Följande text är ett gästinlägg från dansaren Ninos Josef, utbildad i Sverige och verksam internationellt.
I dagarna avslutades Riksteaterns turné för “A Line_up” av Caprioli/ccap. Ett verk baserat på musikalen “A
Chorus Line” där Caprioli väljer att förlöjliga musikalbranschen och den kommersiella scenkonsten med slagord
som superfeminism, swag och queer.
"A Line Up" är ett verk där tio vita dansare får utrymme att i nästan två timmar uttrycka sina egna fantasier
och erfarenheter. En föreställning där scenen ekar homogenitet och där den etniska mångfalden är så gott som
bannlyst. Alla vet att vita människors utsatthet är det som dominerat vår historia, eller hur var det nu?
"A Line Up" är ett av flertalet dansverk som symboliserar dagens klimat för rasifierade dansare, en nästintill
obefintlig arbetsmarknad inom ramarna av en djupt inrotad strukturell rasism. Vi kan fråga oss; Behöver
verkligen den svenska scenkonsten fler helvita föreställningar i en tid som denna? Den vita dansaren har i
decennier varit trendig på de fria scenerna och dystert har de rasifierade dansarna satt sig på åskådarläktaren.
Caprioli kritiserar (i samband med marknadsföringen av A Line_up) kommersiell scenkonst som “snabb
konsumtion, konventionella narrativ, stereotyper och sentimentalt glitter” men är själv blind inför de normer
och stereotyper som hennes koreografiska arbeten befäster.
Efter föreställningen på Dansens Hus i Stockholm, i en panel av vita människor, sitter Caprioli, ett fåtal av
hennes dansare samt Lena Hammergren, professor i teater- och dansvetenskap, för att svara på publikens
frågor. När jag då tog upp frågan om bristen på etnisk mångfald svarar koreografen med att de ser bortom
mångfaldens värde och att etnicitet inte är något som existerar på ccap. Caprioli förnekar att hon och hennes
ensemble är en del av en vithetsnorm och påstår sig istället arbeta med ett tankesätt från filosofin - alla är en
istället för en av alla. Caprioli väljer alltså att säga att mångfald, specifikt den etniska mångfalden, inte har
något värde.
En dansare förklarade hur projektet och dess process hade sett annorlunda ut om en typecast hade gjorts,
med andra ord påstås att min rasifierade kropp endast en är typecast där mina kvaliteter som dansare inte är
av värde eller intresse. Rasifierade kroppar har i decennier endast använts till typecasting, men scenkonsten
har inga gränser när vita människor målas svarta eller tilldelas roller gjorda för en annan etnisk tillhörighet.
En annan dansare kallade frågan om etnisk mångfald för en “snappy question”, ett begrepp som filosofen Sara
Ahmed använder sig utav när någon ställer obekväma frågor, även kallat en “killjoy". Ni förstår paradoxen när
en helvit panel citerar en av den svenska feminismens ikoner i frågor om rasism och kampen mot vithetsnorm.
Den obefintliga variationen på färg förbigår nog ingen i publiken och ändå anser panelen att det är legitimt att
citera filosofer som Sara Ahmed, som för övrigt öppet kritiserar paneler med stor etnisk variation som “för
vita”.
Under föreställningen användes Seinabo Seys låt “Hard Time”. En låt som avslutade Grammisgalan 2016, där
artisten hade med sig 100 svarta kvinnor för att poängtera den bristande representationen av mångfald i vårt
land. Hon är en av vår tids absoluta främsta röster, låtskrivare, artist och en återkommande kritiker gentemot
vithetsnormen. Sey tar ofta den offentliga kampen för mångfaldens värde och trots den tunga innebörden av
låten så hade Caprioli inga problem med att förlöjliga artistens konstnärskap genom att använda Seys musik i
en helvit kontext. Caprioli kommenterade “pop-musiken” i verket som en genre av platt och simpel musik.
Återkommande under eftersnacket var att "existensen av problem endast dyker upp när man belyser dem",
och då man på CCAP inte ser etnisk mångfald som ett problem, bör det alltså inte upplysas. Kära rasifierade
vänner, vi bör alltså vara tysta i vår kamp. Förslagsvis bör vi kanske tysta ner alla kvinnor som konstant
försöker upplysa vårt ojämställda samhälle om sin rätt att ta plats och likställas med män, för enligt
koreografen existerar inte dessa samhällsproblem om man inte aktivt belyser dem. Feminismens kamp kanske
inte är på riktigt för Caprioli om det inte belyses och ändå väljer Caprioli att identifiera sig under etiketter som
superfeminist och queer.
Caprioli påstår sig försöka skapa en fejkad musikal som är dömd att misslyckas. Men nej Caprioli, du misslyckas
inte. Tvärtom är “A Line_up” ännu ett verk som befäster normer och du ger vika för alla de faktorer du själv
hatar i underhållningsbranschen. Du är en vit ciskvinna med privilegier som jag och mina rasifierade vänner
endast kan drömma om. Du förnekar en av vår tids största kamp i målet om ett jämlikt samhälle och du har
mage att ställa dig under queer-paraplyet. Feminism och queer är mer än bara glittriga slagord att sätta på sina
verk för att sälja biljetter.
… men problemet sträcker sig längre än Cristina Caprioli och hennes casting av vita dansare. Rasifierade
scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått
överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare.
Joseph Sturdy, koreograf och konstnärlig ledare för Focus Dance, gav en snarlik missvisande illusion när han i
sitt senaste verk "Babel"* porträtterade flyktingars kamp. I föreställningen som hade urpremiär i Uppsala
oktober 2016, porträtterades flyktingarna av sex vita dansare, varav fem hämtade från Nederländerna, som att
det råder en brist på frilansande dansare i Sverige.
Konstnärsnämnden är en myndighet som under Kulturdepartementet tillhandahåller och beslutar kring hur
kulturmedel ska fördelas i landet. Myndigheten har i sitt senaste regleringsbrev från den feministiska
regeringen inte fått några direktiv kring hur de ska arbeta i sin fördelning av bidrag för en spridning av etnisk
mångfald. Konstnärsnämnden ska dock enligt instruktion ”integrera ett jämställdhets- och
mångfaldsperspektiv i sin verksamhet” och trots detta tillfaller endast 20% av bidragen till konstnärer med
utländsk härkomst. Inom ramen av dessa 20% räknas alla konstnärer som är födda i utlandet eller har föräldrar
födda i utlandet, det vill säga även europeiska vita konstnärer som bosatt sig i Sverige.
När Danscentrum Stockholms valberedning i mars 2017 presenterade sitt förslag på ledamöter fanns ingen
etnisk mångfald representerad, detta trots att den befintliga styrelsen redan var helvit. Förklaringen var att
man sökte efter kompetenser utanför scenkonstområdet.
Absurditeten slutar tyvärr inte på den fria scenen utan sträcker sig långt ut på våra institutionsteatrar där det
idag på våra 7 institutionsteatrar arbetar 187 dansare varav 36 är rasifierade dansare. 33 av dessa dansare är
importerad arbetskraft, vilket betyder att det endast är 3 dansare som är rasifierade svenskar. Dessa
institutioner är samtliga finansierade med skattepengar.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke gick nyligen ut med att regering utökar kulturbudgeten med ett tillskott på
115 miljoner till den fria scenkonsten. Detta är ett glädjande besked som förhoppningsvis genererar fler jobb
för frilansande kulturutövare. 115 miljoner som till majoriteten kommer att tillfalla vita koreografer, regissörer,
musiker och andra kulturutövare som innanför en existerande struktur automatiskt gynnas av det
efterlängtade tillskottet.
Bör vi lägga skulden på endast institutionerna och de fria scenkonst-producenterna? Representationen av
etnisk mångfald är en cirkel som börjar i ett segregerat samhälle där konst endast är riktat till specifika
målgrupper. En teori är att den vithetsnorm som genomsyrar det professionella klimatet inom scenkonsten
resulterar i att konstskolorna runt om i landet domineras av vita då efterfrågan måste tillgodoses.
Kulturskolor, studieförbund och privata scenkonstskolor runt om i landet riktar sig främst till segregerade
områden som domineras av en vit medel/överklass vilket i sin tur kan leda till att barn väljer att vara det de
tillåts att vara. Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att
bryta den normen. Strukturen tillåter dig alltså inte att vara representerad.
Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation
eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett
strukturellt problem. Glöden släcks hos den gruppen barn och ungdomar, vilket beror på att de tillhör en
minoritet redan innan de når konstskolorna.
Jag ber inte att du ska försvara mig och mitt utseende, ännu mindre förväntar jag att du ska ta kampen åt mig.
Om du däremot väljer att förneka problemet så förtrycker du vår kamp och då har du automatiskt ställt dig på
andra sidan. På andra sidan finns den strukturella rasismen.
Tack!
/Ninos Josef
*Babel = hebreiska för Babylonien, är ett arv och en historia som delas av miljontals
Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Araméer, en av världens första civilisationer.
*Rasifierad Svensk = svensk person med utomeuropeiska rötter som utmärker sig från normen i färg
och/eller etnisk bakgrund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar