2014-07-25

Dansskolan vs dans i skolan, del 6: Auktoritär vs demokratisk ledarstil

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan väljer många undervisare en auktoritär ledarstil. Undervisaren planerar, genomför och utvärderar lektionerna själv. Eleverna gör som undervisaren säger. Undervisaren bestämmer vem som får prata och när. Urvalet kan ske genom handuppräckning eller genom att undervisaren helt enkelt pekar ut en elev att svara på en fråga.

I dans i skolan tror jag att många vill ha en demokratisk ledarstil. Det poängteras ofta hur viktigt det är att släppa in barnens idéer och förslag. Dock funderar jag på hur demokratisk undervisningen verkligen är. Även här är det vanligen undervisaren som själv planerar, genomför och utvärderar lektionerna och även här är det undervisaren som bestämmer vem som får prata och när. Ofta sker urvalet genom handuppräckning, men ibland uppmanas eleverna att bara svara rakt ut. I båda fallen är det de snabba som hinner först och får ta mest plats, få beröm och känna sej duktiga. Att låta barnen komma med förslag är naturligtvis mer demokratiskt än att inte tillåta det, men när det sker i farten och utan reflektion är egentligen inte poängen så stor.

2014-07-15

Dansskolan vs dans i skolan, del 5: Komposition utan verktyg

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

Både i dansskolan och i dans i skolan ges ibland (eller ofta) kompositionsuppgifter. I alltför många fall görs det dock utan att eleverna har fått några verktyg för komposition. I dansskolan är eleverna många gånger fast i en stängd form, som de inte vågar gå utanför. Kompositionerna består därför vanligen av steg och rörelser som de lärt sej av undervisaren eller sett någon annan göra, hopsatta i en ny ordning. Det händer inte så sällan att eleverna får lite panik, när de plötsligt får i uppgift att skapa något eget utan att veta hur de ska göra. Av förklarliga skäl är de rädda för att göra fel. Resultatet blir ofta ganska tråkiga kompositioner, som utförs unisont, nära undervisarens stil och utan överraskningar.

I dans i skolan har eleverna många gånger utvecklat en större påhittighet genom övning i improvisation samt att undervisaren ofta uppmuntrar infall och idéer från elevernas sida. Att improvisera (eller härma undervisarens improvisation) och att komponera är dock olika saker. Resultatet blir vanligen kreativa men otydliga kompositioner. Ofta saknas en början eller slut, gemensamma riktningar eller tydliga rörelser. Inte helt sällan glömmer eleverna dessutom bort sin koreografi, eftersom de inte har övats i att minnas rörelser i en viss ordning.

Lösningen? Att arbeta strukturerat med att upptäcka och utforska kompositionsverktyg.

2014-07-13

Dansskolan vs dans i skolan, del 4: Vokabulär vs upplevelse

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan läggs stor vikt vid att eleverna ska lära sig en rörelsevokabulär för den genre de tränar. Mycket tid går åt till stegträning genom upprepning. När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i form av instruktioner för hur ett steg eller en rörelse ska utföras enligt idealet.

I dans i skolan läggs istället stor vikt vid elevernas upplevelse av dansen. Hur många gånger har jag inte hört sägas att det viktigaste är att eleverna har roligt? När undervisaren pratar med eleverna är det ofta i frågor om hur de har upplevt en viss övning.

Ingen av varianterna ger fullständig eller beständig kunskap om och i dans. I dansskolan saknas ofta reflektionen, den fysiska såväl som den verbala. Att pröva rörelserna, leka med dem, sätta ord på upplevelsen av dem, det är något jag mycket sällan har upplevt. Utan reflektion kan vi inte helt förstå det vi har lärt oss. Kunskapen blir fragmentarisk och mekanisk.

I dans i skolan saknas istället ofta generalisering av kunskapen. Dansen fastnar i upplevelsen och kopplas inte ihop med fakta och analys. Dansen blir enbart rolig och helt subjektiv istället för ett kunskapsområde.

2014-07-08

Dansskolan vs dans i skolan, del 3: Disciplin vs lek

I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.

I dansskolan förväntas eleverna vara disciplinerade, stå på sin plats, göra som undervisaren säger, vara tysta. Det finns ofta en klädkod som är antingen tvingande eller normerande. Eleverna förväntas vara beredda att satsa mycket på dansen, vara engagerade utan att undervisaren engagerar dem, utstå allt möjligt för att de får dansa, göra dansen till sitt liv. Många undervisare kräver att eleverna gör uppgifter hemma, som till exempel styrke-, rörlighets- och konditionsträning.

Trots att dansskolans kultur i det här fallet stämmer ganska väl med den allmänna skolkulturen – var och en på sin plats, vänta på sin tur, läxor – är det som om dans i skolan istället försöker bryta med skolans normer. Utgångspunkten för dansskapandet är lek. Även om eleverna i vissa fall har bestämda platser vid samlingarna i början och slutet av lektionerna utförs många övningar huller om buller och när barnen ska stå på led blir det vanligen den ordning som det blir. Det finns ingen klädkod. På många ställen är det inte ens självklart att barnen byter om till träningskläder. Hemuppgifter är mycket ovanligt.

Precis som på många andra områden tror jag att det i det här fallet skulle vara bra att smälta ihop dansskolan med dans i skolan lite grann. Lite mer lek i dansskolan och lite mer disciplin i dans i skolan skulle förmodligen förbättra båda situationerna. Syftet med dans i skolan bör inte vara att eleverna ska få en paus i den vanliga skoldisciplinen, utan att de ska få kunskap om och i dans. Det är inte fel att ställa krav på till exempel elevernas klädsel i ett sådant fall. Det viktigaste är inte att de alltid tycker det känns lätt, kul och lustfyllt att komma till dansen, utan att de får uppleva tillfredsställelsen i att utvecklas kroppsligt och konstnärligt. Å andra sidan bör undervisaren i dansskolan komma ihåg att eleverna kommer till dansen på sin fritid och att det är onödigt att fullständigt kväva den lust som fick dem att gå dit från början. Lek är en förträfflig utgångspunkt för skapande, som med fördel kan användas även i dansskolan. Disciplin kan aldrig vara ett självändamål. Även i dansskolan bör eleverna få utveckla sin konstnärlighet.

2014-07-07

Dansskolan vs dans i skolan, del 2: Härmning


I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning. Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan. Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.


Både i dansskolan och i dans i skolan går mycket av undervisningen ut på att eleverna härmar undervisaren. I dansskolan handlar det vanligen om att härma exakt i teknikövningar och instudering av repertoar. För varje rörelse finns ett idealt utförande och för eleverna gäller det att hamna så nära idealet som möjligt.

I dans i skolan är det mer subtilt vad härmandet handlar om. Klart är dock att många av improvisationsövningarna utförs på ett slags följa John-sätt, där undervisaren improviserar och eleverna härmar ungefär likadant. Min erfarenhet är att det inte alltid finns en klar intention hos undervisare av dans i skolan om eleverna ska improvisera själva eller härma undervisarens improvisation eller vad det är de ska härma. Är det exakta rörelser, kvalitet, tempo eller rumsanvändning som ska efterliknas?

Att lära genom härmning är i sej inget dåligt, men som jag ser det måste det kombineras med reflektion och eget utforskande, för att vara riktigt effektivt. Jag har skrivit mer om härmning här och här.