2013-08-29

Dorte Olesen kan inte åka till Ryssland

I helgen läste jag den här artikeln om att koreografen Dorte Olesen måste ställa in ett projekt i Ryssland på grund av deras nya heterosexistiska lagar. Eftersom projektet innebär att låta ungdomar utforska identiteter (bland annat sexuella) räknas det som "propaganda för homosexualitet", vilket är olagligt i Ryssland. Jag vet inte ens var jag ska börja skriva om detta. Att påpeka det odemokratiska i att censurera konst känns onödigt. Att analysera konsekvenserna av att förbjuda identiteter gör mej gråtfärdig.

2013-08-21

Hitta din egen dans

När jag dansar kontaktimprovisation är förstås just kontakten med de andra dansarna den stora poängen. Kommunikationen, sensibiliteten, den fysiska närheten/kampen/utmaningen, att leda och följa, att lyfta/fånga/stödja/ta emot, bli lyft/fångad/stödd/emottagen är vad som gör kimpron så fantastisk. Men det finns någonting jag inte gillar, som händer då och då. Det är att bli helt beroende av de andras dans, för att själv kunna dansa. Att låta någon annan dansa mej emellanåt kan vara roligt, men det där beroendet är någonting annat. Det leder till att jag blir oförmögen att ta egna initiativ, att jag inte har något inflytande över det som händer och - att jag så småningom hamnar i the gap (glappet). Glappet är känslan av att vara i limbo, ett mellanrum där ingenting händer. Alla andra verkar dansa omkring och veta precis vad de gör, medan man själv inte har en aning. Det händer de flesta kontaktimprovisatörer då och då och vet man om det kan man acceptera det, men det är kanske den tråkigaste delen av kimpron.

Mitt bästa trick, för att undvika det jag kallar beroendet, är att skapa en egen dans för mej själv. Det är också en uppgift jag gillar att ge, när jag undervisar kontaktimprovisation. Att få instruktioner underlättar såklart i skapandet, men det är möjligt att göra alldeles på egen hand till exempel i ett jam också. Då ger jag mej själv en uppgift. Det kan vara till exempel att färdas rakt igenom hela rummet till andra sidan. På vägen dit dansar jag med dem jag möter, men jag vet hela tiden vart jag är på väg. När jag kommit fram tar jag ut en ny riktning eller ger mej själv en ny uppgift. Annars kan det vara till exempel att försöka vara under alla andra eller över alla andra hela tiden. En sådan uppgift måste förstås utföras på ett försiktigt sätt, så att man inte överskrider någon annans gränser, men med en tydlig intention kan man göra roliga upptäckter. En helt annan typ av utgångpunkt kan vara att välja ett motiv och utveckla det för mej själv i rummet. När jag möter andra dansar jag med dem, men jag fortsätter att återkomma till och utgå från motivet.

Den här egna lilla dansen krockar ibland med andras intentioner. Jag kanske dansar på ett helt annat sätt än mina partners förväntar sej. Den kan också göra att jag inte får briljera med min teknik, flyga högt i luften eller kasta omkring andra, men den kan göra att jag hittar nya vägar och upptäcker nya sätt att dansa. Framför allt gör den att jag har något att göra, när jag plötsligt står utan partner! Den kan inte förhindra att glappet uppstår helt och hållet - det händer ju även i enskild improvisation - men den kan vara ett redskap att ta mej ur glappet när jag väl har hamnat där.

2013-08-08

Mitt arbetes värde i pengar

Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:


Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:


Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.

2013-08-05

Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Nyhetsrapportering: