltid så att man testar det som man tror att man testar. Även om vi tror att vi testar huruvida barnet kan substantivet lampa kanske vi testar om det kan riktningen upp.
  • Hur vi uppfattar verkligheten beror på vilket sammanhang vi kommer ifrån. Vissa har lampor i taket. Andra har lampor på väggen. När vi frågar barn om något är det därför inte alls säkert att vi får det svar vi förväntar oss. Då kan det hända att vi bedömer att de svarar fel, trots att de egentligen svarar alldeles rätt.
  • Alla lär sej inte allt i samma ordning. Vissa lär sej peka på lampor först, medan andra lär sej sortera skor innan de upptäcker lamporna. Tålamod är därför ibland mer effektivt än stödinsatser.

Ur ett danslärarperspektiv vill jag dessutom påpeka att är det rumsuppfattningen man vill åt är det smartare att lära barnen de sex huvudriktningarna (upp, ner, fram, bak, höger och vänster) än olika föremål, som bara kanske är placerade där de "ska".

Fotnot: Trots denna dåliga start klarade jag av grundskolan med goda betyg.

2012-03-21

Nationella prov i förskolan

Igår kom nyheten att en forskargrupp föreslår obligatoriska diagnostiska prov i förskoleklassen (skoljobb, svt). Min spontana reaktion var naturligtvis: NEJ! De får inte förstöra förskolan också! Men så tittade jag på ett inslag i svt:s Gomorron Sverige och började tänka lite.



Först och främst är hela samtalet ganska förvirrat. Forskaren, fackordföranden och rektorn pratar, i mina öron, om olika saker. Var och en har sin egen agenda och jag får intrycket av att de, likt politiker, upprepar ett inövat stycke, som de vill få fram. Efter att ha hört rektorn beskriva den strukturerade bedömningen på sin skola hade jag velat att de, istället för resurser, hade gått närmare in på vad nationella prov i förskolan innebär i praktiken. Vad är ett prov? Hur utformas det?

Det rektorn beskriver tycker inte jag låter som ett prov. Barnen vet inte om att de är testade, utan bedömningen verkar ske i den vanliga, dagliga verksamheten, där man till exempel "leker med rim och ramsor". I de helt vardagliga leksituationerna gör lärarna sin bedömning av barnens kunskaper. Det jag undrar är: Gör inte alla lärare det? Hur vet de annars vad de ska göra nästa dag? Jag bedömer mina elevers kunskaper varenda lektion. Största delen av mitt jobb är i frivillig verksamhet. Vi har inga läroplaner eller kursplaner, inga nationella kunskapskrav och har väldigt begränsade möjligheter att genomföra någon form av formella tester. Ändå vet jag vad mina elever kan. Jo, det är faktiskt möjligt - och nödvändigt. Igår, till exempel, gjorde jag bedömningen att eleverna i en grupp nu börjar få kläm på balancé, så nästa gång kan vi koncentrera oss på pas de basque. Om jag inte hade varit kapabel att göra den typen av bedömningar hade jag inte heller kunnat planera mina lektioner, så att de blev till hjälp för elevernas utveckling.

Att bedöma elevernas kunskaper och avgöra hur man kan och bör jobba vidare därifrån är en del av lärarprofessionen. Det är en del av vår kompetens. Jag tror och hoppas att de flesta lärare kan det och gör det. Att skapa standardiserade test gör bedömningen snävare, men inte nödvändigtvis mer effektiv. Dessutom fråntar det lärarna deras yrkeskunnande. Det är helt enkelt en misstroendeförklaring mot lärarkåren. Ännu en.

Läs också:
Nationella prov i dans
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla
Vad händer med processen i en standardiserad skola?
Bristande förtroende för lärarna - igen

2012-03-20

Smalhets, del 7: Att bli frisk från en ätstörning

I sin bloggserie Att bli frisk från en ätstörning formulerar Thérèse mycket av det jag själv tänker om det ätstörda samhället. Om du inte vill läsa alla seriens hittills tio delar rekommenderar jag särskilt det senaste: Vad är frisk?
"Skev kroppsuppfattning är ett symtom på både aneroxi och bulimi - men frågar du hundra kvinnor på stan så kommer en ansenlig andel av dem inte ha en riktig kroppsuppfattning."
Det som anses sjukt är egentligen normalt (i betydelsen "det vanligast förekommande" som det står i SAOL), bara lite mer extremt. Att göra tvärtom, att förhålla sej icke-värderande till mat och godis, som Thérèse numera gör, är i många fall mer provocerande och mer chockerande än att avstå helt och hållet. Det tycker jag är skrämmande.

2012-03-18

Smittsam skaparlust

Det allra mest inspirerande jag vet är att vara omgiven av kreativa människor. Vi behöver inte jobba ihop. De behöver inte ens berätta särskilt mycket om vad de skapar eller visa sina alster. Skaparlusten hänger ändå i luften, likt ett smittsamt influensavirus. Ju mer jag befinner mej i de smittade miljöerna desto starkare blir min egen lust att skapa.

Craftivism.
Från silveropulver.blogspot.com
I helgen var jag i ett hem där det såddes frön och byggdes med modellera. Det är ett hem där böcker skrivs och danser koreograferas, där festivaler planeras och sockor stickas. Det är helt enkelt ett rum, där konstnärligt skapande ses som en självklar del av vardagen. När jag kom hem idag kände jag en längtan efter att själv fortsätta på samma sätt, ständigt skapande, ständigt kreativ. Precis samma känsla upplever jag varje gång jag har vistats en längre eller kortare period bland andra människor, som skapar kontinuerligt. Det spelar ingen roll om de dansar, skulpterar, musicerar eller bakar bröd. Det är kreativiteten och lusten i sej som smittar. Därför tycker jag jättemycket om allt det som kallas gatukonst, street art, craftivism, kravallslöjd och graffiti. Genom att göra konst i det offentliga rummet kan vi kanske smitta hela världen med skaparlust? Tänk hur underbart det vore!

En extra bonus är att det går att smitta sej själv. Man kan aldrig spara på sin kreativitet i någon låda och sen tro att man bara kan plocka fram den närhelst man behagar. Nej, skaparlusten kan vara synnerligen svårstartad, men när man väl fått igång den går den utmärkt att loopa. Det gäller att bara att inte tappa farten. Nu ska jag använda mej av den extra knuffen helgen gav, för att köra ett varv till efter min lilla film. :)

2012-03-13

Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra

För ett par veckor sedan rapporterade Statens Kulturråd att satsningen Skapande skola ger fina resultat. Satsningen har pågått sedan 2008 och innebär att elever i grundskolans senare del får ta del av professionell kultur (genom till exempel föreställningar, konserter och utställningar) och skapa tillsammans med kulturarbetare (till exempel dansare, skådespelare, musiker och bildkonstnärer). Den utvärdering som gjordes nyligen visar att eleverna som deltar i kulturprojekten får nya kunskaper (dock oklart vilka), nya redskap för att förstå världen samt bättre självförtroende. Inte så dumt, eller hur?

"Barns och ungas rätt till kultur är prioriterat i regeringens kulturpolitik," säger Kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson. "Av Kulturrådets samlade bidrag går närmare en tredjedel till verksamhet för barn och unga. Att tidigt introduceras till kulturens värld berikar livet och gör att man kan bli en aktiv samhällsmedborgare." Det är sant, det han säger. 30% av Kulturrådets bidrag går till barn- och ungdomsprojekt och det är naturligtvis positivt. Det är också ganska förvånande med tanke på hur sällan den borgerliga regeringen annars talar om vikten av ett rikt kulturliv. Men så är det inte heller riktigt så bra som det låter. Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra. Imorse diskuterade integrationsminister Erik Ullenhag och vänsterpartisten Ann-Margarethe Liv hur man skulle få bukt med utflyttningen från Stockholmsförorten Rinkeby. Medan Ullenhag argumenterade för skattelättnader för företag, som etablerar sej i Rinkeby och "skapar jobb" där påpekade Liv, som själv bor i Rinkeby, att utflyttningen snarare beror på avsaknaden av kulturliv än bristen på jobb. Innan den borgerliga alliansen kom till makten och började sälja ut Rinkeby centrum fanns där, enligt Liv, ett fint bibliotek, bra skolor och ett rikt kulturliv. Ingenting av detta finns längre kvar efter utförsäljningarna och hela Rinkeby centrum håller nu på att dö ut.

Samtidigt som man ålägger Kulturrådet att satsa på barn och ungdomar avskaffar man alltså möjligheterna för samma barn, ungdomar och deras föräldrar att ta del av kulturyttringar i sitt närområde. Visst är det jättebra att få tillfälliga besök av kulturarbetare i skolan, men besöken är just tillfälliga. Jag har aldrig hört talas om någon skola (det kan dock finnas), som har använt Skapande skola-pengar till att anställa en kulturarbetare eller pedagog/lärare i något konstnärligt ämne. Biblioteket, däremot, finns där alltid, om det nu finns över huvud taget. Och det finns där för alla, inte bara för skolelever. Även om det är viktigt att introduceras tidigt har också vuxna en längtan efter kulturupplevelser och möjligheter att vara kreativa. Att skapa rum för skapande som alltid finns där - för alla - skulle därför vara den viktigaste satsningen man skulle kunna göra. Kanske skulle då också vuxna människor få nya kunskaper, nya redskap för att förstå världen och bättre självförtroende och därmed bli aktiva samhällsmedborgare.

Kulturrådets rapport finns att läsa här. Radiodebatten finns att lyssna på här.

Fotnot: Det här inlägget syftar inte till att dissa borgarna och lyfta fram vänstern, utan till att ännu en gång påpeka vikten av kultur i samhället. I debatten mellan Ullenhag och Liv, som jag delvis återger ovan, valde dock Ullenhag att helt ignorera Livs påpekanden om kulturlivet. Istället fortsatte han att tala om skattelättnader och arbetstillfällen, som verkar vara regeringens mantra.

2012-03-10

Nya könsrollsmönster bland ungdomar

I torsdags var jag på föreläsning och teater om (o)jämställdhet och homofobi i idrottsrörelsen tillsammans med 350 gymnasieelever och ett antal idrottslärare. Det var väldigt intressant. Förutom själva föreläsningen och pjäsen var det också mycket givande att iaktta ungdomarna i publiken. Alla ungdomarna som var med på evenemanget har valt en profil- eller specialidrott som komplement till sitt gymnasieprogram. Föreläsningen hölls i en idrottshall och publiken var placerad på de sluttande läktarna. Därför var det lätt att studera dem från min plats ungefär i mitten. Framför allt la jag märke till två tecken på förändringar i könsrollsmönster, som skett någon gång under de 10 år som gått sedan jag själv gick på gymnasiet.

Framför mej satt nästan enbart killar. Det som slog mej var att de ständigt pillade på varandra på samma sätt som tjejer brukade göra, när jag var i deras ålder. Det var inga boxar på axlarna eller hårdhänta brottningar. Nej, den framför lutade sej mot benen på den bakom och han i sin tur la sina händer på den framförvarandes axlar/bröst. De klappade varandra på kinden, killade varandra i nacken, pillade varandra i håret och vilade huvudena på varandras axlar. Det här handlar alltså inte om två killar, utan om hela den stora grupp, som befann sej framför mej på vår del av läktaren. Det var mycket glädjande att se att all denna vänskapliga ömhet, som var så betydelsefull för mej i tonåren, nu verkar vara tillgänglig och tillåten även för killar - och även om de håller på med idrott.

I pausen mellan föreläsningen och teatern mötte jag en av mina elever, som just hade stått och pratat med en kille från en annan klass. Hon berättade för mej: "Han ba (pressad röst): 'Det är ju massor av tjejer här - och jag har inte fixat håret!' (himlar med ögonen) Alltså, killar..."

2012-03-08

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Utseendeideal finns för såväl män som kvinnor, men det verkar vara för kvinnor det är allra viktigast att leva upp till idealen. Kanske beror det på att män/pojkar oftare får uppskattning för andra saker än att de är snygga, till exempel att de är smarta eller kompetenta på olika områden. Jag vet inte, men en nyligen publicerad studie från Sahlgrenska akademien i Göteborg visar i alla fall att unga kvinnor är missnöjda med sitt utseende i mycket större utsträckning än unga män (LN1). Studien har gjorts på 5000 elever, som går sista året på gymnasiet. I resultatet finns två fenomen som är slående: 1. Överviktiga är mycket mindre nöjda med sina kroppar än normal- och underviktiga; 2. Tjejer är mycket mindre nöjda med sina kroppar än killar.

I studien har eleverna fått gradera hur nöjda de är på en skala från noll till hundra. Genomsnittet olika grupper ser ut så här (i nöjdhetsordning):

  1. Normalviktiga killar, 78 poäng.
  2. Överviktiga killar, 74 poäng.
  3. Under- och normalviktiga tjejer (som av någon anledning buntas ihop i artikeln, men förhoppningsvis inte i studien), 70 poäng.
  4. Feta* killar, 64 poäng.
  5. Överviktiga tjejer, 57 poäng.
  6. Feta* tjejer, 43 poäng.

De underviktiga killarnas rankning av sej själva finns inte med i artikeln. Kanske ingick inga underviktiga killar i studien? Tydligt är i alla fall att det är fler smala som är nöjda med sej själva - men också att tjocka killar är nöjdare än smala tjejer. Enligt studier, som presenterades förra året grundläggs den skillnaden redan långt tidigare, i sådär 3-4-årsåldern (LN2). I den åldern börjar barn veta att de har ett kön och söka efter en identitet. Redan något år senare vet flickor om att kvinnor förväntas tänka på vikten. I 8-årsåldern börjar barn bli missnöjda med sina kroppar och flickor är mer missnöjda än pojkar.

Media beskylls ofta för sjuka ideal, men jag skulle vilja påstå att vi alla bär ett ansvar. Även om vi indoktrinerats med det magra idealet sedan vi var små kan vi som vuxna kämpa emot. Vi kanske inte är supernöjda med oss själva, men vi kan låta bli att kommentera vår egen eller andra kvinnors vikt eller utseende i övrigt. Vi kanske inte kan blunda varje gång vi ser en reklamaffisch, men vi kan i alla fall låta bli att köpa tidningar med bantningsråd. Vi kanske inte kan låta bli att tycka att små flickor är jättesöta, men vi kan välja att ge dem cred för deras kompetens eller personlighet istället. Media förmedlar sjuka ideal, men de behöver oss mer än vi behöver dem. Vi kan ge dem fingret och säga: "Ni kan stoppa upp era gå-ner-8-kg-på-4-veckor någonstans där vi inte kan se dem."

Idag är det internationella kvinnodagen. Idag, precis som alla andra dagar, hindras kvinnor att slåss för sina rättigheter och möjligheter (som fortfarande 2012 inte är jämställda med männens) på grund av att de istället går och funderar på hur de ska bli smalare, snyggare, behagligare. Det är nämligen det smalhetsen leder till. När vi ständigt måste hålla i åtanke att hålla in magen eller att motstå frestelsen att äta en chokladbit eller ägna vår tid åt att läsa bantningstips, då har vi varken tid eller kraft till att säga: "Sluta våldta oss! Ge oss lika lön för lika arbete! Ge oss samma karriärmöjligheter! Sluta tracka ner på vårt utseende och våra sexvanor! Vi är människor!"

Till sist, en hälsning från komikern, skådespelaren, regissören och producenten Roseanne Barr: "Alla kvinnor borde försöka gå upp i vikt och inte banta. Ju tjockare vi blir desto mer plats tar vi och desto fler krav kan vi ställa."

------------------------
*Som fet räknas den som har ett BMI över 30. BMI står för Body Mass Index och är ett mått på förhållandet mellan en persons vikt och längd.


Läs också mina tidigare inlägg i serien under kategorin Smalhets.

2012-03-04

Smalhets, del 5: Har det blivit värre?

Margot Fonteyn 1945.
Även om Fonteyn inte precis var någon tjockis var hon inte heller mager. På bilden kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Margot Fonteyn var en fantastisk dansare och utnämndes till prima ballerina assoluta, den högsta titeln inom balett.
Från creativelydifferentblinds.com
Nathalie Nordquist 2010.
Också Nordquist är en fantastisk dansare, men frågan är om det hade varit möjligt för henne att bli så framgångsrik, om hon hade sett ut som Fonteyn. Också här kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Nathalie Nordquist är premiärdansös på Kungliga Operan i Stockholm.
Från wikipedia.org
Dansvärlden är inte isolerad från omvärlden (även om det kan verka så ibland). Här en baddräktsmodell från ca 1945...
Från yurock.net
...som vi kan jämföra med en baddräktsmodell från 2011.
Från womengirlsfashion.com
Fotnot 1: Jag menar inte att dansare inte borde få vara smala eller att de är sämre dansare på grund av sin kroppskonstitution. Både Nathalie Nordquist och Sylvie Guillem, som jag har exemplifierat med tidigare, samt en hel rad andra magra ballerinor är helt makalösa dansare. Jag menar bara att smalhet inte borde vara en förutsättning för en dansarkarriär. Margot Fonteyn var, som sagt, en underbar dansare - precis som Mia Michaels, som jag också skrivit om tidigare. Det borde finnas dansare i alla möjliga storlekar. Det viktiga är ju inte hur man ser ut, utan hur man rör sej. Detsamma gäller baddräktsmodeller (och alla andra yrken). De borde finnas i alla möjliga storlekar!

Fotnot 2: Återigen har jag valt bilder på klassiska dansare, men resonemanget gäller även för jazz och modern/nutida dans. Baletten och dess ideal har ett stort inflytande på båda dessa genrer och faktum är att klassiskt skolade dansare ofta förekommer i moderna, nutida och jazzuppsättningar.

2012-03-02

Svårigheten i en titel

Att komma på en titel tycker jag hör till de svåraste delarna av färdigställandet av ett verk. Jag har tidigare skrivit om det hårda arbetet att pressa fram en idé, men när idéen väl finns där brukar resten gå ganska smidigt - tills det är mer eller mindre klart och jag kommer på: Just det, stycket ska heta något också. Titelproblemet är någonting som konstnärer inom alla områden dras med, men hur man ser på det verkar skifta från person till person. Utan titel eller Untitled är inte helt ovanligt i bildkonst. Det är dock sällan man ser en bok eller ett musikstycke som kallas så. En vän till mej, som är musiker, menar att om man inte kommer på något namn är det bättre att sätta dagens datum som titel. En annan bekant, skulptör och videokonstnär, menar tvärtom att "relationen mellan titeln och verket är ett konstverk i sej" och skulle aldrig kunna tänka sej att kalla en skulptur för Utan titel eller 2012-03-02.

Igår hade mina gymnasieelever föreställning. Efter att ha försökt undvika titeldiskussionen så länge som möjligt bestämde de sej för att kalla föreställningen Utan titel, när jag påpekade att det var vanligt förekommande i bildkonst. Benämningen är dock ovanlig i dans och med sin underrubrik En dansföreställning om tonårens alla bekymmer fyllde den snarare den funktion som nämnda skulptör talar om. Utan titel antyder då en känsla av att vara namnlös, rotlös, identitetslös och ett sökande efter sammanhang, tillhörighet och självständighet på samma gång. Stora delar av koreografin behandlade också olika roller och identiteter, som vi leker med och utforskar varje dag - såväl tonåringar som vuxna.

Samma dag inföll deadline för en dansfilmstävling, som jag har gjort ett bidrag till. Inte heller där kom jag på någon bra titel, utan valde att kalla min video Tid, som också var temat för tävlingen. För sent kom jag på vad den egentligen skulle heta och det grämer mej lite att titeln inte kom med till tävlingen. Kanske får jag ha en liten namngivningsceremoni efter tävlingen och ge mitt verk ett nytt namn - och samtidigt en ny identitet. Det nya namnet, det egentliga namnet, säger nämligen mer än bara Tid och relaterar till stycket på ett annat sätt, fördjupar meningen i verket utan att förklara det och ger det ännu en dimension. Precis det som min skulpterande kompis menar att en titel ska göra. Synd bara att det inte kom med i inlämningen. Betyder det att jag har lämnat in ett ofärdigt verk?

Mitt och alla andras bidrag till tävlingen går att se här. Min video har nummer 33.