Nästan vem som helst kan bli lärare

Jag har lånat rubriken från en artikel i DN i förrgår. SvD har klämt i med Bottenresultat räckte för lärarlinje vilket kan tyckas mindre hoppfullt, men ändå har ett större nyhetsvärde. Det hela handlar om en granskning, som DN gjort och som visar att 123 personer kom in på lärarprogrammet med poängen 0,1 på högskoleprovet. Snittresultatet på HP för de antagna vid lärarprogrammet i höstas var 0,5. Det högsta resultatet man kan få är 2,0. Hur många av de antagna hade det? Det framgår inte av artikeln. Det är ganska mycket som inte framgår, faktiskt, till exempel hur bra indikator ens HP-resultat är på ens lämplighet för läraryrket. Eller hur många som totalt antogs till lärarprogrammet i höstas. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift på det heller, men när jag läste svenska var vi ungefär 123 studenter på en inriktning vid ett lärosäte. Nog för att svenska är en populär inriktning, men 123 studenter är en ganska liten del av hur många som faktiskt läser lärarprogrammet i hela Sverige. Genom att utelämna den uppgiften får DN antalet studenter med lägsta möjliga resultat på HP att framstå som väldigt stort. Det är helt enkelt en fortsättning på den svartmålning av skolan, lärarutbildningen, lärare och lärarstudenter, som nu pågått i ganska många år i media och i rikspolitiken. Artikeln framstår som ytterligare en larmrapport, som "avslöjar" hur illa det är ställt i den svenska skolan och hur dåliga svenska lärare är. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är vi inte.

Om syftet inte är att svartmåla skolan och lärarkåren vet jag inte varför man skriver en sådan här artikel överhuvudtaget. Jag ser aldrig några artiklar om andra studentgruppers resultat på högskoleprovet. Sjuksköterskestudenter, till exempel, vad har de för HP-resultat? Ingenjörer? Skådespelare? Präster? Varför skriver man inte om det? Antagligen för att de flesta antar att ingenjörsstudenter har höga resultat på HP och att det är helt irrelevant för de andra gruppernas framtida yrkesutövande. Lärare, sägs det i DN:s artikel, bör vara samhällsengagerade och allmänbildade. Jag kan hålla med om att det är positiva egenskaper hos en lärare, men är det vad som mäts på högskoleprovet? Knappast. Det som testas där är den språklig-verbala intelligensen, den matematiska dito samt hur van man är att sitta ner och skriva prov under flera timmar. Det har ingenting med vare sej samhällsengagemang eller hur bra lärare man kan bli att göra.

DN:s rubrikval är också ganska fascinerande, tycker jag. "Nästan vem som helst kan bli lärare." Jaha. Är det bra eller dåligt? I mina öron låter det väldigt positivt. Det måste väl ändå ses som en bra sak om det finns en mångfald inom lärarkåren? Olika lärare kan nå olika elever. Olika lärare kan förstå olika elever. Olika elever kan få förtroende för olika lärare. Om alla lärare kommer från någon slags akademisk medelklass händer ingenting spännande alls i skolan.

Till sist måste jag återkomma till något jag upprepat i oändlighet redan: DN:s artikel handlar inte om alla lärarstudenter. Ok, vi får veta att 123 stycken hade lägsta möjliga resultat på HP och att snittresultatet också ligger förhållandevis lågt, men vi får inte veta hur många som hade bättre resultat. Jag brukar inte prata så ofta om mina poäng och betyg, för jag tycker det är ganska ointressant, men mitt resultat på HP den enda gången jag skrev det var 1,4 - och det var inte så att jag var helt ensam på lärarutbildningen om ett resultat i den övre halvan av poängskalan.

Förresten finns det ett tredje sätt att bli antagen till lärarutbildningen, inte bara två som DN påstår, nämligen "särskild antagning". Detta tillämpas till exempel på programmets konstnärliga inriktningar, som dans och musik, där man måste komplettera sina betyg och HP-poäng med ett färdighetsprov. Ett betydligt mer rättvisande verktyg än högskoleprovet, ifall ni frågar mej.

Läs också:

Det är inte antalet som räknas

Lärare, pedagoger, handledare och instruktörer

Häromdagen publicerade jag några funderingar kring vem som får kalla sej danslärare egentligen. För den som inte är 100% insatt i ämnet är det förmodligen inte så lätt att avgöra skillnaden mellan de olika kategorierna av dansundervisare. "Undervisare" är nog inget riktigt ord, men det är ett begrepp jag valt att använda på den här bloggen som samlingsterm för alla som undervisar. Här följer i alla fall en liten redogörelse för skillnader och likheter mellan olika titlar. Notera att ingen av dessa yrkestitlar är skyddade och därför i praktiken kan användas av vem som helst. Man kan bara hoppas på att folk benämner sej korrekt.

Legitimerad lärare i dans

Det här är personer som genomgått lärarutbildning och fått ut lärarexamen med dans som inriktning. De har sedan arbetat minst ett år med dansundervisning i den skolform/åldersgrupp de är utbildade för, varefter de ansökt om lärarlegitimation och fått ansökan beviljad av skolverket. Man kan säga att de alltså är godkända lärare två gånger, en gång i sin examen och en gång i sin legitimation. Legitimationen visar också att läraren har adekvat erfarenhet av yrket efter examen. Förhoppningsvis borgar det för hög kvalitet i undervisning och bedömning. Legitimationen kan gälla förskolan, grundskolans år 1-3, 4-6, 7-9 eller gymnasiet. En legitimerad lärare är behörig att ansvara för undervisning och betygsättning i det allmänna skolväsendet. Sedan 2011 finns enbart möjlighet att utbilda sig till lärare i dans för gymnasiet. I Sverige finns två lärosäten, Luleå Tekniska Universitet och Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, som har rätt att utfärda lärarexamen i dans.

Lärare i dans

Den här kategorin har lärarexamen med inriktning dans mot förskolan, grundskolan eller gymnasiet, men har antingen inte ansökt om lärarlegitimation eller fått avslag på ansökan. Den som inte har undervisat motsvarande minst ett års heltid i den skolform hen är utbildad för är inte kvalificerad för legitimation. Läraren kan ändå ha stor erfarenhet av undervisning i en annan skolform eller frivillig verksamhet. Att hen saknar legitimation kan också bero på att hen är helt nyutbildad och ännu inte har hunnit kvalificera sej för legitimationen. En olegitimerad lärare får undervisa i det allmänna skolväsendet, men är inte behörig att ansvara för undervisning och/eller betygsättning.

Danspedagog

Termerna lärare och pedagog blandas ofta ihop eller ses som synonyma. I danssammanhang är det dock felaktigt, eftersom lärare inriktning dans och danspedagog är två olika examina. Danspedagog är en konstnärlig examen (alltså inte en lärarexamen), som till exempel gör det möjligt att söka forskarutbildningar och doktorandtjänster inom konstnärliga fakulteter. Om inte saker har förändrats mycket på sistone innehåller danspedagogutbildningen mer konstnärlig färdighetsträning och mindre didaktisk träning/teori än lärarutbildningen. I dagsläget kan danspedagoger inte bli beviljade lärarexamen. Ändå är det många danspedagoger som undervisar i det allmänna skolväsendet, vilket beror på att lärarutbildningens dansinriktning startade så sent som 2003. Innan dess var pedagogutbildningen den enda dansutbildningen med inriktning på undervisning. I Sverige finns ett lärosäte, Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, som erbjuder danspedagogutbildning.

Danshandledare

Det här är en term, som inte används särskilt mycket. Det finns dock en folkhögskoleutbildning, som har just den titeln. Det är en ettårig utbildning i dans med inslag av metodik och pedagogik.

Cirkelledare

Detta är den korrekta titeln på personer som undervisar på studieförbund. Kurserna på studieförbund kallas studiecirklar och de som leder cirklarna är cirkelledare. Det finns inga behörighetskrav, för att undervisa på studieförbund. En cirkelledare kan i praktiken vara allt från legitimerad lärare till gymnasieelev, som jobbar extra. På vissa orter och vissa studieförbund erbjuds cirkelledarna mycket utbildning inom studieförbundet, på andra ställen inget alls.

Dansinstruktör

Ordet instruktör förknippas ofta med gruppträning på gym. Kanske är det därför många, som undervisar dans, drar sej för att kalla sej instruktörer. Ordet antyder att det inte riktigt är undervisning man sysslar med, utan att man enbart ger instruktioner. Detta stämmer förvisso i många fall med verkligheten. Jag tycker personligen att instruktör är ett begrepp, som kunde användas mer. En instruktör på ett gym har oftast (kanske alltid) en instruktörsutbildning med certifikat utfärdat av den gymkedja där hen jobbar eller en annan privat aktör.

Eftersom det egentligen är öppet för vem som helst att kalla sej vad som helst av ovanstående (utom legitimerad lärare) rekommenderar jag att man, om man tycker att det spelar roll, kollar med sin undervisare vad hen har för utbildning och erfarenhet. I frivillig verksamhet är dock det viktigaste att man trivs med sin undervisare och tycker att det känns givande och meningsfullt att gå på dansen. Din undervisare behöver inte vara dålig för att hen inte har något examensbevis. Det är viktigt att komma ihåg.

Vem får kalla sej danslärare?

Den frågan ställer en av mina kollegor på facebook idag. Hon jämför med att kalla sej massageterapeut efter att ha gått en massagekurs och påpekar att det är dags att börja reda ut begreppen. Jag håller helt med. Det är hög tid för utredning.

Förra året publicerade Thérèse ett inlägg på Tankestormar om samma problematik i terapisammanhang: Vem är vem i den terapeutiska djungeln? Där beskriver hon vad som skiljer en legitimerad psykolog från en legitimerad psykoterapeut, en psykiater och en terapeut (utan legitimation). Psykolog, psykoterapeut och psykiater är skyddade yrkestitlar medan terapeut är något i princip vem som helst kan kalla sej.

Lärare är ingen skyddad yrkestitel. I praktiken kan alltså vem som helst kalla sej det - och det är också vad som händer, inte minst i dansvärlden. En person som kallar sej danslärare kan vara:

• Legitimerad lärare, behörig att ansvara för undervisning och betygssättning i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Lärare utan legitimation men med lärarexamen, behörig att undervisa (men inte ansvara för undervisningen eller sätta betyg) i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Danspedagog med danspedagogexamen, obehörig att undervisa i allmänna skolväsendet, men med betydande pedagogisk utbildning.
• Utbildad dansare, men utan pedagogisk utbildning, med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Utbildad danshandledare (folkhögskoleutbildning) med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Helt outbildad med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Anställd på heltid, deltid eller timmar i det allmänna skolväsendet, kulturskolan, studieförbund eller privat dansskola.
• Egenföretagare.

Jag har till och med sett tonåringar, som undervisar 1-2 klasser i veckan i studiecirkelform, kalla sej danslärare.

Det här är ett problem ur kvalitetssynpunkt. När man inte gör någon språklig skillnad på olika undervisande kategorier, vare sej det gäller utbildning eller var man undervisar (obligatorisk eller frivillig verksamhet). Eleverna kan omöjligt avgöra skillnaden och min erfarenhet är att till och med arbetsgivarna är förvirrade. För oss som har utbildning krävs det alltid en förklaring av vad vår utbildning och examen innehåller, för att vi ska kunna hävda oss i jämförelse med dem som saknar utbildning.

Lärarlegitimationen ska ju kanske på något sätt råda bot på detta, men fungerar det verkligen? Om regeringen verkligen menar allvar med sin intention att "höja lärarnas status" borde de göra lärare till en skyddad yrkestitel. Ett problem kvarstår dock: Vad händer med oss, som har utbildning men inte är kvalificerade för legitimation? Får jag kalla mej danslärare?

Personer som undervisar utan pedagog-/lärarutbildning skulle kunna kallas dansinstruktörer eller dansledare. Personer med danshandledarutbildning är såklart danshandledare.

Kaosreformen

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. Det första jag fick se, när jag öppnade tidningen (eftersom jag alltid bläddrar bakifrån) var följande insändare:

Vi är två lärare som läste på Malmö högskola under 90-talet. Vi läste exakt samma kurser och tog examen tillsammans. I höstas fick vi våra legitimationer. Till vår förvåning upptäckte vi att vi inte är behöriga i samma ämnen. Det känns ganska oseriöst. Hur kan två lärare som gått precis samma utbildning få olika behörigheter? En av oss får ha bild och musik i årskurs 1-3. Den andra inte. Är detta rimligt och vem har rätt behörighet? Hur ska vi veta när inte Skolverket vet?

Visserligen är det inte enbart utbildning/examen som räknas, utan också var man jobbat och vilka ämnen man undervisat efter examen spelar in, men ändå. Precis som insändarskribenterna påpekar är det oseriöst. Hela den här reformen är kaos. Hur kan Skolverket underkänna oss*, när våra lärosäten har godkänt oss?

*Oss som fått avslag på hela eller delar av ansökan, som till exempel den ena av insändarskribenterna.

Att vara sej själv - om autentisk rörelse

Autentisk rörelse. Om det finns autentisk rörelse måste det ju finnas fejkad rörelse. Hur skiljer man det ena från det andra? Autentisk rörelse ska komma inifrån, men om man lärt sej rörelser under hela sitt liv, hur undgår man då de rörelser man lärt sej? Finns det några rörelser som inte är inlärda?

Att lägga sin säkerhet i någon annans händer, det är ingen liten sak. Att blunda i ett rum där andra tittar är utelämnande och intentionen att dansa för sej själv är nästan omöjlig att leva upp till. Iakttagen, hela tiden iakttagen. Samtidigt omhändertagen. Trygg med någon annans beskydd. Och det stora, stora ansvaret att skydda någon annan, hen som nyss skyddat mej. Så meditativt det är att ha alla sinnen på helspänn, allt fokus riktat utåt, utanför mej själv. Så vaken. Så koncentrerad. Gränsen mellan mej och uppgiften upphör.

I förrgår deltog jag i en workshop i authentic movement – autentisk rörelse. Man arbetar i par och det hela går ut på att den ena blundar och dansar medan den andra bevittnar och beskyddar. Sedan pratar man med varandra om vad man upplevde innan man byter roller. Tankarna ovan är sådana som uppstod under och efter workshopen.

Balett för 65 år sedan

Häromdagen tipsade Karolina om den här filmen:

Förutom att den är väldigt informativ, smart utformad och berättad med sådan värdighet är det också intressant att se vissa skillnader mellan dansarna i filmen, som publicerades första gången 1948, och dagens dansare. Jag ser inga översträckta knän eller fötter och inga utmärglade ballerinor. Och ändå är Gerd Larsens penché (som syns både som stillbild i inledningen och sedan igen, när hon förevisar arabesque) helt igenom vacker på alla sätt. Jag vet att jag upprepar mej, men fokus har hamnat fel idag, när balett är mer extremsport än ett sätt att berätta.