2015-01-31

Terminsstart, del 2: Elever som är otrygga i skolan

När jag skulle börja sjuan flyttade min familj, vilket gjorde att jag började på en skola där jag inte kände någon. Situationen i den klass jag hamnade i blev inte särskilt bra. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att jag blev mobbad. Under höstterminens gång mådde jag allt sämre. Mina föräldrar märkte det och oroade sej förstås, men tolkade mitt nya beteende som en tonårsförändring. Jag berättade inte för dem vad som hände i skolan.

Skolan jag gick på hade ett system som innebar att alla elever i år 7 blev kallade till ett enskilt samtal hos skolkuratorn på vårterminen. Samtalet gick ut på att kuratorn ställde frågor om hur en hade det, om en trivdes i skolan och om en hade kompisar. När jag gick till mitt samtal hade jag inte planerat att berätta att alla var dumma mot mej. Jag hade inte ens reflekterat särskilt mycket över det själv. Mina dagboksanteckningar från det året vittnar visserligen om att vissa av mina klasskompisar var jättejobbiga, men ingenstans har jag skrivit om de verbala övergrepp jag utsattes för, den tystnad som omgav mej eller den klump jag hade i magen de dagar jag skulle till skolan.

Jag minns inte vilka frågor kuratorn ställde eller hur jag började berätta, men när jag väl hade börjat var det som om jag insåg själv hur illa det var och allt rann ur mej. När jag hade berättat färdigt hände det viktigaste av allt. Kuratorn tittade mej i ögonen och sa: "Så ska ingen behöva ha det." Därefter gick det snabbt. Skolan kallade mina föräldrar till elevvårdskonferens. Där satt jag omgiven av kuratorn, min förtroendelärare, rektor, biträdande rektor, skolsköterskan och båda mina föräldrar och pratade om min situation. Det kändes stort att alla dessa vuxna var samlade för min skull; att det spelade roll för dem hur jag hade det.

Jag ville byta klass och skolans representanter stöttade det. Jag fick till och med välja vilken klass jag ville byta till. Klassbytet var det bästa som hade kunnat hända. Min nya klass var inte perfekt, men jag fick en plats där. Jag fick plats. Jag fick vara med. Därmed blev resten av grundskolan uthärdlig istället för en daglig plågoeld.

Denna lyckliga utgång var ett resultat av att skolan hade bestämt att alla elever skulle ha samtal om hur de hade det. Jag skulle aldrig ha tagit initiativ till ett sådant samtal själv. Därav drar jag följande slutsatser:

  • Det är A och O för elevernas hälsa att skolan anstränger sej för att ta reda på hur alla mår. När någon frågar är det mycket lättare att berätta.
  • Att bli tagen på allvar är kanske det viktigaste som finns för en tonåring. Att plötsligt finna sej själv omgiven av vuxna som bryr sej kan vara omvälvande och avgörande för ens självkänsla.
  • Att ha ett genomtänkt och utarbetat system för att upptäcka mobbning och andra problem är en bra idé.
  • Det är inte säkert att en 13-åring själv inser att hen är mobbad. Som vuxen går det inte att vara nog tydlig med att det är viktigt att just du har det bra.

2 kommentarer:

Moa sa...

Vad glad jag blir av att läsa detta! Jag upplevde också många saker som barn som jag då inte förstod var oacceptabla. Jag var inte en utåtriktad person och skulle precis som du aldrig ha tagit initiativ till att prata om min situation och förstod därför först långt senare att jag inte hade behövt vara kvar i den situationen. Vilket bra system din skola hade!

Emelie sa...

Ja, verkligen bra!