2013-02-28

Nya kurser och workshops i mars

Imorgon är det 1 mars. Våren är tydligt på gång i Skåne med stigande temperatur, vintergäck och knoppar. I februari har det varit ganska tunt med kurser på Emelie Bardon Dans & Yoga, men i mars blir det desto tätare.

Lunchyogan på STPLN fortsätter varje tisdag kl 12.00-12.45 och får ett syskon 15/3, då jag startar lunchyoga på Danscentrum Syd vid Möllan. Samma tid, 12.00-12.45. Ingen föranmälan behövs, utan det är bara att droppa in. På Danscentrum Syd finns dessutom mikrovågsugn, så du kan värma din matlåda direkt efter yogan.


Samma vecka startar två andra öppna klasser: Dansanatomi och conditioning på onsdagar och Modern/nutida dans på fredagar. Dansanatomin håller hus på Klinik Solstrålen. Eftersom lokalen där är ganska liten och det är viktigt att vi kan jobba med varje persons kropp individuellt är antalet platser begränsade, vilket gör att du måste anmäla dej minst 24 timmar innan varje lektion. På modern/nutida gäller däremot drop-in. Fredagsklasserna äger rum på Ungdomens hus på Norra Skolgatan.


Under påskveckan erbjuder jag två intensiva workshops, en för barn och en för vuxna. Påsklovsdans 10-12 år på Ungdomens hus är ett perfekt sätt att fördriva lovförmiddagarna. I två timmar utforskar vi kroppen, skapandet, musiken och dansen. Sista lektionen avslutas med uppvisning för alla tillhörande vuxna, syskon och andra intresserade. På kvällarna samma dagar finns möjlighet för ungdomar och vuxna att träna modern/nutida dans på Danscentrum Syd. Man kan välja att anmäla sej till en, två eller tre klasser, som kommer ha ett visst inbördes samband, men ändå vara fristående från varandra.

Mer info om alla kurser och workshops finns här.

2013-02-27

Främre fotvalvet

Från empowher.com
Igår, samma dag som jag skrev ett hyllningsinlägg om fötter, fick jag veta att jag har lyckats trampa ner det främre fotvalvet, så det blivit platt - på båda fötterna. Det leder till att en nerv på ovansidan av foten kommer i kläm mellan andra och tredje mellanfotsbenen och man får ont i trampdynan samt andra och tredje tårna. Det är anledningen till att jag får ont i framfötterna så fort jag tar en dansklass, vilket på ett sätt känns skönt, eftersom det betyder att det inte handlar om överansträngning och inflammation, som jag tidigare trott.

Från sportspodiatry.wordpress.com
Mina platta främre fotvalv är med största sannolikhet ett resultat av alla hundratusentals timmar av barfotadansande, som jag ägnat mej åt de senaste, säg, 25 åren. Det är inte så att jag inte borde ha varit barfota. Jag förespråkar fortfarande så nära barfota som möjligt. MEN fötterna - precis som resten av kroppen - behöver styrketräning. Det finns gränser för hur mycket belastning fötterna orkar med. Som tur är finns det massor av bra fotövningar, man kan göra. Jag ska sätta igång snarast!

Det här inlägget är alltså en uppmaning till alla att träna sina fötter! För den som behöver förslag på övningar rekommenderar jag Anatomy, Dance Technique And Injury Prevention av Justin Howse eller Lisa Howells böcker, youtubeklipp och webbsidor. Eller så kan man komma på någon av mina klasser eller workshops i dansanatomi (mer info här).

2013-02-26

Fötter

Från treeturfeet.com
Förra måndagen var det tydligen fotens dag, vilket jag totalt missade och inte visste någonting om. Synd. Nu får jag vänta ett helt år på nästa chans att fira mina fötter en hel dag. Det hindrar mej dock inte från att ständigt uppmärksamma hur fantastiska skapelser våra fötter är.

I vår kultur finns ett förakt mot fötter. Det är ännu värre i en del andra länder, till exempel USA och Storbritannien, där det anses mer eller mindre otänkbart att blotta sina fötter. Kvinnor kan ha öppna sandaler på sommaren, men då måste tånaglarna vara målade. Män får överhuvudtaget aldrig visa sina tår. Men även om vi i Sverige tar av oss skorna inomhus råder en allmän motvilja mot fötter. Det påstås att de är fula och att de luktar illa. Jag träffar på elever i alla åldrar (undantaget de under 8 år), som inte ens vill titta på sina fötter, än mindre röra vid dem med händerna eller någon annan kroppsdel. Om jag tittar på eller rör vid deras fötter blir de generade och vill ofta be om ursäkt för sina fötter. Det här är ändå danselever, som använder sina fötter och ofta är vana att vara barfota eller i mjuka balettskor. Min uppfattning är att det är långt värre bland icke-dansare, som ständigt packar in sina fötter i stora, klumpiga skor. Föraktet synliggörs och förstärks också av att om någon faktiskt gillar fötter kallas det fetisch  Därför har jag åtagit mej uppdraget att få alla jag träffar på att gilla sina fötter.

Från victoriawellness.com
Så här är det: Fötter är inte fula. De är fantastiska. Tänk hur små de är jämfört med resten av kroppen - och ändå orkar de bära runt på oss hela dagarna! Vi har 26 ben i varje fot och en hel massa muskler, senor och ligament. Fötterna är rörliga i alla möjliga riktningar samtidigt och kan anpassa sej perfekt efter ett ojämnt underlag. Vi vrickar inte fötterna, om vi går barfota, utan bara om vi har stela skor, som inte anpassar sej efter underlaget. Fötterna luktar inte heller illa, om de får vara ute i luften och andas. Det som luktar är fotsvett - precis som armhålesvett - och fötterna svettas när de är instängda i skor. Så släpp ut dem!

Varje dag året om borde vi titta på våra fötter och hänföras av deras fantastiska konstruktion. Varje dag året om borde vi också tacka våra fötter för det stora jobb de gör. Klappa, massera och pyssla om. Gå, springa, hoppa, dansa och tillbe. Men om du inte gör det året om kan du åtminstone göra det på fotens dag - nästa år.

2013-02-18

Balett är ingen statisk konstform

Ingen konstform är oföränderlig. Inte ens baletten, hur konservativ den än kan verka. Baletten är den äldsta av de västerländska sceniska dansformer, som fortfarande är aktiv och levande. Sedan 1600-talet har vi kunnat se balett, mer eller mindre lik dagens, på scener runt om i Europa. Det gör att många tror att baletten sett likadan ut i alla tider, men så är verkligen inte fallet. Idag fick jag tips om det här pedagogiska videoklippet, som på sju minuter ger en historisk exposé från barocken till idag. Klart sevärt för den som vill ha en snabblektion i danshistoria!

2013-02-16

Skapande och kulturutövande kan rädda liv

Tidigare i vintras skrev jag om den fantastiska musikalen No Border Musical, som spelades i Malmö. Nu ryktas det att den ska ut på turné, så håll utkik varhelst ni bor! Och tills den dyker upp i närheten av er, se det fina tv-reportaget nedan om Aref, som bland annat säger: "Utan den här musikalen vet jag inte hur jag hade kunnat leva." Ett uttalande som är värt att ha i åtanke, när vi pratar om barns och ungdomars möjligheter att skapa och delta i kulturlivet.

2013-02-15

Var tredje kvinna

Igår arrangerades manifestationen One Billion Rising runt om i världen. En miljard kvinnor som reser sej, strejkar, dansar - om så bara för en liten stund. Varför bara en miljard? Varför inte tre miljarder? Jo, för att statistik visar att just en miljard kvinnor - var tredje kvinna i världen - någon gång under sin livstid utsätts för våld, inklusive sexuellt våld. Jag tror dock inte det räcker. Jag tror att det är fler. Jag tror att det är alla. Alla kvinnor utsätts någon gång under sin livstid för våld.

Det beror förstås på var man drar gränsen för vad som är våld. Min definition av begreppet är en fysisk handling som syftar till att skada och/eller skrämma en eller flera andra personer och/eller visa att utövaren har makt över offret. Vilken kvinna har aldrig varit utsatt för det? Vem har till exempel aldrig blivit tafsad på? Knuffad? Dragen i håret? Om man därtill lägger alla verbala kränkningar, blickar, tystnader och andra icke-fysiska handlingar, som också har som syfte att skada, skrämma eller demonstrera makt blir det helt överväldigande. Tillåt mej att ta några exempel från min egen skoltid.

På lågstadiet* handlade det ännu inte så mycket om sexuellt våld, men att få sin mössa avryckt eller bli dragen i håret var inget ovanligt. Jag hade väldigt långt hår, när jag var liten, och ett av mina tydligaste våldsminnen är när en pojke inte bara tog tag i en av mina flätor, utan lindade den flera varv runt handen, för att kunna dra riktigt hårt. Jag trodde flätan skulle lossna från huvudet. Det fanns ingen vuxen i närheten, men jag kunde väl ha berättat det efteråt? Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag skämdes. För vad vet jag inte. Eller kanske var det bara så att jag inte orkade höra: "Han är nog kär i dej" en gång till.

Redan på mellanstadiet* var det vardagsmat att killarna tafsade på tjejerna. Inte bara det - det var en statusmarkör. De som blev mest utsatta klättrade uppåt på statusstegen, eftersom de tuffa killarna (de som tafsade) hade utsett dem till de snyggaste. Jag själv befann mej någonstans i mitten på popularitetsskalan och blev "bara" utsatt vid enstaka tillfällen. De "fula" tjejerna blev i princip aldrig utsatta medan de "snyggaste" blev det på daglig basis, men vi befann oss alla i samma struktur. Vi var alla tvungna att förhålla oss till ett system där vardagen var fylld av sexuella trakasserier och där man inte bara skulle "akta sej" utan samtidigt önska sej att någon skulle tycka man var snygg nog att ta på. Jag hörde aldrig någonsin någon vuxen reagera på detta över huvud taget.

På högstadiet* förekom faktiskt betydligt färre fysiska övergrepp, men de verbala - tillsammans med blickar och gester - var desto fler. Jag gick på en ganska snobbig skola och kanske var det därför jag aldrig hörde ord som "hora" skrikas i korridorerna. Däremot användes det flitigt om vissa tjejer bakom deras ryggar. Nu var förhållandet det omvända jämfört med mellanstadiet - tjejerna med lägst status var de som trakasserades. Allra längst ner på skalan stod en tjej med olivfärgad hy och leopardmönstrade leggings. Hon var en "thai-hora". Där räckte det inte med sexism, alltså, utan det var tvunget att förstärkas av rasism. Nu var det inte enbart killar som sa de här sakerna, utan tjejer sa det också om varandra. Jag sa det också. Vi hade lärt oss att förakta varandra. Söndra och härska har liksom alltid varit patriarkatets grej. Däremot var det enbart killar som sa saker som: "Vad kostar det?" eller: "Dej skulle man få in hela armen i." Fortfarande hörde jag aldrig någon vuxen reagera eller i någon form ta upp de här sakerna till diskussion, inte ens under det annars ganska bra sex- och samlevnadstemat vi hade i vårt arbetslag.

På gymnasiet kan jag faktiskt inte minnas några våldsamma eller hotfulla situationer. Antingen förekom det inte eller så har jag förträngt det. Kanske var det för att könsfördelningen på mitt program var så extremt ojämn att den annars allestädes rådande strukturen var tvungen att ge vika en aning. Faktum var dock att av mina fyra kompisar av kvinnokön led samtliga av psykisk ohälsa, som yttrade sej i någon form av självdestruktivt beteende. Konspiratoriskt tänker jag att det ju är väldigt praktiskt att kvinnor skadar sej själva och därmed håller sej själva på mattan, så kan männen ägna sej åt sina egna liv istället. Häpp!

*Jag använder begreppen låg- mellan- och högstadium, eftersom det var så folk sa då och nu verkar det vara så man ska säga igen.

2013-02-13

Låt oss återgå till kvinnosaken

Det här inlägget hamnar lite utanför bloggens vanliga teman, för så här är det: Jag är förbannad. På vad? Patriarkatet, kvinnohatet och den vändning den feministiska kampen har tagit. Det här är vad jag ser:

  1. Hatet mot kvinnor är intakt. Det finns överallt, i alla delar av världen och i alla delar av samhället. Män hatar oss. Vi hatar varandra. Vi hatar oss själva. Men det är inte bara människor som hatar. Hatet är inbyggt i hela samhällskroppen samt våra fysiska kroppar. Vi är så vana att vi knappt märker det, förrän det görs ett tv-reportage om "näthat". Det är inget internetfenomen. Jag säger det igen: Det finns överallt.
  2. Det har dykt upp en mansrörelse, som hävdar att kvinnor numera är överordnade männen och att män diskrimineras i lagen. Det är en rörelse, som lyckas värva både män och kvinnor trots att den uppenbarligen är fullständigt historielös och dessutom har valt det supertöntiga namnet "jämställdismen".
  3. Hemmafruidealet marknadsförs på nytt. Rosiga kvinnor med blommiga förkläden bakar cupcakes i tv och dammar av sin mormors gamla receptböcker. Flörtigt ler de mot kameran medan de pyntar sitt hem och slickar grädde från fingertopparna. När arbetslösheten stiger måste några lämna plats för några andra. Sist in, först ut. Det går förstås inte att tvinga bort kvinnorna från arbetsmarknaden, men att locka går fortfarande. Se, så mysigt det är!
  4. 2010-talets feminism är en borgerlig (det vill säga individualistisk) sådan. Enskilda framgångsrika kvinnor lyfts fram som feministiska förebilder och en frigjord kvinna är en som åker på yogaretreat och hanterar vardagens stress med hjälp av mindfulness. Den kollektivistiska tanken om systerskapet verkar helt ha tappats bort. Ensamma och harmoniska sitter vi och väntar på jämställdhet och jag säger er: Det är lurendrejeri! Den individuella "feminismen" kommer inte ta oss någonstans. Istället för att medvetet närvarande släppa taget om det som irriterar oss borde vi sparka lite fler gubbar i baken.
  5. Kvinnorörelsen har gjort misstaget att gå i en vanlig kvinnofälla. Vi vill ta ansvar för alla och glömmer därmed bort oss själva. I vår iver att inkludera maskulinitetsfrågor, hbtq-frågor och frågor om barnens rättigheter har vi glömt vad det var vi slogs för från början. Det är jätteviktiga frågor, men det är inte nödvändigtvis kvinnofrågor. 
Imorgon går manifestationen One Billion Rising av stapeln. Genom dans kommer kvinnor i hela världen att manifestera sin längtan efter frihet. Jag kommer naturligtvis att delta i Malmö (Triangeltorget kl 17.30). Vi kommer inte använda dansen för att avreagera oss, utan för att elda under vår vrede, ge och få energi till och av varandra - så att vi kan fortsätta kampen och göra verklig skillnad.


Nix, det blir inga brasklappar. Det är slut på sådana. Inte en enda snubbe bakar några j-a cupcakes. Läs däremot gärna Johannas inlägg Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar på fitt for fight.

2013-02-11

Tänkande dansare

Den här veckan undervisar David Zambrano sin teknik Flying low på dagliga träningen på Danscentrum Syd. Första klassen idag var mycket utmanande - inte för att det var en massa komplicerat rörelsematerial, utan för att David var så noggrann. På hela lektionen (90 min) gjorde vi bara fyra olika övningar, som dessutom egentligen var olika versioner av samma sak, att ta sej ner till och upp från golvet. Kanske återkommer jag senare till berätta mer om själva tekniken. Nu ville jag egentligen berätta om något annat, nämligen en korrigering som jag fick.

Om man gör en väldigt grov indelning av lärstilar* inom dans finns det två kategorier: de som tänker och de som gör. Den senare kategorin testar rörelsen och måste "känna den" för att lära sej medan den förra kategorin tittar, analyserar och går igenom långsamt. Det är det gänget jag tillhör. Jag vet inte om det är så att den görande typen är vanligare bland de som undervisar dans eller om jag bara lägger märke till det när jag skiljer mej från mina lärare, men jag tycker i alla fall att jag väldigt ofta har fått kommentaren: "Tänk inte så mycket! Gör bara!" Jag har aldrig fattat vad det betyder. Det funkar inte så för mej! Om jag inte tänker kommer jag inte förstå rörelsen, utan bara flaxa runt. Det är åtminstone så jag själv upplever det.

Idag fick jag ett mycket bättre förslag från David Zambrano: "Next time you say: 'I have to think really hard...' - bring your intelligence into your body! That's why you're a dancer." För mej är det en helt annan sak än att säga: "Tänk inte!" När någon säger det känns det som om de säger: "Sluta larva dej!" Som om mitt tänkande skulle vara något trams jag höll på med och som hindrar mej från att dansa. Jag har ofta fått en känsla av att om jag bara kunde stänga av huvudet skulle jag bli en bättre dansare. När jag nu istället fick höra: "Rikta din intelligens in i kroppen!" kände jag mej stärkt. Det jag hörde David säga var: 1) Du är intelligent. 2) Du kan kontrollera din intelligens och använda den fysiskt istället för att fastna i huvudet. 3) Eftersom du har den förmågan är du en dansare.

Helt utan att berömma eller släta över någonting ingav han hos mej känslan att jag kan. Ja, faktiskt, jag kan.

*Läs om min skepsis mot begreppet lärstilar här.

2013-02-09

Måste man stå pall?

Det finns saker jag inte förstår. En sådan är varför det allmänt anses automatiskt bra att det är svårt att komma in på en utbildning. Många sökande = svårt att komma in = högre kvalitet på utbildningen/studenterna. Det har jag skrivit om redan, så jag ska inte fördjupa mej i det igen, men om det anses fint att det är svårt att komma in anses det nästan ännu finare om utbildningen lägger ut små snubbeltrådar, som gör att det är svårt att ta sej igenom. Det förstår jag inte heller.

Självklart ska en utbildning vara utmanande. När man blir utmanad lär man sej saker. Det är inte det jag vänder mej mot. Det som gör mej brydd är när någon med ett stråk av skryt i rösten säger: "Vår lärare säger att den kursen vi läser nu är den svåraste kursen man kan läsa på grundnivå!" Varför säger man så som lärare? Dels är det opedagogiskt - om man säger i förväg att något är svårt kommer det också upplevas så - och dels är det direkt felaktigt. Vad som är svårt eller lätt beror nämligen på intresse, motivation och förkunskaper (samt, skulle vissa säga, talang). Jag tycker till exempel att svensk grammatik är ganska lätt medan jag upplever exempelvis bokföring som rätt svårt, men jag vet andra som tycker tvärtom. Jag skulle därför aldrig säga till mina elever att det vi nu ska göra är jättesvårt. Om eleverna däremot påpekar eller beklagar sej över att något är svårt bekräftar jag det: "Ja, det är svårt, men jag är säker på att ni kommer klara det."

Något annat som gör mej förbryllad är när jag hör: "Bara 30% brukar klara den här tentan!" (eller det omvända, att 70% misslyckas). Det är inte heller helt ovanligt och det sägs inte som något negativt. Jag antar att det beror på att om man hör till de 30% som klarar sej är man så jäkla bra att man kan se sej själv lite som en övermänniska (eller som en riktig plugghäst, vad vet jag?). Även här undrar jag varför läraren berättar en sådan sak. Är det för att psyka studenterna/eleverna? Stressa dem lite extra? Och så tänker jag att om år efter år 70% av ens studenter missar tentan borde man börja fundera lite. Antingen måste det vara fel på tentan eller på kursen/undervisningen. Uppenbarligen testar inte tentan det som studenterna har pluggat eller så är frågorna så konstigt ställda att ingen förstår vad de ska svara på. Om jag så bara hade en enda grupp, där majoriteten inte lyckades uppfylla de lägsta kunskapskraven på någon uppgift skulle jag ta ett allvarligt snack med mej själv om vad jag gjort för fel. Jag skulle definitivt inte skryta med det inför nästa elevgrupp.

Båda exemplen ovan handlar i mina ögon om att stressa upp studenterna, testa deras psyke, se om de står pall. Precis som man kan känna sej extra bra för att man kom in någonstans där söktrycket var stort kan man vara särskilt stolt över att man står pall när många hoppar av utbildningen. Fler och fler gallras bort och den starkaste står kvar. Det är som den där tävlingen, som brukade vara med i finalen av Expedition: Robinson, där de skulle stå på en stock tills alla utom en hade trillat av. Det kan ju vara en kul tävling, men är det relevant för utbildning?

Från annalundh.se

Jag gick en gång på en utbildning, där man använde sej av sådana metoder. Där talade man om för studenterna att de var svaga och lata och aldrig jobbade tillräckligt hårt. Flera gånger per termin genomgick studenterna dansprov, där resultatet kunde bli att det flyttades upp eller ner en svårighetsgrad (eller fick stanna kvar på den nuvarande) oavsett vilket år av utbildningen de gick. Vissa fick inte vara med på föreställningarna, som avslutade varje termin. En del fick åka ut på turné och göra många föreställningar medan andra fick stanna på skolan och bara göra ett fåtal. Om någon någonsin ifrågasatte någonting över huvud taget var standardsvaret: "Det finns 100 andra som vill ha din plats. Passar det inte är det bara att gå." Jag stod inte pall. Efter två tredjedelar av ett år hoppade jag av. Då var jag totalt nedbruten (läs mer om det här). Numera skäms jag inte längre över att jag inte klarade det. Det visar bara att jag var/är en människa. Vissa är lite mer hårdhudade och står pall för mer tryck. Andra är känsligare och klarar inte lika mycket. Den stora frågan jag ställer är: Vad uppnår man genom att ständigt psyka studenterna/eleverna? De som lyckas ta sej igenom utbildningen och kommer ut på andra sidan kanske har blivit härdade, starka, redo att klara av en tuff bransch i en tuff värld, men är de verkligen de bästa dansarna/läkarna/lärarna/något annat? Kanske finns risken att de har förlorat sin mänsklighet och sin ödmjukhet på vägen. Och de som föll bort, vad hände med dem? Det kan man inte ha något intresse för alls, när man har som enda mål att producera en elittrupp, ett jägarförband, en grupp Robinsonfinalister.

Min åsikt är att målet med en utbildning borde vara att alla de som kommer in också ska ta sej ut med hälsan i behåll och ett stort bagage av nya kunskaper och personlig utveckling. Men så är jag ju en flumpedagog också.

2013-02-07

15 sanningar om livet som professionell dansare

För snart ett och ett halvt år sedan publicerade Melanie Doskocil en lista på 15 viktiga saker att komma ihåg om man vill ge eller har gett sej in på en karriär som dansare, på sin blogg Ballet Pages. Häromveckan återpublicerade The Portland Ballet listan på sin blogg (jag rekommenderar den senare, eftersom den är mycket snyggare och mer lättläst). Listan är på engelska (men ganska enkel sådan) och innehåller korta utvecklingar av varje punkt. Jag har valt att enbart översätta rubrikerna, dels för att det tar en del tid att översätta alltihop och dels för att jag inte vill ge intryck av att det är jag som har hittat på listan.
  1. Dans är svårt.
  2. Du kommer inte alltid få vad du vill ha.
  3. Det finns mycket du inte vet.
  4. Det finns kanske inget imorgon.
  5. Det finns mycket du inte kan kontrollera.
  6. Information är inte verklig kunskap.
  7. Om du vill nå framgång, bevisa att du är värdefull.
  8. Någon annan kommer alltid ha mer/bättre än du.
  9. Du kan inte förändra det förflutna.
  10. Den enda som kan göra dej lycklig är du.
  11. Det kommer alltid finnas människor som inte gillar dej.
  12. Ibland kommer du misslyckas.
  13. Ibland kommer du vara tvungen att jobba gratis.
  14. Repetition är bra. Att göra samma sak om och om igen och förvänta sej ett annat resultat är galenskap.
  15. Du kommer aldrig känna dej 100% redo.
Jag hoppas det där kan locka er att läsa hela listan! Ni hittar den här.

2013-02-05

Kaliber om elitidrottande barn

De senaste tre söndagarna har P1-programmet Kaliber handlat om barn, som idrottar på elitnivå. Programmen finns fortfarande att lyssna på på Sveriges Radios hemsida. Den första delen handlar om skador. Det är skrämmande att höra barnen och ungdomarna berätta om hur de tar alvedon i smyg och manipuleras av sina tränare att tävla, även när de är skadade eller sjuka. Man vill ju inte svika laget.

Andra delen handlar om den psykiska press elitidrottande barn utsätts för. Pappan till en åttaårig tennisspelare menar att "man [åttaåringen] måste ha respekt för att man blir tilldelad resurser". Det vill säga, om klubben satsar på en får man ställa upp och träna sina fyra dagar i veckan och åka på tävlingarna. Man kan inte bara hoppa över, för att man har lust att göra något annat. En gång fick åttaåringen lov att ställa in en träning och leka med en kompis istället, när han hade spelat 21 dagar i rad.

Tredje delen ifrågasätter om elitsatsningarna på barn är förenliga med FN:s konvention om barns rättigheter. Där sägs att träningen alltid ska ske på barnens villkor och utifrån varje barns förutsättningar och vilja.

Alla tre programmen hade lika gärna kunnat handla om barn i yrkesförberedande dansutbildning. Allt som sägs är egentligen överförbart på dansvärlden. Man lär sej att bita ihop om sin fysiska smärta och att utstå den psykiska pressen. Kanske tar man smärtstillande och febernedsättande, för att kunna träna eller uppträda i alla lägen. Man offrar sin fritid och de vänner som inte dansar och lär sej att vara tacksam för att man har kommit in på skolan, blir "tilldelad resurser" eller får möjlighet att leva sin dröm. Man lär sej att inte ifrågasätta.

Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna!

2013-02-02

Kurser i februari

Min första kurs Dans och yoga i januari blev en riktig toppenstart med väldigt entusiastiska deltagare. Därför känns det extra kul att kunna erbjuda tre nya kurser med start i februari:

Modern/nutida dans på Studiefrämjandet Malmö

På onsdagkvällar med start 13/2 erbjuder Studiefrämjandet Malmö en kurs i modern/nutida dans med mej som ledare. Kursen riktar sej till nybörjare och fortsättare och kommer omfatta grundläggande funktions- och teknikträning samt repertoar och improvisation. Kursen omfattar tio lektionstillfällen och du betalar för hela kursen samtidigt.

Lunchyoga på STPLN

På tisdagar med start 19/2 erbjuder jag ett lunchpass i yoga på STPLN i Stapelbäddsparken i Malmö. Även om du inte brukar sitta på STPLN och jobba är du välkommen att delta i det här passet, som är speciellt anpassat för personer med skrivbordsarbete. Du är välkommen att droppa in på det här passet de tisdagar det passar dej. Du betalar för de gånger du är med.

Helgkurs i kontaktimprovisation

23-24 februari erbjuder jag en tvådagarskurs i kontaktimprovisation på Ungdomens hus i Malmö. Kursen riktar sej till nybörjare, fortsättare och avancerade som vill repetera grunderna. Fokus ligger på teknik och samspel. Kursen sträcker sej över två halvdagar och du betalar för hela kursen samtidigt.

Mer info om samtliga kurser finns under fliken Kurser & workshops. Välkommen!