För många esteter?

Först orkade jag inte kommentera Tomas Tobés (m) uttalande om att för många elever väljer programmet för estetik och att platserna borde begränsas. (SvD, LN) Det är så dumt så jag inte vet i vilken ände jag ska börja. När sedan muf gick ut och kritiserade moderpartiet för deras korkade förslag tänkte jag: Skönt. Då behöver inte jag göra det. Men muf:s kritik grundar sej enbart i idéen om total valfrihet och innebär ingen djupare analys av vad programmet för estetik och humaniora syftar till eller skapar för typ av medborgare. Nä, då är läraren Linus Widners inlägg i debatten betydligt mer nyanserat. Bland annat påpekar han att inte alla estetelever blir professionella konstutövare, men att det de lärt sej på gymnasiet kommer till nytta ändå:

"Vad de [eleverna] än har valt att arbeta med i framtiden har de en sak gemensamt: alla har gått ut i världen stärkta i vilka de är och vad de vill. De har tillskansat sig erfarenheten att möta människor av alla bakgrunder, att själva driva projekt och vända motgång till framgång."

Widner avslutar med att kommentera det faktum att personer, som lärt sej ett konstnärligt förhållningssätt, blir normbrytande och kritiskt tänkande:

"Estetiska programmet sitter inte fint. Vi lär våra elever att se på saker ur alla vinklar. Är det därför vi ska marginaliseras?"

Detta talade också koreografen Efva Lilja om i sitt föredrag Förstår du vad jag inte säger? på lärardagarna, där hon också själv bröt mot normerna för hur ett föredrag ska gå till. Föredraget finns på Lärarkanalens hemsida.

Varför dansa balett som vuxen?

Från brittanypollack.blogspot.com

1. Det är roligt.
2. Fysisk träning stärker både skelett och muskler.
3. I baletten jobbar man metodiskt igenom hela kroppen med kontroll och noggrannhet. Läraren tittar också hela tiden och korrigerar eventuella misstag. Risken för skador på grund av felaktig teknik eller dålig hantering av kroppen är alltså betydligt mindre än på ett gympass eller liknande gruppträning.
4. Stort fokus ligger på det som i danssammanhang kallas placering, vilket är detsamma som icke-dansare kallar hållning. Baletträning ger alltså en fin och hälsosam hållning.
5. Man tränar inte bara de stora muskelgrupperna, som man ofta gör på gym eller gympa. I balett måste man hitta och lära sej kontrollera de små, stabiliserande musklerna runt knän och fotleder, djupt liggande rotationsmuskler och alla de nyanser som gör armar och fötter uttrycksfulla.
6. Som barn undersöker och utforskar vi kroppens möjligheter hela tiden i leken. Att börja dansa som vuxen innebär en ny chans att lära känna kroppen, ta kontroll över den, njuta av den och upptäcka hur man kan använda den.
7. Man får fysisk, musikalisk och konstnärlig träning på samma gång.
8. Balettens rörelsespråk är vackert och harmoniskt med långa, mjuka linjer. När man dansar balett får göra vackra rörelser och därigenom uppleva sej själv som vacker.
9. Man får chans att leva ut alla sina gamla prins/ess/drömmar.
10. Musiken är dramatisk och inspirerande.
11. Om man tycker att miljön på gymmet är lite för bufflig, frustande och slamrig och att den på yogacentret är lite för eterisk, blundande och fylld av rökelse är danssalen en perfekt träningslokal, liksom mitt emellan. Där finns både lugn disciplin och energifull glädje.

Betydelsen av ståbenet

Något jag ofta påpekar för mina elever är att de måste tänka på ståbenet.* Det är så lätt att glömma bort, särskilt för nybörjare men även för avancerade elever. När arbetsbenet har ett komplicerat mönster hamnar lätt hela fokus på det. Även om arbetsbenet har ett enklare mönster fokuserar eleverna ofta på det benet, att utföra rörelserna korrekt, vrida ut benet, jobba genom foten, och så vidare. Inget fel i att tänka på det! Det är viktiga saker. MEN – ännu viktigare är ståbenet. Om inte ståbenet är stabilt kommer dansaren tappa balansen eller behöva använda arbetsbenet eller armarna för att balansera. Om dansaren inte orkar hålla utåtvridningen på ståbenet kommer hela bäckenet vridas mot benet och ta med sej arbetsbenet samt eventuellt överkroppen. Då spelar det ingen roll hur bra man vrider ut arbetsbenet. Det kommer se inåtvridet och snett ut ändå. Om dansaren sjunker ner över ståbenet och inte orkar lyfta upp sej själv får arbetsbenet inte plats, när det stänger från till exempel tendu eller rond de jambe. Då måste arbetsbenet böjas varje gång det stängs i eller passerar 1:a position. Sist, men inte minst, om ståbenet inte är starkt och stabilt kommer dansaren inte kunna lyfta upp arbetsbenet i luften, åtminstone inte på någon avsevärd höjd.

När jag under de senaste veckorna har jobbat med en elev, som för några månader sedan skadade ena benet har detta blivit väldigt tydligt. Vi har jobbat med en ganska simpel stångskola, som är på en betydligt lägre nivå än eleven är van vid. Hens prestation är dock helt olika på de två sidorna. På höger sida, när det skadade benet är arbetsben och det friska benet alltså är ståben, har hen fin balans och kan låta arbetsbenet jobba utan ansträngning fram och till sidan. Utan svårighet lyfter hen benet till 120°. På andra sidan däremot, där det skadade benet är ståben, orkar hen bara lyfta arbetsbenet till ca 60°. Och inte bara det – även i de mindre övningarna är skillnaden enorm. När det skadade benet är ståben sjunker överkroppen ihop, armarna tappar sin placering, bäckenet vinklas, arbetsbenet förlorar sin tydlighet och balansen blir osäker. Jag har vetat det länge, men jag har aldrig sett det så tydligt illustrerat tidigare – och för eleven har det blivit en riktig aha-upplevelse. Väldigt, väldigt intressant.

*Det benet som man står på medan det andra benet utför en rörelse. Det benet som rör sej kallas ”arbetsbenet”.

Så känner du igen en inflammation

Inflammationer visar sej på flera sätt. Det de egentligen är till för är att förhindra infektioner i öppna sår. Immunförsvaret rusar dit och börjar slåss mot smuts och annat, som kommer in utifrån. Problemet är att när en skada uppstår inuti kroppen rusar immunförsvaret dit och skapar en inflammation på samma sätt, trots att det egentligen inte behövs. Risken för infektion är nämligen obefintlig, när det inte finns någon öppning ut ur kroppen vid skadan. När inflammationer uppstår inuti kroppen är det också svårt att se de vanligaste tecknen, nämligen rodnad och svullnad. Här följer några andra kännetecken:

• Minskad rörlighet.
• Pirr, ungefär som om någon kittlade dej inne i musklerna.
• Klickande leder.
• Minskad styrka.

Även om du upplever något av detta är det dock inte säkert att det är en inflammation, så innan du sätter igång med en massa inflammationshämmande läkemedel bör du konsultera en läkare eller sjukgymnast.

Läs också:

NSAID efter muskelskada - är det alltid dåligt? där Jacob Gudiol nyanserar bilden av inflammationer och antiinflammatoriska läkemedel

Överträning, del 7: Inflammation

Lyxigt att jobba med en elev i taget

Jag har en elev, som skadade sej ganska allvarligt i slutet av vårterminen. Hen har fått läkarhjälp och rehabträning och har återhämtat sej förvånansvärt snabbt under sommaren. De sista veckorna nu innan terminen börjar träffar jag henom några gånger i veckan, för att hjälpa henom bygga upp danstekniken igen. Rehabträningen har gjort stor nytta, men den har inte dansfokus. Den här eleven är vanligtvis på en avancerad nivå, men nu jobbar vi mycket grundläggande och går sakta framåt. Det är bitvis frustrerande för eleven, men ofta också glädjande, när hen upptäcker att hen klarar mer än hen trodde.

För mej är inte frustrerande. Tvärtom! Det är en fantastisk lyx att få jobba med en elev ensam. Jag har möjlighet att verkligen iaktta henom och lägga märke till små, små detaljer, som behöver korrigeras. Eleven får också chans att ställa frågor, som gäller just henom och undervisningen anpassas helt efter hens behov. Framstegen vi gör är enorma, vilket är tillfredsställande både för eleven och för mej. Det får mej att önska att det var möjligt att jobba mer så även under terminerna.

Ortorexi

Idag talades det om ortorexi på P1 morgon (lyssna här). Ortorexi är (ännu) ingen psykiatrisk diagnos, men syndromet definierades i slutet av 1990-talet och handlar om fixering vid en "hälsosam" livsstil. Problemet är förstås att fixering sällan är särskilt hälsosamt. Personer med ortorexi hakar ofta på olika kosttrender och dieter, för att sedan byta till en annan och så ytterligare en. Syftet är inte nödvändigtvis att gå ner i vikt, utan är oftast kopplat till träning. Ortorektiker tränar ofta maniskt och får ångest när de missar ett träningspass eller har ätit något onyttigt. På vissa punkter liknar ortorexi anorexi och andra ätstörningar, men är som sagt inte fixerat vid vikt eller att bli smal.

Jag undrar hur vanligt ortorexi är bland dansare. Förmodligen ganska vanligt. Många dansare är helt fixerade vid sin träning, har sociala svårigheter eftersom de inte "kan" äta vanlig mat eller måste träna hela tiden, får fysiska besvär som led- och muskelvärk på grund av överträning, och så vidare. De uppfyller alltså många av eller alla kriterierna för ortorexi. I P1 morgon intervjuas dansaren Lisa Jisei, som tidigare har haft stora besvär med hetsträning. Det hon berättar, skulle jag vilja påstå, är inget unikt i dansvärlden. Tyvärr.

Förresten snubblade jag, kort efter att jag hört programmet, över boken Grundläggande näringslära för dansare av Gita Sandberg - en bok som jag hittills på något sätt lyckats missa. Större kunskap tror jag kan förebygga många av de problem som finns i dansvärlden, så jag ser mycket fram emot att läsa boken!

Läs också:
Besatt av träning i SvD
Besatt av sin kropp i Mitt i Söderort Farsta

Formen berättar allt

I förrgår såg jag äntligen filmen The Artist. Det är en fantastiskt vacker film, genomtänkt och välgjord. Allra mest fascinerande är att formen så tydligt framträder som det viktigaste i filmen. Storyn har vi sett förut. Stumfilmsskådis på 1930-talet vägrar ta till sej den nya tekniken och spela in talfilm. Han träffar en ung, utåtriktad statist, som anammar talfilmen direkt och växer till en stor stjärna medan hans eget liv raseras mer och mer. Ändå kan de inte glömma varandra, utan söker ständigt vägar att förenas. Väldigt mycket påminner om Singing in the Rain och en hel rad andra filmer. Och ändå är The Artist så speciell. Varför? Jo, för att den är annorlunda berättad. Först och främst är det en stumfilm. Den är svartvit och innehåller varken tal eller ljudeffekter. Istället ackompanjeras alla scener, på sant stumfilmsmanér, av dramatisk filmmusik varvad med storbandsjazz. Vilket sätt att berätta om en stumfilmsaktör skulle vara mer passande? När ett ljud väl dyker upp är det så effektfullt att jag blir alldeles hänförd. Så starkt ett enkelt vardagsljud kan upplevas!

Som alla riktiga stumfilmer innehåller också The Artist textplattor, men bara när det verkligen behövs. En hel del av läpprörelserna får vi tolka själva - och det är ju enkelt, eftersom kroppsspråket ändå säger det mesta. Bara viktiga nyckelrepliker och mer komplicerade konversationer textas, vilket gör att filmens flöde slipper avbrytas i onödan. Samtidigt är det på något sätt ironiskt, när en del av konflikten i filmen är kritiken mot de överdrivna gesterna i stumfilm.

En annan viktig del av formen är hur olika scener och till synes olika konflikter länkas samman och hänger ihop. När skådespelarens fru i frustration utbrister: "Varför vägrar du prata!?" kan det handla om både deras relation och hans jobb. Och när han låter sin enda egenproducerade film, där han förutom att producera också regisserar och spelar huvudkaraktären, sluta med att han sjunker ner i kvicksand och försvinner är symboliken nästan överdrivet tydlig (men eftersom det är stumfilm funkar det).

Så vad finns det då för hopp för en avdankad stumfilmsskådis när ljudfilmen har slagit igenom totalt? Jo, så klart nästa stora fluga i Hollywood under 1930-talet - dansfilm!

Det vackra i att jobba med ungdomar

Ett av mina favoritprogram på radio är Tankar för dagen. Idag berättar författaren Katarina Kieri om sina författarsamtal i grundskolans senare år, varför motståndet hos eleverna är så stort och hur bra det ändå brukar bli till slut. Det är mycket, mycket fint. Lyssna här!

Hur man tilltalar sina lärare i Sverige, England och Tyskland

Jag har pluggat i tre europeiska länder: Sverige, England och Tyskland. Relationen mellan lärare och studenter var synnerligen olika i de tre länderna. I Sverige känns det som om lärare (oavsett vilken akademisk titel de har) och studenter är relativt jämlika. Man tilltalar varandra som vuxna människor. Studenterna duar naturligtvis lärarna, eftersom vi alla duar varandra i Sverige, och man kan skämta och ha trevligt tillsammans både i och utanför klassrummet.

I England var det annorlunda. Visserligen kan elever och studenter på motsvarande gymnasie- och högskolenivå tilltala sina lärare med förnamn (till skillnad från i grundskolan, där man kallar sina lärare miss Bardon eller mr Smith), men man pratar inte hur som helst om vad som helst. Det ansågs helt ok, åtminstone på den skola jag gick på, att en lärare skällde ut en student medan studenter, som kom med invändningar eller synpunkter, bemöttes med ett kyligt: "Passar det inte är det bara att du slutar." En gång behövde jag prata med rektor på skolan, så jag knackade på hans dörr, som man gör i Sverige. Han svarade ja, så jag öppnade dörren och gick in, varpå rektorn fick ett vredesutbrott över mitt oförskämda beteende. Tydligen var man tvungen att boka tid hos hans sekreterare, för att få tala med honom, om man var student. Den tanken hade inte ens slagit mej.

Tyskland var faktiskt ännu mer annorlunda mot Sverige än England var. I Tyskland är det brukligt att vuxna människor niar varandra, men den regeln har många undantag, vilket komplicerar umgänget för en utlänning som jag. Unga människor niar sällan varandra. Det händer visserligen i butiker och på restauranger, men kurskamrater tilltalar varandra med du. Det var den lättaste biten att lära sej. Sedan blev det svårare. Det normala skulle vara att både lärare och studenter niade varandra, men kulturarbetare brukar dua varandra, så pluggar man dans är det inte så lätt att veta. Det enklaste var de lärare som sa ni till studenterna. Då var det ingen tvekan om att vi skulle kalla dem för ni också. Andra lärare duade studenterna, men förväntade sej att bli niade tillbaka, medan den tredje gruppen lärare duade studenterna och likaså ville bli duade av oss. Jag lyckades aldrig riktigt lista ut vilka man fick dua, så jag körde med ni rakt igenom. Hierarkierna mellan arbetskamrater är också väldigt starka i Tyskland, så vissa lärare (professorer) förtjänade mer respekt än andra (docenter). Alltihop var mycket förvirrande.

Sen har jag pluggat en kort period i USA också. Där kändes relationen lärare-student väldigt lik den i Sverige, så där var det enkelt.

Improvisationsundervisning

Att undervisa i improvisation är en av de roligaste och mest spännande delarna av mitt jobb. Dock kan det vara ganska klurigt att komma på bra improövningar och att planera en hel lektion, så den blir givande för eleverna. Så här brukar jag tänka:

1. Uppvärmning. En simpel improvisationsövning, som inte måste hänga ihop med kommande övningar, men som kan göra det. En bra uppvärmning bör fokusera på rummet och kroppen och inte vara för komplicerad. Till exempel kan man gå huller om buller i rummet eller låta olika kroppsdelar leda.

2. Uppgift. En improvisationsövning innebär alltid att eleverna får en uppgift att lösa. Uppgiften bör vara väl avgränsad (ju mindre erfarna elever desto stramare ramar) och gå snabbt och lätt att förklara. Att snärja in sej i långa förklaringar är en fälla, som det är lätt att hamna i, särskilt om eleverna börjar ställa frågor. Jag försöker svara på så få frågor som möjligt. Oftast handlar frågorna om vad man får och inte får göra under improvisationen. Då säger jag: "Det här, som jag har sagt, är reglerna. Allt annat är tillåtet."

Så hur hittar man på själva uppgiften? Det viktigaste är att bestämma syfte och mål med övningen. Vad vill jag att de ska lära sej och varför? Vad är det långsiktiga målet och vad är det kortsiktiga? Syfte och mål är A och O, när man hittar på övningar. Sedan måste man tänka på vilken grupp man har. Hur gamla är de? Hur vana är de att improvisera? Vilken teknisk nivå de är på är sällan intressant. Det är improvisationsvanan som avgör nivån i det här fallet. Ju lägre nivå eleverna är på desto stramare måste ramarna vara. Jag tänker alltså i följande ordning:

1. Syfte
2. Nivå
3. Ålder
4. Mål
5. Vad är den maximala begränsningen jag kan göra?
6. Vad är den minimala begränsningen jag kan göra?

3. Fler uppgifter på samma tema. Det kan vara utbyggnader av den första uppgiften eller nya med samma syfte. Man bör börja med den enklaste (=mest begränsade) uppgiften och successivt gå mot mer avancerade (=mindre avgränsade).

4. Reflektion. Jag brukar samla eleverna på slutet och prata om vad vi har gjort. Det gör jag, eftersom improvisation ofta upplevs som flummigt. Vi pratar inte så mycket om hur det kändes, utan mer om vilka improvisationstekniker vi har jobbat med. Syftet är att konkretisera och sätta ord på det vi gör i improvisation. Vi kan också prata om vad vi har för nytta av de övningar vi har gjort.

Läs också:

Det är inget fel på att härma

Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?