Som kulturarbetare blir man då och då (eller ganska ofta, faktiskt) ombedd att jobba utan lön/gage/arvode. Det händer förvisso även andra yrkesgrupper. Läkare, byggjobbare, språklärare, bilmekaniker, frisörer och en hel rad andra får säkert ofta förfrågningar om att hjälpa till med än det ena, än det andra av sina vänner. De flesta hjälper säkert också till med glädje. Man svarar på frågor om någon krämpa på en fest. Man hjälper till att bygga en ny veranda. Man läser och kommenterar den där jobbansökan på engelska. Och så vidare. Kulturarbetare gör det också. Man sjunger på det där bröllopet. Man målar ett porträtt av det där nya syskonbarnet. Man gör en liten koreografi till en överraskningsfest. Man gör det med glädje, eftersom det är en vän som frågar. Man gör det med glädje, eftersom det är en ömsesidig relation.
Något som kanske skiljer kulturarbetare från de flesta andra yrkesgrupper är dock att det inte enbart är vänner och släktingar som frågar. Även arbets- och uppdragsgivare höjer alltsomoftast förvånat på ögonbrynen, när man tar upp ämnet arvode. Att vi förväntas jobba gratis hänger naturligtvis ihop med att våra yrken inte ses som riktiga yrken, utan mer som hobbyer. Vi har ju så kul jobb att det väl knappast krävs några pengar som kompensation? En annan motivering till varför vi skulle jobba gratis handlar om chanser till mer jobb senare. När det gäller scenjobb menar arrangören ofta att det innebär marknadsföring för konstnären/artisten att synas på just den scenen. Det är en chans att synas! Att säga så är naturligtvis dumheter. Som Linda i Favilla skrev om ämnet för ett par månader sedan: "Marknadsföring är då tydligen lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi giggar." [hela inlägget] När det gäller undervisning (men även scenjobb och utställningar) kan det liknas vid att provjobba. Man får ge en klass utan att få lön och om arbetsgivaren gillar en kanske man får en anställning, ofta på timmar. Många, som jobbar i restaurangbranschen, har säkert också varit med om det. Precis som i restaurangbranschen är det också i kulturbranschen olagligt att låta folk jobba utan lön. Även när man provjobbar ska man få betalt för de timmarna man arbetar. En slug arbetsgivare kan sätta i system att alltid ha provjobbare, som arbetar gratis, för att komplettera en för liten personalstyrka.
Att be en kompis sjunga, dansa, spela eller agera gratis i något sammanhang tycker jag är helt ok. Den tillfrågade kulturarbetaren måste såklart alltid ta ställning till om hen har tid, ork och råd att göra ett gratisgig, även om det är för en nära väns skull. Gör man det inte med glädje bör man säga nej, tycker jag. Den som frågar bör också alltid vara beredd att få ett nej. Det betyder inte att er vänskap inte är värdefull eller att kulturarbetaren är snål/girig/tjurig/något annat. Det betyder bara att just nu finns inte de rätta förutsättningarna. Man måste ta ställning till varje tillfälle. Vill jag? Är det värt det? Tar det tid från något annat?
Att som arbetsgivare be någon jobba gratis är en helt annan sak. Att kunna betala och inte göra det är förkastligt. Att tjäna pengar på att någon annan jobbar gratis är att direkt utnyttja någon. Att be någon utöva sitt yrke utan att erbjuda ersättning är en förolämpning både mot den enskilda personen och mot hens konstform. Dessutom upprätthåller det den tuffa arbetssituationen för alla kulturarbetare. Det blir ännu svårare att kräva betalt för ett jobb, om man vet att det finns andra som skulle göra det gratis. Att tacka nej till gratisjobb eller kräva ersättning är därför en solidaritetshandling, som förbättrar arbetsmarknaden för alla, samtidigt som det är ett sätt att visa yrkesstolthet och respekt för sej själv.
6 kommentarer:
Ja! Upp till kamp mot gratisgig!
Det handlar nog mycket om att se sitt eget värde och ta betalt därefter. Och se till värdet kulturarbetare skapar – ofta direkt påvisbart ekonomiskt. Tyvärr tar det ibland en stund att lära sig detdär..
Välkommen hit, Momo! Jag var nyligen med om att andra i samma bransch bad mej undervisa gratis, trots att de själva tar betalt av deltagarna. Det kändes ännu mer hånfullt, eftersom de själva också är dansare/undervisare.
Vi har ju pratat om det här tidigare, och det är verkligen en svår nöt att knäcka. Inte minst det du skriver om mot slutet, att det är svårt att kräva betalt när man vet att det (nästan) alltid finns någon som är beredd att göra något motsvarande gratis. En grundbult för mig är dock att så snart den jag jobbar för tjänar pengar så måste jag också få skäligt betalt. Allt annat vore skogstokigt. Det är mycket svårare när det gäller ideella projekt, men även där måste man kunna ta betalt. Inom författarbranschen har jag förstått att det här är ett riktigt stort problem, folk jobbar i väldigt hög utsträckning gratis eller mot mat/husrum/reseersättning. Jag lutar mig stenhårt på författarförbundets rekommendationer för arvoden, det gör det åtminstone lite lättare att begära betalt.
Viktigt att du lyfter det i ett blogginlägg, för det här är verkligen en fråga som måste hållas levande.
Tack Thérèse!
Det jag tänker är omkostnader man har, som stim pengar och så när man använder musik, inte kul att gå minus.
De utgifter man har i samband med jobbet är naturligtvis ytterligare en aspekt på det hela.
Skicka en kommentar