I söndags hade jag ett dansframträdande. Efteråt sa min bästa vän till mej: "Jag har inte fattat att du har tagit klasser på sistone." Jag svarade att det har jag inte. Jag vet inte när jag tog klass senast. Regelbundna klasser har jag inte tagit på åtminstone... ett år? Förmodligen mer. Min bästa vän sa: "Men du har utvecklats!"
Det här fick mej att tänka på vilken hysteri som råder kring att ta klasser. Att befinna sej på en plats där en inte kan ta klass eller att inte ha tid eller ork eller vilken anledning det nu kan finnas att inte kunna gå och dansa. Folk får lätt panik, eftersom de missar träning och därmed kommer bli sämre dansare. Men nu har jag alltså gått i över ett år utan klasser och ändå inte bara blivit kvar på samma ställe som tidigare utan till och med utvecklats. Hur kan det vara möjligt?
Jag har inte varit helt borta från dansen. Tvärtom har jag sysslat mycket med dans. Elin och jag har improviserat mycket tillsammans, diskuterat vad som är viktigt i vår undervisning, vad som är dansens kärna och hur vi ska utforma vår verksamhet. Och så har vi hållit klasser förstås, ett par gånger i veckan. På våra klasser jobbar vi framför allt med improvisation och kroppsmedvetenhet. Våra teman sedan årsskiftet har kretsat kring att ha kroppen som sitt primära trygga rum och att kunna dansa solo och dela med sej av sin dans utan prestation.
Det som har hänt är att jag har släppt taget om min prestationsångest och kommit allt längre ifrån utifrån pålagda ideal om rätt och fel, bra och dåligt i dansen. Jag har hittat min egen dans, min egen motivation, det som dansar mej och jag har blivit medveten om att jag behöver börja varje session med att hitta dit. Germaine Acogny skulle kalla det för your happy place men jag skulle hellre benämna det som min trygga plats eller mitt trygga läge, min inre puls och min egen melodi. Att dansa inifrån och ut snarare än utifrån och in. Och den här utvecklingen syns alltså. Jag har blivit en bättre dansare.
Genom den enkla kommentaren från min bästa vän bekräftades känslan jag haft av att det i dansvärlden finns en övertro på att ta klasser. Det läggs alldeles för stort fokus på att gå för de bästa undervisarna och få så många korrigeringar som möjligt. Att hitta sin egen dans och sin egen motivation är så mycket viktigare än att ha en auktoritet som tjatar på en dagarna i ända. Att gå på klass men inte riktigt vara där känslomässigt och mentalt är meningslöst. Att gå på klass när en egentligen är alldeles för trött (efter för många klasser) fyller ingen annan funktion än att trötta ut en ännu mer.
Min uppmaning idag är att släppa tron på auktoriteter och tanken på att om jag bara får rätt korrigeringar kommer jag bli den perfekta dansaren och istället omfamna tron på dej själv som en konstnärlig auktoritet. När du minns varför du dansar kommer din dans att bli perfekt för dej.
4 kommentarer:
Fint och tänkvärt inlägg. Att du och Elin har improviserat ihop tror jag kan ha varit en träning motsvarande att ta klasser. Jag försöker att ta mig tid till kort improvisation efter en avslutad undervisnings-dag - det får mig att utvecklas som dansare.
Ja, den gemensamma improvisationen motsvarar på ett sätt att ta klasser, men det finns stora skillnader. Det finns ingen utifrånblick i improvisationen (vi har inte ens några speglar), ingen som säger vad som är rätt och fel, inga korrigeringar. Det som däremot finns är ömsesidigt utforskande, reflektion och gemensam analys. Det är också på det sättet vi försöker undervisa våra elever.
Kan man bli en bättre dansare bara av att dansa för sig själv, hur som helst, t.ex inne på sitt rum? Bara strunta i om det ser dåligt ut utan bara köra. Blir man bättre då än om man bara skulle ta klasser? Är det det du menar? :-)
Nej, det är inte det jag menar. Som du kan läsa både i själva inlägget och i min kommentar ovan talar jag om reflektion, analys, kroppskännedom och gemensam dans med andra. Jag talar om att ha ett medvetet fokus och tydligt definierade utforskningsområden. Däremot finns det ett stort värde även i att dansa för sej själv, hur som helst, på sitt rum eller annorstädes. Jag tror dansare i allmänhet skulle må bra - och utvecklas - av att strunta i om det ser dåligt ut och bara köra. Det jag ifrågasätter i mitt inlägg är övertron på mästar/lärling-modellen, där en auktoritär undervisare förevisar material, som eleverna härmar så likt som möjligt, för att sedan få korrigeringar av undervisaren och försöka anpassa sej efter dem. Mycket, mycket mer om detta finns att läsa i min kommande bok Koppla bort autopiloten.
Skicka en kommentar